Opinion

Ledare: Ta hand om varandra

Pixabay

Jag var åtta år gammal då Pekka-Eric Auvinen öppnade eld mot sina skolkamrater i Jokelaskolan. Nio då Matti Juhani Saari tio månader senare gjorde det samma i Kauhajoki. 

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

Efter drygt tio år är det lätt att se tillbaka på händelser som dessa och överdriva den effekt och påverkan de hade och har haft på en själv, i stunden och senare. I det här fallet vågar jag ändå påstå att dessa händelser satte och har satt djupa spår både i mig och de flesta finländare – kanske framför allt de i min generation. 

 

De flesta generationer har någon eller några händelser och tragedier som i efterhand framstår som betydande milstolpar i våra egna liv. Jag tror inte jag är den enda unga finländare idag som, vid sidan av händelser som massakern på Utøya och terrordådet i Stockholm, kommer minnas skolskjutningarna 2007 och 2008 som sådana.

 

I efterhand inser jag att dessa drygt tio månader utgjorde ett hårt slag för min och säkerligen många andras oskuld. Jag tror de flesta av oss vid det laget var rätt väl medvetna om vår egen mortalitet, tillräckligt gamla för att i någon mån (så långt som det nu någonsin är möjligt) ha lyckats förstå begreppet död. Det betyder inte nödvändigtvis att vi alla hade lyckats förstå begreppet döda; vem som dödar och vem som dödar vem – var och varför. 

 

För mig blev det i något avseende en vändpunkt där jag insåg att döden inte nödvändigtvis är en följd av ålderdom eller krig – två ungefär lika avlägsna begrepp för ett finländskt barn. Den kan lika gärna komma plötsligt och av för mig helt oförståeliga anledningar, genom någon jag känner och på en plats där jag dittills känt mig trygg. 

 

Som åttaåring satt jag därmed för första gången i ett klassrum och funderade på eventuella flyktvägar, ifall det som inte får hända ändå skulle inträffa. Igen. Det blev inte sista gången: detsamma gjorde jag senare i nya klassrum, i samband med nya attentat. Skjutningen i Sandy Hook på högstadiet. Attacken i Trollhättan på gymnasiet. Något annat av de otaliga attentaten USA både före och efter. 

 

Något oöverkomligt trauma har ändå inte något av dem lämnat för egen del, inte heller Kauhajoki eller Jokela. Ett barns minne är kort, rätt snart efter händelserna var det hela så gott som bortglömt – eller snarare undanträngt till förmån för vad som än då kändes viktigare. 

 

Undanträngt, säger jag, eftersom jag än idag kan minnas känslan de där höstdagarna för över tio år sedan. Eftersom jag alltid påminns om dem i samband med nya attentat och de fortsätter överraska mig genom hur hårt de drabbar mig. Så var det vid dådet i Trollhättan. Vid var och ett av de otaliga skolskjutningarna på andra sidan Atlanten. Och senast igår, då Kuopio tog plats på listan. 

 

Att det bara inträffade i en skola och bara krävde ett dödsoffer är idag en klen tröst. Både för de inblandade och för oss andra. Är det ett budskap jag vill förmedla med den här texten är det att den mentala aspekten av hur sådana här dåd påverkar oss, i synnerhet skolbarn, inte får förminskas.  

 

Så föräldrar: gå hem och krama era barn. Lärare: gå till jobbet och prata med era elever. Det är det bästa sättet att möta och tills vidare motverka denna typ av handlingar. Som det sades efter terrorattacken i Norge: Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans. 

 

Det finns tid för handling och det finns tid för eftertanke. Den här situationen kräver båda och någon dag måste vi också ta den sociologiska och samhälleliga diskussionen om vad som föranlett och fortsätter föranleda dessa våldsdåd.

 

Men den dagen är inte idag. Idag nöjer jag mig med att rikta mina varmaste tankar till alla som drabbats, direkt eller indirekt. Ta hand om varandra.  

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE