MENY

Ledare: Världen 100 år senare

Kuva: Jukka-Pekka Flander
Folke Sundman, styrelseordförande för Arbetarförlaget.

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia.

 

LEDARE – Skriven för ABL:s jubileumsutgåva Finland 100 år

 

Europa stod fortfarande i brand i slutet av 1917 när Finland blev självständigt. Oktoberrevolutionen och bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland var den världshändelse som skapade momentum för den finländska statliga frigörelsen. Första världskriget fick sitt formella slut ett år senare, men före det hann Finland uppleva ett blodigt inbördeskrig som satt sina djupa spår i självständighetstidens historia. Man fick ett slut på det första storkriget, men skapade samtidigt grogrunden för det som komma skulle. Det andra världskriget, som också Finland drogs med i.

Nu 100 år senare står varken Europa eller världen i brand. Världen, Europa och Finland har genomgått kolossala förändringar, mestadels till det bättre. Världsfreden har hållit, med Förenta Nationerna som dess främst garant. Europas kartor och gränser har ritats om, med den Europeiska Unionen som det ledande efterkrigstida fredsprojektet. Finland har utgjort en del av det nordiska välfärdsbygget, och vårt kanske mest aktningsvärda epitet internationellt är Finland som fredsbevarandets stormakt.

Men det pyr ordentligt, både på och under ytan. De mörka skuggorna växer. Över världen och Europa, och därför oundvikligen också över Finland.

 

De senaste åren utgör en ofantlig paradox i den internationella politiken.

Så sent som hösten 2015 godkände FN:s generalförsamling enhälligt en ny global agenda fram till 2030 och ställde upp 17 helhetsmässiga mål för hållbar utveckling. Ett par månader senare kulminerade de utdragna globala klimatförhandlingarna i Parisavtalet, som är en handlingsplan för att bromsa den förödande klimatförändringen. Allt detta har skapat en stabil grund för multilaterala strävanden att trygga en hållbar och rättvis ekonomisk, social och ekologisk utveckling i världen.

Men samtidigt har nya orosmoln dykt upp, och dessa stormvarningar har växt sig allt starkare under det gångna året.

Spänningen har dramatiskt ökat i Europa. Den konstruktiva dialog som utvecklats mellan Västeuropa och Ryssland, mycket som en produkt av OSSE:s (Organisationen för Säkerhet och samarbete i Europa) positiva roll, har ersatts av fördjupat missförtroende och med den olagliga ryska ockupationen av Krim som den mest dramatiska konsekvensen. EU:s aktiva roll i den globala politiken har försvagats, och framtiden ser nu ännu osäkrare ut efter Storbritanniens Brexit.

Valet av miljardären och populisten Donald Trump till USA:s president har gett ytterligare fart åt denna utveckling. Han hotar att drastiskt försvaga FN:s ställning och att omintetgöra Parisavtalet. Han hotar att stjälpa de också annars bräckliga strävandena till en internationell reglering av handel och investeringar med nya handelskrig och protektionism. Och han  verkar bana vägen för styrke- och stormaktspolitikens återinträde på  världspolitikens arena, på bekostnad av små staters möjlighet att påverka världsutvecklingen. Och med en ny kapprustningsspiral som en sannolik konsekvens.

Och omkring och över allt detta slås vi av en allt bredare enighet i världssamfundet om de växande negativa följderna av den nyliberala ekonomiska globaliseringen och frigörelsen av marknadskrafterna. En stadigt ökande koncentration av världens förmögenhet i händerna på en handfull superrika magnater och en växande social ojämlikhet  – mellan och inom världens alla länder. Med en ökad fattigdom och bl.a. växande flyktingströmmar som följd i de länder som drabbas värst.

 

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia. Vi bör samarbeta med dem som som sluter upp bakom FN:s nya globala agenda för en hållbar och fredlig utveckling. Vi bör samarbeta med dem som försöker rehabilitera EU framför allt som en positiv aktör i den globala utrikes- och utvecklingspolitiken och ett socialt och rättvist Europa. Och vi bör framför allt samarbeta med dem som vill tillvarata den nordiska välfärdsmodellens bästa egenskaper och resultat och fortsätta samhällsbygget på den grunden. Kärnan i allt detta är vår närmaste bundsförvant, den nordiska socialdemokratin.

 

Diskussion

Viktor Kock: Dickpics är inte att flirta

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Problemet är inte dagens barn utan vilka attityder vi som vuxna för vidare till dem, skriver FSD:s ordförande Viktor Kock.

Lue lisää

Ledare: #dammenbrister och det angår oss alla

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Den våg som nu sveper fram för med sig hemska vittnesmål och en kulturell blindhet för sexuella trakasserier, men också ett starkt hopp om förändring och ett bevis på kraften i att tala ut tillsammans.

Lue lisää

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

 

LEDARE

 

”Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

 

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han ”är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

 

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

 

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

 

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

 

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

 

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

 

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

 

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

 

Det verkar inte så.

Diskussion