Finland har tidigare varit ett land som jag har känt mig hemma i. Ända sedan barnsben när jag besökte min släkt i Finland, så upplevde jag alltid landet som ett välstrukturerat och rättvist land. Här var folk ärliga och jobbade hårt och man hjälpte varandra.

Det var tryggt att besöka Finland och kanske var det en tanke från förr som fanns kvar i mig då jag beslöt mig för att flytta över havet för snart 20 år sedan. Året var 2005 och det var ett välmående samhälle som jag direkt kände mig hemma i efter flytten hit. Idag kan jag tyvärr inte säga samma sak.

Någonting har gått väldigt fel i världens så kallade lyckligaste land.

Det är 2024 och de fattigare blir fattigare. Det skärs ner bland dem som nästan inte har någonting kvar och att inte glömma dem som är för sjuka, trötta eller gamla för att klaga. Det känns som att en livs levande mardröm har sträckt ut sina svarta vingar över landet och kylan och mörkret är dess andetag. ”Nu är det bara att bita ihop, så klarar vi krisen”, säger rikemansherren med en fet cigarr i käften och smuttar på sitt exklusiva rödvin. Polariseringen är vår nya tids styrdans rakt in i orättvisans paradis.

Hur har regeringen tänkt när sjukskrivningar kommer att öka på grund av utbrändhet bland de lågavlönade som kommer få jobba ännu mer för att få ihop det för att sedan krascha tillslut? Och att inte glömma alla sjukdomskostnader som kommer blomstra i samband med den kollektiva psykiska ohälsan och allt vad den kan innebära som garanterat kommer att skena iväg?

Nå, sådana problem har kanske inte de rika som tar från de fattiga bryr sig så mycket om. De har säkert fullt upp med viktigare saker att oroa sig över…

Nicko Smith