Blåbär håller sig låga i riset. Lingon väntar tålmodigt under mossan. Vinbär växer i trädgårdar och verkar nöjda med sin plats i tillvaron. Men havtorn har aldrig förstått det där med att vara anspråkslös.

Den lyser.

På sensommaren sitter de små orangegula bären tätt längs grenarna, nästan trotsigt, som om någon hängt upp en rad små lampor i kustlandskapet. De växer där andra växter kanske skulle ge upp: på magra strandmarker, i sand och vind, med havet alldeles intill.

Och det är kanske därför jag tycker om havtorn.

De har ingen större nytta av lä.

De klarar sig.

När vinden kommer från Kvarken finns det inget träd som riktigt kan gömma sig bakom ett annat. Landskapet ligger öppet. Åkern, stranden, ladan, människan – allt blir synligt. Havtornet står där med sina vassa taggar och sina nästan löjligt färgstarka bär, som om det vill visa att det faktiskt går att leva också så.

Det är dessutom ett märkligt bär.

Surt. Nästan oförskämt surt.

Man kan äta ett havtorn och omedelbart förstå varför naturen ibland behöver sätta gränser. Det är inte ett bär som smeker gommen. Det kommer med besked. Syrligt, nästan aggressivt, men samtidigt med en egen sorts friskhet.

Och gång på gång återkommer man.

Kanske för att havtorn inte försöker vara söt.

Det är en egenskap jag uppskattar mer och mer.

Vi lever i en tid där nästan allting ska göras behagligt. Bilder ska vara perfekta, människor lyckade, sommaren evig och kaffet gärna ha smak av karamelliserad vanilj. Till och med naturen ska helst vara vykortsvacker.

Havtorn bryr sig inte.

Det står där vid stranden.

Taggig. Orange. Vindpinad.

Och när hösten närmar sig blir den nästan vackrare än tidigare.

Havtornets stora färgexplosion kommer när sommaren redan börjat dra sig undan. Medan gräset gulnar och kvällarna blir längre lyser bären fortfarande. Som om buskarna har sparat sitt bästa till sist.

Det finns något trösterikt i det.

Inte för att havtorn lovar att sommaren ska fortsätta.

Tvärtom.

Det påminner oss om att årstiderna faktiskt får förändras.

Kanske är det därför jag hellre ser havtorn än ännu en perfekt ros i en trädgård. Rosen behöver inte kämpa särskilt hårt för att vara vacker. Havtornet måste först överleva stormarna.

Och sedan lyser den.