“Försvaret av det regelbaserade internationella systemet och respekten för internationell rätt är hörnstenar i Finlands verksamhet.”

“En central aspekt är att värna om och stärka världsorganisationen FN:s ställning.”

Dessa citat är plockade ur den nyaste utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Till denna internationella rätt och till FN:s ställning hör Internationella domstolen (ICJ), som är ett av FN:s huvudorgan. Enligt ICJ är de israeliska bosättningarna på palestinska områden olagliga. Finland röstade, genom utrikesminister Elina Valtonen, i enlighet med detta för en resolution i FN:s generalförsamling.

Detta fick kritik från de två regeringspartierna KD och Sannfinländarna. KD:s riksdagsledamot Päivi Räsänen sade att domstolen är “väldigt politiskt färgad” och lät förstå att den inte är tillförlitlig. En sådan uppfattning står grovt i strid med Finlands linje.

Vad en enskild ledamot säger är en sak. Vad en minister fattar för beslut en annan. Att minister Essayah lämnade avvikande åsikt om hur Finland röstade är minst sagt anmärkningsvärt.

Det är exceptionellt.

För det första händer det väldigt sällan att någon lämnar avvikande åsikt i det som efter den finska förkortningen kallas tp-utva och består av presidenten och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott.

För det andra är utskottets protokoll inte offentliga, varpå eventuella avvikande åsikter än mer sällan kommuniceras ut. Nu ville KD göra en tydlig markering. Det innebär att Finlands linje är splittrad inom regeringen.

För det tredje är det hela av stor vikt eftersom den avvikande åsikten – oavsett vad någon tycker om Israel och Palestina – strider mot Finlands mest centrala och officiella linje, alltså värnandet och försvaret av det regelbaserade internationella systemet och internationell rätt.

Därtill kommer hela Tavio-härvan med både avhumaniserande språkbruk och beslutet om att inte – trots Ukrainas önskan – ingå i jämställdhetsalliansen. Ett beslut som består trots att både president Stubb och statsminister Orpo har sagt att det vore i enlighet med Finlands linje att delta. Orpo svängde senare det hela till att Tavio valde ett av fyra fina program och att Finlands linje minsann består då sexuella minoriteter nämns i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen.

Men har någon hört en sannfinländsk minister säga någonting i stil med “jag försvarar sexuella minoriteters rättigheter och ställning, det är viktigt”? Att jämställdhet och jämlikhet i Ukraina ska understödjas andra vägar påminner om hur regeringen tacklade rasismskandalen: med ett nytt dokument som minsann rentvår regeringen. Titta nu så fint det är! Titta inte på vad vi nyss gjorde och snart gör igen.

Sammantaget är det givet att regeringen – trots en väldigt kunnig och skicklig utrikesminister – sköter Finlands utrikespolitik undermåligt.

Statsminister Orpos argument på riksdagens frågetimme om att det minsann funnits olika uppfattningar om utrikespolitiken inom regeringar tidigare också är missvisande. Han angav nämligen som exempel att regeringspartier har haft olika syn på Nato. Argumentet håller inte eftersom regeringarna trots olika uppfattningar alltid har enats om gemensam linje för perioden i fråga.

Sannfinländarnas argument om att en del av oppositionen minsann också agerar i strid mot Finlands linje i och med ståndpunkten att Palestina borde erkännas som stat faller av samma orsak. Att partier lyfter fram sina ståndpunkter och betoningar är behövligt i en demokrati och står inte i strid med kutymen att landets officiella linje sedan formas av minsta gemensamma nämnare och de allra mest grundläggande principerna och värderingarna.

Detta har varit en styrka för Finland. Den styrkan är nu äventyrad av svagt ledarskap i värdefrågor och grundläggande principiella frågor.

Utrikespolitiken ska vara tydlig och konsekvent utifrån den officiella linjen. Nu är utrikespolitiken otydlig och Tavios beslut består. KD följer Sannfinländarnas exempel och Orpo står och bedyrar att ingenting har förändrats och att samsyn råder. De konkreta handlingarna talar ett annat språk. Det är inte “i sig betydelsefulla småsaker”. Det är beslut som utgör Finlands linje i praktiken. Det är beslut som Orpo inte har makt över med en sådan här regeringskoalition. Men den består, för inte ens utrikespolitisk trovärdighet verkar viktigare än att få föra ekonomisk högerpolitik och arbetsgivarnas arbetslivspolitik (på alla punkter förutom invandring).

Finland måste kunna bättre. Finland förtjänar bättre. Världen behöver ett bättre Finland.

Och istället för att stiligt sätta punkt där kan jag ta emot den första uppenbara invändningen: menar jag att de länder som röstade emot FN-resolutionen om bosättningarna inte respekterar internationell rätt? Som Sverige och Tyskland. Jag tänker att Sverige har en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Och Tyskland har sin historia. Finland måste självständigt kunna följa sin officiella linje. Det är inte för mycket begärt.

Och då det kom till jämställdhetsalliansen fanns tydligen inget behov av att vara i samma båt som Sverige, Tyskland, USA och Storbritannien.

Nu återstår att se om det mot förmodan skulle finnas någon värdeliberal regeringspolitiker som vågar ge Tavio misstroende. Jag befarar att de alla lyder Purras hot om att i så fall fälla regeringen. Kanske Eva Biaudet röstar blankt, men mer än så vågar vi väl inte hoppas på. Tyvärr.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg