Receptet som Truss erbjöd i dessa kristider var fel medicin vid fel tidpunkt. Men för de ideologiskt inriktade Tories var hennes löften om hård högerpolitik tillräckligt lockande för att hon fick chansen. Sedan kom helt enkelt verkligheten emot.

Boris Johnson bjöd på en hel del farsartade vändningar under sin tid som premiärminister. Styret påminde om Donald Trump och hans fyra ytterst kaotiska år i Vita huset i USA. Det är klart att Konservativa partiet i Storbritannien och Republikanska partiet i USA har genomgått en liknande utveckling. Ett statsbärande parti som tidigare har varit konservativt har blivit populistiskt och kan hitta på lite vad som helst när som helst och genomföra sin politik lite hur som helst. Dessa partier har inte sådana marginella rötter som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna, men i dagsläget har den politiska kompetensen sjunkit till samma nivå och statsmannamässigheten har mer eller mindre försvunnit.

Tanken var ändå att Liz Truss skulle ha varit en vuxen aktör med förmåga att stabilisera den politiska kursen, men tvärtemot satte hon statsskeppet i gungning.

Det handlar inte om lika flagranta skandaler som de som fällde Boris Johnson. På ett sätt var det allvarligare med Truss, eftersom politikens riktning var så uppenbart åt fel håll.

Rishi Sunak gjorde ett betydligt stabilare jobb som Johnsons finansminister än vad Kwasi Kwarteng gjorde som en ytterst kortvarig finansminister under Truss. När Kwarteng avgick, fick han bära skulden för hela den politik som Truss hade baserat den vinnande ledarskapskampanjen på. I förlängningen räckte inte Kwartengs avgång utan Truss förlorade sina ställningar.

Utgångsläget för Truss var närmast omöjligt. Hon hade i rask takt förflyttat sina positioner från moderata mittenpositioner i ytterhögerns riktning, med hopp om att med sina löften få Boris Johnsons anhängare bakom sig. Det var hennes enda sätt att komma till makten och utmanövrera både Rishi Sunak och Penny Mordaunt. Av dessa hade det varit Truss som var emot Brexit när det begav sig, nu kom hon till makten stödd av de mest extrema anhängarna av Brexit.

En högerpolitik som bygger på skattesänkningar till de rikaste har förstås långa anor och var 1980-talets melodi under Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA. Dessa var trots allt långvariga och relativt populära ledare. De var inte heller populister på samma sätt som Boris Johnson och Donald Trump.

När Konservativa partiet valde Truss, var tanken att få någon som är mera som Thatcher och mindre som Johnson. Men det fungerade inte i den rådande situationen.

Nu är det värsta möjliga läget för den skattesänkningspolitik som Truss profilerade sig med. Bytet av finansminister till Jeremy Hunt den 14 oktober var tilltänkt som ett tecken på en kursändring mot mitten igen. Men det var inte mittenkrafterna som hade stått bakom Truss. De krafterna som stod bakom henne hade inte önskat sig en relativt moderat politiker som Hunt på finansministerposten utan en högerideolog i stil med Kwarteng.

För Konservativa partiet är inte Truss avgång en katastrof, tvärtom en chans för en nystart och en möjlighet att justera kursen mot mitten inför nästa parlamentsval.

Rishi Sunak och Penny Mordaunt måste räknas som storfavoriter i ledarskapsvalet som nu följer, ifall båda är redo att kandidera igen på kort varsel. Försvarsminister Ben Wallace valde att inte kandidera senast, men han är fortfarande relativt populär och en tänkbar kandidat om han nu bestämmer sig för att kandidera.

Jeremy Hunt har varit finansminister i mindre än en vecka och det är också möjligt att han kandiderar på nytt. Han förlorade partiledarvalet mot Johnson och kandiderade också senast men kom inte med i tätstriden den gången. Ställningen som finansminister kunde ge honom en högre profil i ett ledarskapsval nu men han har inte ännu hunnit etablera sig efter återkomsten till den politiska toppen.

En ny kandidat behövs av de högerkrafter som möjliggjorde det för Boris Johnson att fortsätta länge efter att hans trovärdighet hade eroderats. Samma högerkrafter ställde sig framgångsrikt bakom Truss i det senaste ledarskapsvalet. Att välja en liknande kandidat nu skulle också garantera en fortsättning på den farsartade populismen.

Suella Braverman hann avgå som inrikesminister på grund av en epostskandal. Hon skulle ha kunnat vara en möjlig högerkandidat att efterträda Truss men läget är sällsynt ogynnsamt för henne nu.

Kemi Badenoch var en synlig högerkandidat förra gången och det är möjligt att Johnsons supportrar stöder henne nu när Truss inte är med. Det är ändå svårt att se att hon skulle samla ett tillräckligt stöd att kunna vinna ett ledarskapsval, speciellt som högerideologin inte förväntas stå lika högt i kurs som under sommaren efter de senaste strapatserna med Truss som premiärminister.

Det har gått en för kort tid sedan Boris Johnsons avgång för att tro att han kunde göra en comeback. Man har inte hunnit undersöka alla hans skandaler färdigt ännu.

Någon annan än Liz Truss blir det hur som helst. Hon gjorde många felberäkningar och misslyckades så kapitalt som man kan på en kort tid. För Storbritannien är det bättre att det gick fort för att det ger möjligheter att korrigera kursen med sådana krisåtgärder som tiden kräver.