Argumenten som framförts kan indelas i två huvudkategorier.

I synnerhet efter Finlands anslutning till EU har Natomedlemskapet motiverats med ett ideologiskt betonat argument: Finland bör ta (sista) steget in i den västerländska värdegemenskapen och befästa sin egen identitet som en liberal demokrati.

Parallellt med det ideologiska argumentet har vi haft de säkerhetspolitiska motiveringarna. Endast Nato kan erbjuda det skydd och de säkerhetsgarantier Finland behöver.

För egen del har jag alltid betraktat det ideologiska argumentet som sekundärt. Finland har inget akut behov av att bevisa varken för sig själv eller andra vilka grundvärderingar vi står för. Vår värdegemenskap står att finna i för det första den nordiska välfärdstraditionen och och de gemensamma nordiska institutionerna, för det andra i Europeiska Unionen och dess värdegrund, och för det tredje i Förenta Nationerna och dess grundprinciper. Ett Natomedlemskap ger inte något särskilt mervärde i detta avseende.

Och jag har inte heller sett en militär försvarsallians som en fungerande säkerhetspolitisk lösning med tanke på Finlands intressen. Den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som utformats och tillämpats på ett trovärdigt sätt under hela perioden efter det kalla kriget har varit framgångsrik i flera olika avseenden. Detta linjeval har också haft det finska folkets och den politiska majoritetens klara stöd.

Efter krigsutbrottet den 24.2.2022 förändrades läget. Opinionerna har svängt dramatiskt. Det finns visserligen anledning att förhålla sig kritiskt till utformningen av de opinionsmätningar som gjorts de senaste veckorna (bl.a. att de paneler som riktat sig till begränsade åldersgrupper). Men trenden har varit entydig: folkopinionen har svängt till fördel för ett Natomedlemskap.

Jag tror det är rätt få som ändrat åsikt utgående från den ideologiska argumenteringen, Nato som en värdegemenskap. Däremot är det olika säkerhetspolitiska argument, med behovet av en förstärkt gardering mot de ryska hotet i spetsen, som varit avgörande.

Den politiska reaktionen på det ryska anfallskriget och skiftet i folkopinionen har varit att inleda den politiska process som nu gått in i sitt avgörande skede i.o.m. publiceringen och behandlingen av regeringens redogörelse ”om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön”, som titeln lyder.

x x x

Under beredningen av redogörelsen underströks från regeringshåll särskilt två punkter.

Redogörelsen kommer inte att lägga fram explicita rekommendationer till nya säkerhetspolitiska linjedragningar. Däremot kommer den att innehålla en beskrivning av de alternativ som föreligger, inklusive en utvärdering av alternativens för- och nackdelar.

Med facit på hand kan man konstatera att den första punkten i princip uppfyllts, dvs inga explicita rekommendationer ingår. Däremot nog en rad skrivningar på eller mellan raderna som de facto stöder valet av Natomedlemskap som lösning. Dessutom är beskrivningen av alternativen till medlemskap delvis höljda i dunkel. Alternativen består i en genomgång av olika existerande arrangemang och möjligheterna att förstärka dem (i paragraferna 2.2.2 – 2.2.6. i redogörelsen).

Den andra punkten har uppfyllts på ett bristfälligt sätt. Redogörelsen innehåller ingen systematiskt genomgång av för- och nackdelar med olika lösningar, inga täckande riskanalyser. I de första kommentarerna efter publiceringen har det betonats, att dessa riskanalyser kommer att gås igenom under riksdagsbehandlingen, utgående delvis från strikt konfidentiell information och bakom lyckta dörrar.

Jag har i princip förståelse för den här proceduren. En viss del av den relevanta informationen bör öppnas upp för beslutsfattarna utan offentlighet. Men samtidigt hävdar jag att det vore fullt möjligt att också offentligt skissa upp olika scenarier för risker på ett allmänt plan. Detta skulle ha betjänat den offentliga debatten om de förestående avgörandena.

X X X

Men summa summarum, de två huvudalternativ som vi nu står inför är dels ett fullt Natomedlemskap, och dels en konsolidering av de olika säkerhets- och försvarspolitiska arrangemang som redan existerar ( se 2.2.2-2.2.6. i redogörelsen). Grunden för båda alternativen är upprätthållandet och utvecklandet av den nationella försvarsförmågan, som beskrivs i paragraf 2.2.1. i redogörelsen.

De två alternativen skiljer i tre specifika avseenden från varandra: 1) det nuvarande partnerskapet med Nato skulle övergå till obegränsat deltagande i Natos försvarsplanering och beslutsfattande, 2) säkerhetsgarantierna i enlighet med para 5 i Natos grundstadga, och 3) förhållandet till kärnvapnen och deras avskräckningseffekter.

I mina personliga överväganden har jag kommit fram till att det andra alternativet, dvs en konsolidering av Finlands rådande bilaterala, regionala och multilaterala säkerhetsarrangemang, hade varit ett helt trovärdigt svar på de utmaningar Finland står inför. Det gäller såväl psäkerhetsgarantierna som kärnvapenproblematiken.

Att avstå från fullt medlemskap i Nato innebär ju definitivt inte att vi plötsligt skulle hamna ut på djupa okända vatten eller i ett försvarspolitiskt vakuum. Tvärtom, en konsolidering av de rådande säkerhetsarrangemangen skulle ju omfatta, förutom en fortsatt ökning av den egna försvarskapaciteten och ett fortsatt partnerskapssamarbete med NATO, följande beståndsdelar (här endast på rubriknivå i enlighet med redogörelsens innehållsförteckning):

• Europeiska unionen som utrikespolitisk, säkerhetspolitisk, och försvarspolitisk aktör,
• Fördjupat samarbete med Sverige, Norge och de övriga nordiska länderna,
• Fördjupat samarbete med Förenta Staterna,
• Fördjupat samarbete med Storbritannien
• Förstärkning av initiativen för multilateralt samarbete.

Det har upprepade gånger sagts att Natos säkerhetsgarantier (para 5) framför allt baserar sig på en avskräckningseffekt. Det poängteras också att inget Natoland har utsatts för ett militärt angrepp mot sitt territorium. Det är riktigt, men det kan tilläggas att inget militärt alliansfritt EU-land har heller utsatts för ett motsvarande militärt angrepp, inklusive Finland.

Natos säkerhetsgarantier baserar sig inte på en automatik, utan förutsätter en intern process och avgörande fråm varje medlemslands sida i vilka former stödet till ett angripet land levereras.

En relevant fråga är: hur stor skillnad finns det sist och slutligen i avskräckningsavseende mellan NATOs garantier och de säkerhetsarrangemang som Finland idag har?

Redogörelsen bedömer att den avskräckande effekten i.o.m. ett Natomedlemskap skulle vara ”betydligt större än för närvarande”. Det här må vara ett rimligt antagande, men inte mer än så. Det finns lika goda skäl att anta tröskeln för ett militärt angrepp på Finland är mycket hög i båda fallen, dvs också om vi skulle utgå från konsolidering av våra nuvarande arrangemang.

I de här bedömningarna finns inga absoluta sanningar. Däremot nog olika riskscenarier. Det slutgiltiga avgörandet är politiskt.

X X X

Kärnvapnens roll i Natos militära försvarsstrategi är en synnerligen kritisk och komplicerad fråga.

Kärnvapnen har endera en avskräckande eller en apokalyptisk funktion. Och i och med utvecklandet av sk taktiska kärnvapnen har det skapats en svårligen kontrollerbar grå zon mellan avskräckningseffekten och steget ut till total förintelse. Jag har allt sedan END-rörelsens (European Nuclear Disarmament) framväxt under tidigt 1980-tal hört till dem som sett kärnvapenmakternas ömsesidiga system för ”mutually assured destruction” (MAD) som det största övergripande hotet mot mänskligheten. Natos kärnvapendoktrin, med USA:s kärvapenarsenal som grund, är den ena centrala motpolen i detta system. Nu överskuggas ju samtliga länder på klotet av detta system får ömsesidgt försäkrad förintelse, oberoende av om man ingår i en militärallians med kärnvapen eller inte. Men om man ingår i en kärnvapenbaserad allians som Nato, ingår landet explicit också som ett potentiellt anfallsmål i motståndarsidans strategier.

Idag står Finland åtminstone i marginalen i kärnvapenmakternas nukleära strategier. Som medlem i Nato skulle vi bli en explicit del av dem. Vill vi verkligen det?

Dessutom är det inte enbart fråga om om hur Finland skulle inkorporeras i Natos kärnvapenstrategi. Det gäller också Finlands möjligheter att vara en aktiv aktör för global kärnvapennedrustning.

I ett färskt uttalande till tidningen Demokraatti (6/2022) säger Jarmo Viinanen, ledande sakkunnig vid UM:s enhet för vapenkontroll, att om vi vore medlemmar i FN-avtalet om förbud mot kärnvapen (TPNW), skulle vi inte kunna bli medlemmar i Nato. Det skulle ha ett säkerhetspolitiskt pris, för dessa två utesluter varandra. Ett synnerligen kategoriskt uttalande.

Den här frågan har varit föremål för spekulationer en längre tid både i Sverige och Finland: har USA utövat påtryckning på länderna mot en anslutning till kärnvapenavtalet, med dess konsekvenser för en eventuell medlemsansökan till Nato som trumfkort ? Det vore viktigt att få klarhet i redogörelsens riksdagsbehandling speciellt i den här frågan. Det räcker inte att antyda att en anslutning till avtalet som förbjuder kärnvapen är oförenligt med Natos kärnvapenstrategi. I transparensens namn bör den här ekvationen öppnas klart och tydligt.

Thorbjørn Jagland, bl.a. tidigare socialdemokratisk partiledare och statsminiser i Natolandet Norge, konstaterade nyligen på Facebook med hänvisning till Rysslands insinuationer om möjligheten att bruka kärnvapen i Ukraina, att FN:s förbudsavtal måste ges ny aktualitet. Det är ett viktigt instrument för att göra dessa vapen laglösa i likhet med kemiska och biologiska vapen. De bör avskaffas som det står i ick-spridningsavtalet om kärnvapen.

Regeringsprogrammet stipulerar att ”Finland ska fortsätta att analysera och jämföra innehållet i konventionen med andra centrala initiativ inom denna sektor och följer aktivt hur processen med att sätt konventionen i kraft framskrider. När processen går framåt gör Finland en bedömning angående en anslutning till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen”. Sedermera har avtalet trätt i kraft, och den kritiska frågan är om ett Natomedlemskap slutgiltigt skulle kullkasta den här skrivningen i regeringsprogrammet?

Det minsta Finland, och gärna också Sverige för den delen, kan göra är att gå med som aktiva observatörer i processerna omkring avtalet. Vilket också de nya regeringarna i Natoländerna Norge och Tyskland har meddelat att de ämnar göra.

X X X

Av formuleringarna i mitt inlägg hittils kan man utläsa att jag betraktar det som klart att statsledningen och riksdagen stannar för att inlämna en ansökan om medlemskap till Nato, Socialdemoraterna ansluter sig formellt till denna ståndpunkt på fullmäktige den 14. maj. Jag ställer mig fortfarande kritisk till det här vägvalet med bl.a. ovan anförda synpunkter, men accepterar faktum.

I debatten framöver bör fokus läggas på att Finland uttalar vissa politiska markeringar gällande det finländska medlemskapet. Möjligheten till sådana markeringar – beträffande bl.a. placeringen av kärnvapen, permanenta baser och trupper på vårt territorium – nämns också i redogörelsen.

Matti Pesu från Utrikespolitiska institutet konstaterar i Helsingin Sanomat 17.4.22 att hela diskussionen om eventuella begränsningar är obefogad: det finns inga som helst planer eller krav på att utplacera varken kärnvapen eller baser i Finland. Må så vara, men då borde det inte heller finnas något hinder för att Finland gör en klar politisk markering i de här frågorna. En markering som skulle fungera som ett stöd för en aktiv internationell nedrustningspolitik också i framtiden.

Redogörelsen begränsar sig till en genomgång av förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. Det är uppenbart att vi också behöver en uppdatering av den bredare utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse och handlingslinje som redogörelsen från hösten 2020. Det kräver betydligt mera tid än vad som nu stått till buds för denna begränsade uppdatering i expressfart. Den här bredare uppdateringen borde inledas redan under den pågående regeringsperioden med en analys av vilka förändringar uppstått direkt eller indirekt som en följd av kriget i Ukraina. De politiska konklusionerna blir väl sedan ett uppdrag för den regering som bildas efter riksdagsvalet. 2023.

Ett viktigt tillskott till den här debatten erbjuder den pinfärska rapporten Common Security – For our shared future (Gemensam säkerhet – för en gemensam framtid). Rapporten har lagts fram av Internationella Fredsbyrån IPB (där bl.a. Fredsförbundet representerar Finland), Olof Palmes Internationella Center, och den internationella fackcentralen ITUC för att påminna om att det gått 40 år sedan den Oberoende Kommissionen om Nedrustning och Säkerhet – ledd av Olof Palme – levererade sin välkända rapport om Gemensam säkerhet.

Den nya rapporten utgår från sex principer, starkt förankrade i Palmekommissionens linjedragning, som borde styra det framtida samarbetet för gemensam säkerhet:

1. Alla folk har rätt till mänsklig säkerhet, till frihet från fruktan och fattigdom.

2. Att bygga förtroende mellan nnationer och folk är fundamentet för en fredlig och hållbar existens.

3. Det finns ingen gemensam säkerhet utan känrvapennedrustning, utan en stark begränsning av konvemtionella vapen och förminskade militära utgifter.

4. Globalt och regionalt samarbete, multilateralism och rättsstatsprincipen är avgöprande för hanteringen av världens utmaningar.

5. Dialog, konfliktlösning och förtroendeskapande åtgärder bö ersätta aggression och militär styrka som medel för att lösa konflikter.

6. En bättre reglering, internationell rätt och ansvarsfull förvaltning bör utsträckas att gälla också nya militära teknologier som bl.a. cyberutrymmet, den yttre rymden och ”artificiell intelligens”.

Allt detta kan låta utopistiskt och blåögt under rådande krig och ökad global konfrontation. Men att fastna politiskt och mentalt i det här århundradets nya skyttegravar, där det är rustning till tänderna och rå styrka som dominerar, vore början till slutet för mänskligheten. Vi behöver ett framtidsperspektiv som rehabiliterar och moderniserar de ideal om fred och solidaritet som arbetarrörelsen har stått för under hela sin existens.

På första maj 2022

Folke Sundman