Klockan ringer. Det är dags att stiga upp och möta en ny dag. Igen. På väg in till köket råkar du trampa på en kvarglömd legobit från gårdagens lek i vardagsrummet. De trötta ögonen får nu sällskap av en öm fot. Kaffesuget tilltar. I köket möts du av en hög med räkningar som borde betalas. Högen kröns av en torr halväten smörgås som ligger kvarglömd sedan vem vet när. Nu är både orken och mjölken slut. Med en stor duns sätter du dig ner vid köksbordet och lägger ansiktet i händerna. Alla måsten börjar titta fram. Måndagsångesten är ett faktum.

Som vuxen önskar man ibland att man vore barn på nytt. Då fanns färre måsten och oftast mindre oroliga tankar inför framtiden. De flesta hade en förälder, ett syskon eller någon annan som kunde hjälpa en med den eventuella oro som fanns. Ens framtid låg i någon annans händer och var något som låg så långt fram i tiden att man inte kunde greppa det. Som vuxen har rollerna bytts ut. Nu är du ansvarig för både din egen, dina eventuella barns och kanske till och med dina föräldrars framtid. Att leva i nuet är därför allt annat än lätt och emellanåt kan det även kännas som en omöjlighet. Ångesten över framtiden kan ibland även stärkas av oron över att missa det som sker i nuet. Vuxenlivet kan kännas som en orosbubbla som bara blir större och som, om man har otur, till slut spricker.

Ofta får man höra från olika håll att man mår så mycket bättre av att leva i nuet. Men då det krävs att man håller arbetstider, betalar av lån i tid, skickar in daghemstider i förväg, betalar räkningar i tid, börjar tänka på pensions besparingarna redan från att man är i tjugoårsåldern, ser till att pengarna räcker till alla utgifter innan nästa lön kommer och så vidare, så är det inte alltid så lätt att ta dagen som den kommer och leva i nuet. Oron kommer lätt på köpet i samband med alla vuxna måsten. Att sedan se sina bekanta lägga upp bilder på sociala medier där de har roligt på en fest eller åkt iväg på en resa kan göra att du känner dig både misslyckad och trist. Den fruktade FOMO:n (fear of missing out) och ångesten över att ha ett tråkigt och händelselöst liv kan då infinna sig som en liten bonus på oroskontot.

Under de senaste åren har människor världen över levt i en värld där sjukdom och osämja härjat. Att inte tänka på sin egen och sin familjs framtid har varit extremt svårt, speciellt om man på något vis varit en utsatt position i samhället. Kanske vore det bättre att istället för att uppmana folk att leva i nuet, sträcka ut en hjälpande hand eller uppmana dem att be om hjälp då vardagen och framtiden känns för tung. För hur ska man kunna leva i ett nuet då kaos och ångest ligger som ett filter framför ögonen?