Nu när det har klarnat att valet står mellan före detta finansminister Rishi Sunak och utrikesminister Liz Truss är det alldeles uppenbart att partiets parlamentsledamöter ville ha någon som har haft en av de centrala nyckelrollerna i Johnsons kabinett. Det i sig innebär att ingen stor linjeändring står att vänta utan att kontinuitet är viktigt.

Att den nuvarande linjen i stora drag kommer att kvarstå innebär framför allt att Labour under Keir Starmer torde få det lättare att vinna nästa parlamentsval. Det är ingen pålitlig, traditionell konservatism torypartiet har under de senaste åren stått för utan en kaotisk och förhållandevis oförutsägbar populism.

I och med att Storbritanniens nästa premiärminister inte heter Boris Johnson finns det ändå skäl att hoppas på en något stabilare ledarskapsstil där sanningen står i en något högre kurs. Både Sunak och Truss har skött sina centrala ministerposter med en större dignitet än vad man kan säga om Johnson som premiärminister.

Parlamentsgruppen var väldigt splittrad när de fick rösta om en ny partiledare. Alla tre kandidater fick över 100 röster i den femte omröstningen. Rishi Sunak var etta med 137 röster och Liz Truss tvåa med 113 röster, men trean Penny Mordaunt klarade sig anmärkningsvärt bra med 105 röster. Det är 29 procent av rösterna i en omröstning där det fanns tre kandidater kvar. Nu när tävlingen går vidare till medlemsomröstning, kan man konstatera att tre jämnstarka toppnamn lyckades ungefär lika bra, men ett namn måste elimineras för att det skulle vara två kvar i det slutliga avgörandet.

Mordaunt gjorde en stark kampanj där hon använde det till sin fördel att hon inte hade tillhört Boris Johnsons inre krets. Intrycket av kampanjen var att hon skulle ha appellerat till mittenväljare som en relativt oförarglig och moderat ledargestalt. Valet av Mordaunt skulle ha matchat Labours ledarbyte från Jeremy Corbyn till Keir Starmer. På slutrakan blev Mordaunt sänkt av partiets högerfalang som gjorde det klart att hon stod för alldeles för humana och liberala värderingar för ett högerparti.

Det var nära ögat att Liz Truss lyckades ta sig till en andraplats i den femte omröstningen. Mordaunt hade varit tvåa i de fyra tidigare omröstningarna. Det kan kännas som förbluffande att Truss som förde kampanj mot Brexit med rätt så resonliga och kristallklara argument för sex år sedan nu svängde dramatiskt högerut. Är hon trovärdig som de hårda brexitförespråkarnas fanbärare? Svaret måste vara att hon är precis lika trovärdig som Boris Johnson var i den rollen.

För tillfället är Liz Truss en klar favorit när medlemsomröstningen kommer att hållas relativt hastigt och tidtabellen är pressad. Boris Johnson har skämt ut både landet och partiet i såpass hög grad att processen ska göras så kort som möjligt med honom. Ändå vill torypartiet ha ett stilrent partiledarbyte utan större dramatik och troligen låter honom sitta kvar som premiärminister till den 5 september. Den som är gräsrötternas favorit i dagsläget torde ha en klar fördel i medlemsomröstningen.

Rishi Sunak är partielitens favorit och har inte samma genomslagskraft som Truss. Han har plikttroget och ansvarsfullt försvarat skattehöjningarna som nödvändiga i den unika pandemisituationen, men Truss har fört en populistisk kampanj mot honom. Det är troligt att just skattepopulismen kommer att ge henne nycklarna till premiärministerns officiella residens 10 Downing Street.

I och med att just skattefrågan är så central står valet på den punkten mellan konservatism och populism. Rishi Sunak står för ansvarstagande, traditionell konservatism där man anpassar politiken efter omständigheterna. Att han fick flest röster bland de konservativa parlamentsledamöterna är ett tecken på att förhållandevis många av dem förstår att makt omfattar ansvar och att man inte kan lova vad som helst bara för att vinna val.

Skattepopulismen som Liz Truss representerar påminner om den linje som Republikanska partiet i USA länge har stått för. Om man inte kan höja skatterna ens när man står inför en extrem krissituation, faller allt tal om ekonomiskt ansvarstagande för döva öron. Man kan se Truss linje som högerpolitik men knappast som konservativ i ordets egentliga mening. Det är inte politik som bevarar utan politik där högerideologin trumfar alla omständigheter, inklusive pandemier.

Fast det hör till populismen att man inte ska lita på de angivna löften alltför mycket, är ett löfte Truss troligen kommer att hålla om hon vinner en höjning av militärbudgeten. Kriget i Ukraina och den på grund av kriget inflammerade situationen i Europa försvinner ingenstans. En drastisk och snabb skattesänkning i kombination men utökade försvarsutgifter kommer att drabba välfärden dubbelt så hårt. I och med att Truss har byggt sin kampanj med stöd av människor från Johnsons inre krets och partiets populistiska höger, är det att förvänta att det är skatterna för de rikaste som sänks.

Det är kanske inte så dramatiskt stor skillnad mellan Truss och Sunak och vad de står för. Men i de två debatterna de båda vågade sig på var det klart att Sunak försvarade det han faktiskt har åstadkommit i politiken. Truss däremot för en kampanj där hon försöker fly från den hon tidigare har varit. Att hon flaggar för en så kallad hård Brexit är olyckligt med tanke på världsläget i ljuset av kriget i Ukraina. Brexit i sig är illa nog, det finns inget behov av att förvärra dess konsekvenser. Truss om någon borde veta detta eftersom hon förde kampanj mot Brexit och lade fram de argument Labour kommer att använda emot henne när hon företräder den motsatta politiken om hon blir vald.

Att Truss i sin kampanj har hemfallit åt billig populism både när det gäller skatterna och Brexit är inte särskilt förvånande. Den enda vägen till makten för just hennes del var att appellera till Johnsons anhängare med det argumentet att när Sunak, fram tills dess en av Johnsons närmaste män, vände premiärministern ryggen och avgick, stod Truss kvar på sin post.

Särskilt öppet kan Truss inte presentera sig som lojalist när hon talar utåt till en större publik men faktum kvarstår att Sunak är toxisk för Johnsons mest trogna anhängare. De kanske inte tror till hundra procent att Truss menar allvar med sin populism, men det trodde de inte om Johnson heller. Det troliga är att populismen får fortsätta, men inte lika flagrant obehindrat som förr. Stilmässigt satte Johnson ribban så lågt att det blir lätt för en ny partiledare att framstå som värdigare. I sin roll som utrikesminister har Truss övat en mer salongsfähig framtoning och i utrikes relationer till länder som Finland kommer det knappast att ske någon större förändring.

Rishi Sunak har en mycket kort tid på sig att övertyga gräsrötterna om att han är också deras och inte bara partielitens kandidat. Hade parlamentsgruppen fått bestämma, är det inte långsökt att han skulle ha fått minst hälften av de rösterna som stödde Mordaunt i en ytterligare omröstning och därmed blivit vald. Men det slutliga valet är de konservativa partimedlemmarnas och just nu ser det ut att Sunak har en svår uppgift att övertyga dem om att vissa löften kan låta lockande men är svåra att förverkliga om man vill ha en ansvarsfull ekonomisk politik som gynnar andra än bara de allra rikaste. Uppdraget att stå för en ansvarsfullare och mer solidarisk politik försvåras dessutom något av det att Sunaks indiska fru Akshata Murthy hör till de superrika och hennes skatteplanering har på sistone varit i rubrikerna, olämpligt med tanke på makens politiska ambitioner.