Internationellt

Konflikten i Darfur – klimatkonflikt eller ännu ett afrikanskt inbördeskrig

Sudan Envoy
Children with UN Tank av Sudan Envoy https://www.flickr.com/photos/sudanenvoy/4147735125/ licens Creative Commons (BY)

Konflikten i Darfur som fick stor internationell uppmärksamhet då den var i sin mest intensiva fas 2003-2005 har av vissa beskrivits som 2000-talets första folkmord. Fastän konflikten i Darfur huvudsakligen ses som en konflikt som tagit plats under 2000-talet sträcker sig konfliktens rötter betydligt längre tillbaka i historien.

ABL

 

 

De enklaste förklaringarna till konfliktens rötter framhäver religionens betydelse då befolkningen i Darfur består huvudsakligen av muslimer och animister. Mer nyanserade analyser av konflikten har lyft fram klimatförändringen som en faktor som gett upphov till konflikter om jordbruksmark och tillgången till vatten.

Louise Wise skriver i sin artikel “The Genocide-Ecocide Nexus in Sudan: Violent “Development” and the Racial-Spatial Dynamics of (Neo)Colonial-Capitalist Extraction” om hur statliga moderniseringsprojekt hotar regionens ekologiska egenart och i längden befolkningens möjlighet att upprätthålla sina livsstilar. Wise menar snarare att konflikten har sina rötter i statens vilja att med våld modernisera Darfur.

 

Befolkningsökning sätter press på begränsade resurser

Darfur är ett område i västra Sudan. Området är ungefär samma storlek som Frankrike och har en befolkning på ca 6-9 miljoner (en befolkningsökning från lite över en miljon 1970). Klimatet varierar från öken i norr till regnskog i söder, med savanner och mindre skogsområden mellan de två ytterligheterna. Landet är generellt platt, med en del bergsområden, som ofta får betydligt mer regn än kringliggande områden, och därmed också är grönare.

Befolkningen i de norra delar utgörs till en stor del av nomader som under torrare perioder sökt sig söderut, vilket med tiden gjort att befolkningen i regionens södra delar är dubbelt så stor som den i de norra delarna, vilket lagt en stor press på regionens begränsade resurser. En stor del av befolkningen och jordbruket är koncentrerat till floddalar (wadis), en utveckling som verkar vara på uppgång på grund av ökenspridningen som delvis är ett resultat av det stora behovet av trä för bränsle och hus. Darfurs övriga naturresurser utgörs huvudsakligen av järn, koppar och uran.

 

Darfuris reser längs en väg i västra Darfur. Bild: Travelling av Sudan Envoy CC (BY)

I Darfur finns 86 olika stammar (qabilah) som talar 14 olika språk. Begreppet stam i det här sammanhanget är huvudsakligen en självidentifikation. Majoriteten av befolkningen är antingen jordbrukare, nomader eller semi-nomader och bekänner sig huvudsakligen till islam.

De olika stammarna brukar ofta förenklat och felaktigt delas in i arabiska och afrikanska stammar (vilket ofta hänvisar till huruvida de är bofasta eller nomader), men verkligheten är betydligt mer komplex än så. Darfurs olika stammar är inte begränsade till Darfur, utan de är gränsöverskridande och finns också i bl.a Tchad, Libyen och Centralafrikanska Republiken. Samma mönster kan ses i hela Sudan, vilket haft en destabiliserande effekt på landet då konflikter i grannländerna lätt spridit sig till Sudan.

 

Centralisering och misslyckad modernisering skapar sprickor

Konflikter i och omkring Darfur har med tiden gett upphov till en omfattande vapenhandel i området. Rebellgrupper från framförallt Tchad, som beväpnats av Libyen har ofta haft sina läger i Darfur och delvis livnärt sig på vapenhandel i Darfur. Då vissa stammar i Darfur beväpnat sig har det också resulterat i att andra gjort det samma i syfte av försvara sig. Också den sudanesiska regimen har beväpnat grupper i Darfur då den reguljära armén varit upptagen med att bekämpa rebeller i södra Sudan.

Darfur är en av de minst utvecklade regionerna i Sudan. Lokala och informella institutioner för att göra upp om tillgång till land och resurser hade sedan länge varit rådande. Såväl koloniala administrationer som de tidiga regimerna i Khartoum har varit ointresserade av Darfur, men från och med 1970-talet har Khartoum på olika sätt försökt utveckla området och placera det under ett centraliserat styre. I början av 1970-talet nationaliserades land som stod utan en dokumenterad ägare (vilket var en stor del av landområdena i Darfur) och stammars lokala självbestämmande kringskars kraftig. Den ursprungliga planen med nationaliseringen av land var att dela ut små jordlotter till nomader, men på grund av korruption och diverse kryphål anlades istället större farmer där de före detta nomaderna blev lönearbetare snarare än jordägare.

Regimens policy kan beskrivas som sådan som slagit sönder de flesta traditionella institutioner, men misslyckats med övergången till en modern ekonomi och administration. Flera infrastrukturprojekt tänkta att sammankoppla Darfur med globala marknader har också blivit på hälft och regionens förbindelser med resten av världen är fortfarande begränsade samtidigt som konflikt och osäkerhet ytterligare isolerat regionen.

 

Flygbild över norra Darfurs huvudstad El-fasher. Bild: Darfur from above av Sudan Envoy. CC (BY)

Såväl klimatförändringen som de skador och förändringar som uppstår i miljön på grund av statliga moderniseringsprojekt är sådana som redan påverkat och kommer att fortsätta påverka befolkningen.

Under 1980-talet upplevde Darfur torka under längre perioder vilket gjorde att flera jordbrukare gick över till boskapsskötsel istället, samtidigt som torkan också minskade tillgängliga betesmarker. Sådana konflikter var inte nya för området, men det faktum att lokala hövdingars makt kringskurits under 1970-talet gjorde att många av de mekanismer som tidigare använts för att medla i konflikter nu var försvagade. Flertalet politiker i bland annat Khartoum såg möjligheter att berika sig själva genom att ge sitt stöd till vissa parter i konflikter.

De miljöförändringar som redan skett har också lett till en ökad koncentration av människor i städer och flyktingläger, vilket lagt ytterligare press på lokala resurser. De moderniseringsprojekt som huvudsakligen varit koncentrerade till Darfur är storskaligt jordbruk, dam- och kanalbyggen samt utvinning av naturresurser. Försöken till centralisering och ekonomisk marginalisering beskrivs som en av de huvudsakliga orsakerna till motståndet mot centralmakten. En annan destabiliserande faktor var en militärkupp 1989 där Omar al-Bashir tog makten. Al-Bashir allierade sig med ledaren för den islamistiska organisationen National Islamic Front (NIF), Hassan al-Turabi. Sudan införde under 1990-talet religiös lagstiftning och blev vad som kan beskrivas som en fristad för islamistiska terrororganisationer, bland annat Al-Qaida.

Den nya regimens vändning gjorde att USA, som tidigare varit Sudans största bidragsgivare ströp sitt bistånd och såg till att landet utsattes för sanktioner och internationell isolering. Regimen trappade också upp kampen mot rebellerna i södra Sudan, särskilt mot de kristna grupperna där. Rapporter om människorättsbrott och slaveri blev vanligare, vilket aktiverade kristna organisationer i framförallt USA. 1999 hade förhållandet mellan al-Bashir och al-Turabi försämrats så till den grad att al-Bashir utförde en kupp mot al-Turabi.

Sudan började igen närma sig USA. Särskilt efter att Bush tillträdde som president 2001 intensifierades försöken att få till stånd ett fredsavtal i Sudan (många av de kristna som engagerat sig under 1990-talet var Bush-supportrar). Efter 9/11 fanns det också i USA ett intresse att komma över den information regimen hade om terrororganisationers aktivitet i landet under 1990-talet. I utbyte skulle Sudans isolering brytas och amerikanskt bistånd skulle åter börja strömma in i landet. Från och med 2001 kom dock alla förhandlingar angående fredsavtalet att vara sammanflätade med kriget mot terrorismen, förhandlingar som komplicerades då rapporter om stridigheter i Darfur började få synlighet 2003.

Det som gav upphov till konfliktens intensifiering 2003 var delvis publiceringen (samtidigt som alla de ovan nämnda spänningar alltid fanns med i bakgrunden) av manifestet The Black Book: Imbalance of Power and Wealth in Sudan, som släpptes i två delar, i maj 2000 och augusti 2003. Manifestet som beskriver hur landets makt och välstånd ända sedan självständighet 1956 varit koncentrerad till en liten grupp människor kring huvudstaden medan landets periferier marginaliserats och utestängts från ekonomiska möjligheter var ett krav på handling.

Manifestet anses delvis ha gett upphov till att rebellgrupperna Sudan Liberation Army and Movement (SLAM) och Justice and Equality Movement (JEM) bildades i Darfur. Befälhavare för både SLAM och JEM har dock hävdat att orsaken till att de tog upp vapen var “arabisering” och “islamisering” där regimen beväpnade vad de betraktade som arabiska stammar och i praktiken lät dem attackera de som ansågs vara afrikanska stammar. Befälhavarnas uttalanden går dock emot vad andra forskare senare hävdat, så det är oklart om det är frågor om resurser som politiserats för etniska ändamål, eller om etnicitet politiserats för andra ändamål.

 

Bägaren rinner slutligen över

Rebellgrupperna utförde mindre attacker mot polisstationer och mindre garnisoner, men det var en attack mot flygplatsen i staden Al-Fashir i april 2003 där flera av militärens flygplan och helikoptrar förstördes som verkligen gjorde att Darfur fick Khartoums uppmärksamhet. Den reguljära armén var dock vid den tiden fortfarande till stor del upptagen i andra delar av Sudan. Regimen valde istället att utnyttja existerande konflikter mellan stammar i Darfur och stödja och beväpna paramilitära milisstyrkor, Janjaweed. Janjaweed kom huvudsakligen från Darfurs arabisktalande nomadstammar. Janjaweed var i sig inte nya fenomen, utan hade existerat i olika former sedan 1980-talet, men de hade inte tidigare fått den mängden stöd från regimen som de nu fick.

Från den sudanesiska regimens sida var man inte villig att förbinda sig till det omfattande fredsavtal man förhandlat om med rebeller i södra Sudan medan Darfur var i uppror. I USA fanns det ett intresse av att få fram ett fredsavtal innan presidentvalet 2004, också i Sudan ville regimen få igenom fredsavtalet så snabbt som möjligt. USA gav i princip sitt tysta accepterande (enligt sudanesiska representanter) till att Sudan använde militära medel för att så snabbt som möjlig slå ned upproret i Darfur. Upproret slogs dock inte ner snabbt, och när Sudan slutligen skrev under fredsavtalet hade konflikten redan dragit till sig stor internationell uppmärksamhet, inte minst i USA. Bushadministrationen ansåg att den inte kunde hålla alla löften den gett till Sudan. Från sudanesiskt håll var man övertygad om att rebellernas aktivitet var i syfte att sabotera fredsavtalet, och i synnerhet JEM pekades ut som islamistiska al-Turabi-supportrar som eftersträvade regimbyte.

Regimens strategi för att bekämpa rebellerna var allt annat än förfinad. Enligt Richard Cockett lär Mao ha sagt att en framgångsrik gerilla bör kunna röra sig obemärkt bland befolkningen den kämpar för, eller som fisken i vattnet. En metod för att bekämpa gerillor har därmed varit att torka ut havet i syfte att döda fisken, d.v.s rensa ut civilbefolkningen och förstöra de resurser som gerillan kan använda. Regimen gjorde inte några inledande försök att rikta sina attacker mot rebellerna, utan gick direkt till anfall mot civilbefolkningen. Avhoppare från Janjaweed har vittnat om att det aldrig verkade vara frågan om att direkt slå ut rebellerna, utan snarare att fördriva de stammar som betraktades som afrikanska.

Ett typiskt anfall mot en by inleddes med flyganfall (primitiva bomber som rullades ut genom planets lastlucka) innan gryningen då folk ännu låg och sov. Flyganfallen fick byborna att börja fly, varefter attackhelikoptrar inledde anfallets andra fas och dödade så många av de flyende byborna som möjligt. Till sist anlände miliser, ibland ensamma och ibland med soldater ur den reguljära armén, och förstörde och brände vad som fanns kvar i byn samt förgiftade brunnen. Överlevande våldtogs och/eller avrättades.

 

Flyktingläger i västra Darfur. Bild: IDP camp av Sudan Envoy. CC (BY)

Under största delen av 2003 fick händelserna i Darfur väldigt lite internationell uppmärksamhet och såväl Sudan som USA och Storbritannien sopade konflikten under mattan. Under första året av stridigheter uppskattas mellan 100 000 och 150 000 ha mist livet medan mer än en miljon drivits på flykt.

Med tiden dök mer och mer bevis upp som påvisade det omfattande våldet i Darfur, men väldigt lite gjordes för lösa situationen eftersom de flesta såg den som enbart ännu ett afrikanskt inbördeskrig snarare än folkmord/etnisk rensning. 14 mars 2004 genomförde Mukesh Kapila, som vid tillfället var FN:s högst uppsatta representant i Sudan, en radiointervju med BBC som omedelbart placerade Darfur på den internationella kartan. I april samma år slöts ett eldupphör (som inte följdes) mellan regimen och ett antal rebellgrupper i Darfur och två instabila fredsavtal slöts 2006, avtalen undertecknades inte av alla rebellgrupper i Darfur. från och med 2004 hade också små mängder fredsbevarare från Afrikanska Unionen och senare Förenta Nationerna varit placerade i Darfur, men de var oförmögna att hantera ett så stort område.

Vidare förhandlingar under 2000-talet lyckades inte få fram några hållbara fredsavtal och attacker och stridigheter förekom regelbundet. Internationella brottmålsdomstolen utfärdade 2009 en arresteringsorder mot Sudans president al-Bashir, vilket resulterade i att flera biståndsorganisationer utvisades ur landet. Regimen hade redan tidigare försvårat biståndsorganisationernas arbete i Darfur genom att begränsa deras rörelsefrihet. Läget i Darfur var fortsättningsvis oroligt under 2010-talet, med regelbundna attacker mot civila, rebeller och fredsbevarare, men stabiliserade sig något mot slutet av årtiondet. Militärkuppen mot al-Bashir 2019 riskerade dock att åter destabilisera situationen.

Trots att samarbete mellan det internationella samfundet och Sudans regim förbättrats efter kuppen mot al-Bashir förekommer fortfarande stridigheter mellan olika grupper i Darfur.

 

Conny Westerlund

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE