LEDARE – Skriven för ABL:s jubileumsutgåva Finland 100 år

Europa stod fortfarande i brand i slutet av 1917 när Finland blev självständigt. Oktoberrevolutionen och bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland var den världshändelse som skapade momentum för den finländska statliga frigörelsen. Första världskriget fick sitt formella slut ett år senare, men före det hann Finland uppleva ett blodigt inbördeskrig som satt sina djupa spår i självständighetstidens historia. Man fick ett slut på det första storkriget, men skapade samtidigt grogrunden för det som komma skulle. Det andra världskriget, som också Finland drogs med i.

Nu 100 år senare står varken Europa eller världen i brand. Världen, Europa och Finland har genomgått kolossala förändringar, mestadels till det bättre. Världsfreden har hållit, med Förenta Nationerna som dess främst garant. Europas kartor och gränser har ritats om, med den Europeiska Unionen som det ledande efterkrigstida fredsprojektet. Finland har utgjort en del av det nordiska välfärdsbygget, och vårt kanske mest aktningsvärda epitet internationellt är Finland som fredsbevarandets stormakt.

Men det pyr ordentligt, både på och under ytan. De mörka skuggorna växer. Över världen och Europa, och därför oundvikligen också över Finland.

De senaste åren utgör en ofantlig paradox i den internationella politiken.

Så sent som hösten 2015 godkände FN:s generalförsamling enhälligt en ny global agenda fram till 2030 och ställde upp 17 helhetsmässiga mål för hållbar utveckling. Ett par månader senare kulminerade de utdragna globala klimatförhandlingarna i Parisavtalet, som är en handlingsplan för att bromsa den förödande klimatförändringen. Allt detta har skapat en stabil grund för multilaterala strävanden att trygga en hållbar och rättvis ekonomisk, social och ekologisk utveckling i världen.

Men samtidigt har nya orosmoln dykt upp, och dessa stormvarningar har växt sig allt starkare under det gångna året.

Spänningen har dramatiskt ökat i Europa. Den konstruktiva dialog som utvecklats mellan Västeuropa och Ryssland, mycket som en produkt av OSSE:s (Organisationen för Säkerhet och samarbete i Europa) positiva roll, har ersatts av fördjupat missförtroende och med den olagliga ryska ockupationen av Krim som den mest dramatiska konsekvensen. EU:s aktiva roll i den globala politiken har försvagats, och framtiden ser nu ännu osäkrare ut efter Storbritanniens Brexit.

Valet av miljardären och populisten Donald Trump till USA:s president har gett ytterligare fart åt denna utveckling. Han hotar att drastiskt försvaga FN:s ställning och att omintetgöra Parisavtalet. Han hotar att stjälpa de också annars bräckliga strävandena till en internationell reglering av handel och investeringar med nya handelskrig och protektionism. Och han  verkar bana vägen för styrke- och stormaktspolitikens återinträde på  världspolitikens arena, på bekostnad av små staters möjlighet att påverka världsutvecklingen. Och med en ny kapprustningsspiral som en sannolik konsekvens.

Och omkring och över allt detta slås vi av en allt bredare enighet i världssamfundet om de växande negativa följderna av den nyliberala ekonomiska globaliseringen och frigörelsen av marknadskrafterna. En stadigt ökande koncentration av världens förmögenhet i händerna på en handfull superrika magnater och en växande social ojämlikhet  – mellan och inom världens alla länder. Med en ökad fattigdom och bl.a. växande flyktingströmmar som följd i de länder som drabbas värst.

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia. Vi bör samarbeta med dem som som sluter upp bakom FN:s nya globala agenda för en hållbar och fredlig utveckling. Vi bör samarbeta med dem som försöker rehabilitera EU framför allt som en positiv aktör i den globala utrikes- och utvecklingspolitiken och ett socialt och rättvist Europa. Och vi bör framför allt samarbeta med dem som vill tillvarata den nordiska välfärdsmodellens bästa egenskaper och resultat och fortsätta samhällsbygget på den grunden. Kärnan i allt detta är vår närmaste bundsförvant, den nordiska socialdemokratin.