Du sitter på bussen och hör två äldre gummor prata om hur tiderna var bättre förr. I huvudet formulerar du meningar: ”Dialogen haltar något, men karaktärerna är trovärdiga.” Du kliver in i en mataffär och tänker: ”Miljön är realistisk, men saknar tydliga dramaturgiska vändpunkter.” Du hjälper barnen med läxorna och noterar: ”Lovande början, men engagemanget faller markant efter mellanmålet.”

Det är här arbetsskadan smyger in. Den liknar en sorts mental tinnitus. Ett ständigt surr av värderingar, omdömen och tankar på hur något kunde ha gjorts bättre. Du har förvandlats till en sorts gående kvalitetsstämpel, men tyvärr utan knappen som stänger av funktionen.

Plötsligt kan du inte bara uppleva något. Du måste tolka, väga, nyansera, formulera och människor i din närhet märker det. De säger saker som: ”Du kan väl bara läsa en bok utan att analysera den?” Och du vill, verkligen. Men innan du ens hunnit svara, har du i tysthet redan skrivit en 900-teckens minirecension om deras uppmaning: ”Ett försök till avväpning, men saknar substans.”

Det blir extra tydligt när du försöker koppla av. En solnedgång vid havet, något som normalt sett får folk att känna andakt. Du tänker: ”Visst är det vackert, men lite väl överexponerat.” En middag med vänner: ”Smakerna är harmoniska, men upplägget kunde varit mer modigt.” En födelsedagsfest: ”Bra tempo i början, men tappar publiken efter tårtan.”

Och när livet självt börjar kännas som ett manus du inte riktigt kan stå för- ja, då är det för sent. Då är du redan där: i recensentens limbo, där ingen upplevelse får vara ifred.

Men det finns också något vackert i denna arbetsskada. Den kommer ur en kärlek till berättelser, till uttryck, till att försöka förstå vad som gör en upplevelse mänsklig. För den som recenserar mycket börjar detaljerna tala: små gester, tonfall, färger och rytmer. Världen blir tydligare, inte svagare – den blir bara oupphörligt synad i sömmarna.

Kanske handlar det därför inte om att sluta recensera, utan om att ibland ge sig själv lite mer paus. Att tillåta en solnedgång bara vara en solnedgång. Att se en film utan att mentalt formulera ingressen. Att låta livet passera utan att jaga efter adjektiv.

Och om det misslyckas?

Tja. Då kan man i alla fall trösta sig med att arbetsskadorna kommer med en bra story som kanske till och med hamnar på en stabil fyra av fem i betyg.