I somras hade jag bråttom iväg för att hjälpa en kompis. Jag körde med glasögon på näsan längs vår sommarstugeväg. Medan jag körde, tyckte jag att jag såg dåligt på långt håll. Jag t.o.m. stannade och putsade mina glasögon. Men det hjälpte inte. Till slut måste jag ta av glasögonen och då såg jag klart och tydligt! Lite senare insåg jag att jag tagit fel glasögon – mina nyinköpta läsglasögon liknar nämligen mina progressiva, så det var därför som jag såg suddigt på långt håll. Glasögon har man för att se bättre, eller hur? Mitt glasögonmisstag fick mig att fundera en hel del.

Alla har vi kulturella glasögon som förtydligar vad vi tror oss se. I de kulturella glasögonens ”slipning” finns många olika nyanser och perspektiv. I våra kulturella glasögons bakgrundsperspektiv finns vår familj och vår uppväxt, vår utbildning och vårt lands kultur. Vår världsbild (world view) präglas av våra värderingar som t.ex. politisk övertygelse, vår tro eller icke-tro och vår bildning.

Jag är uppväxt i Småland, Sverige. Min pappa var aktiv socialdemokrat och var tillsammans med min mamma också frikyrko-troende. I gymnasiet uppmuntrades och tränades vi till att ifrågasätta det mesta. Mina egna kulturella glasögon har präglats av detta och av min personliga överlåtelse till att följa Jesus Kristus.

Jag har också besökt och bott i flera länder. Speciellt den praktiska erfarenheten av att bo en längre tid i ett muslimskt land gör att jag kan förstå medmänniskorna lite mer, men också inse hur deras religion styr deras handlande. Mina kulturella glasögon innehåller nyanser både av vad jag läst och sett i praktiken.

Vår syn av konflikten i Israel och Gaza präglas av de kulturella glasögon vi bär. Många är emotionellt berörda och har matats med västerländska massmedias många gånger alltför ensidiga sätt att rapportera om de tragedier som sker. Om man enbart tar till sig media-rapporteringen och inte alls har någon kunskap av vare sig 1900-talets eller Bibelns historiebeskrivning, så hjälper inte de kulturella glasögon man har för att se och förstå så mycket av situationen.

I intressekonflikten mellan judar och araber har de flestas kulturella glasögon gjort att en ”tvåstatslösning” syns som den enda möjligheten. Så ansåg man och handlade redan på 1920-talet.

Boken Den perfekta konflikten läste jag för ett år sedan. Författaren Johan Berggren kombinerar historiska skildringar, politiska analyser och personliga betraktelser. Boken beskriver förslag till olika tvåstatslösningar och hur de misslyckats. Författaren beskriver en ”närmast perfekt konflikt – territoriell, existentiell, religiös – med två sidor som båda ser sig som offer, som tolkar historien diametralt olika och som misstror varandra fundamentalt.” Enligt Berggren förkastade araberna konsekvent alla delningsförslag.

Speciellt upplysande är de kartor som presenterar olika tvåstatslösningar. Peelplanen 1937 föreslog att judarna skulle få 20% av det Brittiska mandatets territorium och araberna 80%. Den genomfördes inte pga. att judarna ville ha större område och araberna förkastade planen helt. FN:s delningsplan 1947 rönte samma öde. Judarnas andel var då 55% och arabernas 45%. Vapenstilleståndet 1949 gav Israel 78% och araberna 22%.

Peelplanen 1937. De röda gränserna markerar den biten som judarna skulle få. (Foto: Storbritanniens regering/Wikimedia Commons)

FN:s delningsplan från 1947 och 1950 års situation som motsvarar läget efter 1949 års vapenstillestånd. (Foto: Furfur/Wikimedia Commons)

Författaren Nathan Thrall, Israel-Palestinakonflikten-kännare, skrev 2017: ”Spridda över landet mellan Jordanfloden och Medelhavet ligger resterna av misslyckade fredsplaner, internationella toppmöten, hemliga förhandlingar och program för statsbyggande, de flesta av dem utformade för att dela upp detta omstridda territorium i två oberoende stater, Israel och Palestina.”

När vissa länder ”erkänner” Palestina som en stat, antyder man att ett sådant erkännande skulle hjälpa att lösa konflikten. En tvåstatslösning är det enda rimliga, anser man. Detta argumenterar också Johan Berggren för. Genom nutidshistorien har de judiska företrädarnas kulturella glasögon gjort att man hoppats få fred i utbyte mot land. (Det senaste var när man överlämnade kontrollen av Gaza till PLO år 2005). Många förslag till två stater har lagts fram – och samtliga har förkastats av de arabiska företrädarna. De vill inte ha en tvåstatslösning, de strävar efter en enda stat.

Detta framkommer i bl.a. i PLO:s, Hamas och Hizbollahs dokument. I PLO:s grundstadga kan man läsa: Artikel 9 ”väpnad kamp är det enda sättet att befria Palestina.” Artikel 22 ”Befrielsen av Palestina kommer att förinta den sionistiska och imperialistiska närvaron…”

Hamas grundstadga: Artikel 3 ”/Hamas/ strävar efter att höja Allahs banér över varje centimeter av Palestina.” Artikel 7 ”/Hamas/ är en av länkarna i kedjan av kampen (jihad) mot de sionistiska inkräktarna. Profeten, …, har sagt ’Domedagen kommer inte förrän muslimerna har bekämpat judarna, när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdullah, det är en jude bakom mig, kom och döda honom'” (Hadith av al-Bukhari och Muslim). Artikel 13 ”Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser står i strid med /Hamas/ principer” Artikel 15 ”… det Palestinska problemet är ett religiöst problem, …”

I Hezbullahs grundstadga står det bl.a: ”…Vår primära utgångspunkt i vår kamp mot Israel är att den sionistiska enheten är aggressiv ifrån starten och byggs på land som vridits ut händerna på dess ägare, på bekostnad av det muslimska folkets rättigheter. Därför kommer vår kamp att upphöra endast när denna enhet är utplånad. Vi erkänner inga överenskommelser med den, ingen vapenvila och inga fredsfördrag …”

Dessa dokument anger tydligt att man inte vill ha en tvåstatslösning. Man vill ha en muslimsk stat och därför ska Israel utplånas. Detta trots att de flesta väst-länder och dess folks kulturella glasögon gör att man anser att en tvåstatslösning är det mest rimliga. Men då glömmer man att alla de förslag som framförts har förkastats av araberna. Och då glömmer man hur Storbritannien och Frankrike delade upp spillrorna av det osmanska riket med syfte att ge araber och judar egna hemländer. Då glömmer man också hur Nationernas förbund 1922 beslutade att det brittiska mandatet skulle delas upp mellan araber och judar. Detta bekräftades senare av det nybildade Förenta Nationerna. Här är det fråga om internationell lag!

De flesta förslag till tvåstatslösning har accepterats av israelerna. Men nu verkar det som om de har förlorat hoppet att detta ska lösa konflikten.

Det är tid att ställa frågan hur var och ens kulturella glasögon påverkar inställningen till den pågående konflikten, hur ens värderingar, kunskap och erfarenheter färgar ens synsätt. Kanske dessa rader kan bidra till ett något mer nyanserat synsätt på en mycket komplicerad och komplex situation?

Mina kulturella glasögons långseende gör att jag tror på en lösning av denna s.k. ”perfekta konflikt”. Men jag har inte något större hopp för mänskliga globala institutioners förmåga. Däremot tror jag på ett ingripande från ovan. Detta baserat bl.a. på profeten Jesaja, som från 700-talet f.v.t. formulerade följande välkända förhoppning: Herren ”ska döma mellan hednafolken och skipa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva krig.” Detta beskriver det tusenåriga fridsriket som förutsägs på många ställen i Bibeln, vilket ger hopp för framtiden.

Jan Tunér