Efter en helt exceptionell riksdagsperiod kan vi bara förvänta oss det oväntade. I en sådan framtid behövs äkta socialdemokrati som vågar utveckla välfärdssamhället och investera hållbart på alla sätt medan högerns alternativ tävlar i skadliga nedskärningar och xenofobisk nostalgi. Vi har en övertygelse som bottnar i solidaritet och jämlikhet, fred och samarbete. Den behöver omsättas i konkret politik även nästa period. Det kräver mod av valrörelsen.

Efter riksdagsvalet 2019 gjorde jag ett litet nybörjarmisstag då Svenska Yle bad mig kommentera regeringsförhandlingarna. En garvad politiker hade förstått att säga någonting intetsägande, men jag deklarerade att då valet står mellan Sannfinländarna, Samlingspartiet och Centern så önskar jag se att vi skapar koalition med Centern. Lyckligtvis fick jag rätt. Med regeringen Rinne och regeringen Marin tog Finland en ny politisk riktning. Alla kriser till trots har ett ambitiöst regeringsprogram förverkligats.

Det börjar med ansvarsfullare klimat- och miljöpolitik. Det fortsätter med social- och hälsovårdsreformen och den utvidgade läroplikten. Men exemplen är hur många som helst: från familjeledighetsreformen till sysselsättningsåtgärder, från lägre dagvårdsavgifter och mindre småbarnsgrupper till en höjning av de lägsta pensionerna. Alltid kompromisser. Alltid handlingskraft. Naturvårdslagen som dramatiskt exempel på hur lagstiftningen förbättrats trots att vi önskat mer. Också den regionala rättvisan har stärkts. Exempelvis Västnyland som länge varit en vit fläck på kartan har äntligen fått vettiga satsningar, som Hangö-Hyvingebanans elektrifiering.

För svenska språkets ställning är det nu bevisligen avgörande om socialdemokraterna är med i regeringen eller inte. Så mycket har blivit bättre denna period, med förnyelsen av nationalspråksstrategin som konkret bevis. Om Samlingspartiet och Sannfinländarna regerar tillsammans bryts den språkliga trygghet som vi fått denna period och som förtjänar en långsiktig fortsättning.

Vårens val handlar alltså inte bara om vad som gjorts utan mer om vad som ska komma till näst. Vi tror på fortsatta satsningar på utbildning. Vi bedömer att vården behöver mer, inte mindre pengar. Vi vill förnya socialskyddet enligt vår allmäntrygghetsmodell. Vi vill fortsätta på vägen mot klimatneutralitet 2035 genom rättvis omställning och samtidigt göra mer för att trygga biodiversiteten. Vi vill bära ekonomiskt ansvar genom tillväxt, sysselsättning, invandring och tätare skattebas – utan nedskärningar i vård och utbildning eller från de mest utsatta. Vi är det ansvarstagande och beslutsamt framåtblickande alternativet.

Det har konkret betydelse för vardagen. Ta bara mitt liv som exempel. Jag har varit i situationer då jag behövt samhällets stöd särskilt aktivt. Som ung vuxen och studerande familjefar. Med cancer i familjen. Som snuttjobbare då jag lärde mig att stöd fanns smidigt bara om jag lade mig i diket vid sidan av livets väg, men inte för de gropar jag ständigt snubblade i. Som uppsagd från jobbet, med bostadslån och en växande familj. Då lärde jag mig problemet med karensdagar och retroaktivt stöd – för att inte tala om de sociala och psykologiska aspekterna med att kickas ut från en arbetsgemenskap.

Numera klarar jag mig mer än väl. Ändå är det Johan 2023 som högern vill hjälpa med skattelättnader och utökade skatteavdrag. Prislappen ska sådana som den unga Johan stå för. De som mist jobbet. De som behöver socialskydd. De som behöver bostadsbidrag. Dem vill högern ta ifrån. För mig är det obegripligt. Samhället ska inte ge mer till mig i denna situation, men däremot nog fixa de brister i skyddsnätet som jag tampats med på vägen hit. Inte ens med den vildaste tron på “dynamiska effekter” går det att motivera skattelättnader över hela linjen i det här läget. Vi har helt enkelt inte råd. Vi kan inte sänka skatter, slopa skatter, förbättra servicen och stävja statsskulden samtidigt. Det är en omöjlig ekvation, en populistisk bubbla som det gäller att spräcka vid alla tänkbara tillfällen i vårens valdiskussioner. Det kräver mod i ett klimat där rika antas motiveras av morot och fattiga av piska.