En motsvarande varning inför politiska krafter som ämnar att urholka eller avskaffa den liberala demokratin genomsyrar även en analys som presenterades av de tyska sociologerna Carolin Amlinger och Oliver Nachtwey.

Som rubrik för den under hösten publicerade boken valde författarna formuleringen ”Förstörelselusta – den demokratiska fascismens element” (Zerstörungslust – Elemente des demokratischen Faschismus).

Oliver Nachtwey 2019. (Foto: Wikimedia Commons)

Bokens ambition är att skingra molnen som möjligen skymmar sikten på motivlägen bakom extremismens trista landvinningar.

Amlingers och Nachtweys studieresultat och teser väcker uppmärksamhet och diskuterades redan brett i en rad ledande tyska teve- och printmedier.

Till författarparets bakgrund hör att de arbetar i olika sociologiska forskningsgrenar på det schweiziska universitetet i Basel.

Farozonen

Egentligen räcker en namnlista som toppas av bl.a. Donald Trump, Viktor Orbán, Marine Le Pen, Alice Weidel eller Giorgia Meloni för att markera hotets allvar i anfallen på olika länders demokratiska samhällsstrukturer.

Med blick på de senaste årens politiska landvinningar för i olika grad radikala högernationalistiska partier finns skäl för misstanken att den trenden fortsätter.

I en telefonintervju med radiokanalen Deutschlandfunk hävdar den i Kalifornien levande amerikanske författaren T.C. Boyle i slutet av oktober att ”fascisterna redan är vid makten”. Anklagelsen motiverar han även med president Trumps beslut att sätta in nationalgardet för hans våldsamma framfart mot illegala migranter i USA.

Man kan tveklöst ha olika åsikter om det passande i glosan ”fascisterna”, men att Vita huset i Washington ansvarar för diverse signaler och åtgärder mot demokratiska värderingar, råder väl knappast något tvivel om.

Aldrig förr sedan den tyska återföreningen 1990 befann sig landets demokrati för en jämför farozon, fastslår även förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier (SPD) i ett minnestal till ”Reichspogromnacht” den 9 november.

Han varnade för idén att försöka tämja “högerextrema krafter“ genom delaktighet vid makten, något som redan bidrog till Weimarrepublikens undergång. Presidenten nämnde inte AfD, men deras protester var ändå högljudda.

Farlig besvikelse

Amlingers och Nachtweys omfattande alster bygger till en större del på empiriska forskningsmetoder med en utvärdering av olika slags enkäter och direkta intervjuer.

Som läsare söker man främst plausibla svar för väljarkårens radikalisering som speglas i den (dessvärre) ännu inte hejdade trenden att låta sig fångas av extremistiska högerpartier. Förklaringen är emellertid långt ifrån endimensionell.

Till de viktigare elementen om varför nationalismens locktoner får en allt större lyssnarskara räknar författarna en farlig besvikelse.

Den omskrivs som en utbredd känsla om att det liberala samhällets tidigare löfte om att avancera i livet inte längre håller.

Något som förr bidrog till integration och identifikation med det politiska systemet kan idag i värsta fall mutera till en revolt mot den traditionella eliten och dess partier. Eroderar den ekonomiska tillväxten så har det konsekvenser för medelklassens demokratiska uppslutning, lyder en av sociologernas teser.

Amlingers och Nachtweys utvärderade enkätsvar ligger till grunden för deras begreppsval om att situationen präglas av ett ”nollsummetänkande”.

Eftersom den ekonomiska ”kakan” som kan fördelas i samhället inte längre växer hårdnar fördelningskampen om den egna andelen.

Ett plus för andra blir i mångas personliga bokföring således ett minus för de egna perspektivet.

I en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel förklarar medförfattaren Carolin Amlinger att denna logik producerar en hotfull känsla om begränsande livsvillkor. Trycket kanaliseras sedan även i form av ilska mot en förment överrepresentation av ”annorlunda” människor som ”resurskrävande” migranter.
Tanken ger näring åt en pågående horisontell fördelningskamp i samhället.

Ett liknande avvisande tankemönster drabbar även liberala lagstiftningsreformer som exempelvis gynnar hbtq-rörelsen och andra minoriteter. Det som fruktas är att deras nya rättigheter utgör en reduktion av det egna svängrummet.

Det finns visserligen ingen kausal logik i det men som Amlinger i Spiegel-intervjun konstaterar tycks det vara en viktig förklaring för att människor utvecklar ”fascistiska fantasier”. Udden riktas då mot den liberala staten som ges ett ansvar för att forma ett mera inklusivt samhälle.

Carolin Amlinger och Oliver Nachtwey anknyter i det avseende till socialpskologen Erich Fromm som under 1930-talet var en av fascismens framstående analytiker. Han talade om en även idag utbredda känslan av det ”förhindrade livet”.

Atmosfären försämras ytterligare genom sega förebråelser om att den liberala eliten hand i hand med i synnerhet public service-bolagen vill bestämma hur ”folket” ska tänka, tala och skriva.

Misstroendet påskyndas och manipuleras sedan med hjälp av sociala medier där högerpartier som AfD framgångsrikt lyckas med att sprida ”alternativa sanningar” om t.ex. det ”stora befolkningsutbytet” eller i klimatfrågan.

Frånvaron av plausibla bevis är tämligen ointressant. Bakom ”brandmuren” gentemot högernationalismen finns tydligen bördig jordmån för allehanda konspirationsidéer.

Liksom i Trumps Maga-amerika gödslas den sfären med lögner som ger politisk avkastning.

Motsvarande faktorer leder enligt det tyska författarparets observationer till en destruktiv lust att förstöra som metod att krossa blockaden och förnya samhället i grunden.

Amlinger och Nachtwey citerar en AfD-sympatisör med orden om att bara det partiet erbjuder lösningar och vill agera. I aktuella opinionsmätningar bekräftas den bilden.

”Demokratisk” fascism

Att författarnas utredning tillåter slutsatser om en tilltagande stämning för att upprätta
ett auktoritärt system är skrämmande och har på grund av det presenterade indicieläget dessvärre även en bitter förankring i verkligheten.

Något som däremot kan skava är bokens rubriksättning med ”demokratisk” fascism. Faran är att associationen då går på villovägar till det socialdemokratiskt myntade begreppsparet ”demokratisk socialism”.

Den markerade som bekant ett bjärt avståndstagande till kommunistiska öststatsdiktaturer som gjorde anspråk på att vara ”socialistiska demokratier”.

Att kombinera hedersglosan ”demokrati” med ”fascism” är irriterande och kräver en närmare förklaring.

Amlinger och Nachtwey medger på en del ställen i boken att ordvalet är motsägelsefullt och att det finns många skillnader till den historiska fascismen.

Begreppet är laddat men dess använding är enligt dem även ett sätt att ringa i väckarklockan.

Som skäl för det uppges mångfaldiga observationer om ”rå rasism” samt illa kamouflerat hat och våld mot den vänsterorienterade och liberala politiska sfären.

Att redan Kamala Harris kännetecknade Trump som ”fascist” betyder dock inte att sätta likhetstecken mellan historiska och aktuella fenomen, skriver sociologerna.

Nationalsocialismens öppna rasbiologiska ideologi faller bort och även dess hatfulla förakt mot parlamentarismens institutioner.

Något som ändå kvarstår är ivern att delvis med fascistoida förtecken avliberalisera
och renationalisera samhällena bl.a. i Europa.

Förattarna erkänner svårigheterna i själva begreppsbildningen men anser ändå att en benämning som ”högerpopulism” knappst reflekterar de risker som demokratin för närvarande utsätts för.

Alstret bjuder på viktiga insikter om ett behov av att öka medvetandet för den moderna fascismens faror.

Recension: Carolin Amlinger & Oliver Nachtwey; Zerstörungslust – Elemente des demokratischen Faschismus (2025); Suhrkamp Verlag; 452 s.