I paneldiskussionen deltog riksdagsledamot Veronika Honkasalo (Vänsterförbundet), riksdagsledamot Johan Kvarnström (SDP), verksamhetsledare Raine Tiessalo från Toivo som är en Samlingspartiet närstående tankesmejda och partisekreterare Fredrik Guseff (SFP).

I sin inledande presentation var Majander tydlig med att SFP hela tiden har varit det klart dominerande partiet bland den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Från vänster utmanas partiet främst av SDP och på senare år har Kristdemokraterna uppstått som en utmanare från höger, främst i Österbotten. När det gäller SDP, påpekade Majander att partiet svenskspråkiga distrikt FSD nu har två riksdagsledamöter när utöver Kvarnström har man nyligen fått tillskott av Anette Karlsson.

– Partistrukturen i Finland har förändrats förvånansvärt litet sedan riksdagsreformen i början av 1900-talet, konstaterade han. Svenska folkpartiet grundades 1906 och redan från det första lantdagsvalet 1907 framåt har SFP:s understöd varit kring 70 procent av den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

– Om Agrarförbundet hade lyckats organisera svenskspråkiga bönder och fiskare, funderade Majander med tanke på att Finland i början av 1900-talet var ett utpräglat agrarsamhälle. Han hade ett tydligt svar på varför just Agrarförbundet som annars hade haft förutsättningar för att utmana SFP inte gjorde det. Efter inbördeskriget framträdde nämligen Agrarförbundet som ett mer äktfinskt parti än Samlingspartiet som ändå var det gamla Finska partiets främsta efterträdare.

Den största förändringen i den finländska partistrukturen på senare år har med Sannfinländarnas framfart att göra.

– Sannfinländarna hittar sina rötter från mellankrigstiden, både i Agrarförbundet och i 1930-talets högerradikalism, åtminstone språkpolitiskt, konstaterade Majander. I och med att det äktfinska arvet från mellankrigstidens språkstrider lever vidare i Sannfinländarna, kan inte heller det fenomenet uppfattas som något helt nytt.

Majander berättade att idén till rapporten kom efter att regeringen Orpo bildades när SFP fick kritik av övriga partier som hade suttit i regeringen Marin. Att SFP får kritik för partiets regeringsmedverkan från höger eller vänster beroende av regeringens sammansättning är inget nytt fenomen.

– Samlingspartiet hade haft en sådan retorik under regeringen Marin att svenskspråkiga borgerliga väljare hade inget annat alternativ än att rösta på Samlingspartiet eftersom SFP befann sig i fel grupp, förklarade Majander.

– Har partierna gjort något åt att de är ett svenskspråkigt eller tvåspråkigt alternativ i politiken? frågade han sig och berättade att han hade fokuserat på partistrukturen och aktiviteter för att få reda på huruvida det finns svenskspråkig aktivitet inom partier eller organisationer.

– Kanske med undantag av FSD riktas det mycket lite resurser i den svenskspråkiga verksamheten. De övriga partierna har mycket litet att vinna, men SFP har mycket att förlora.

I personfixerade val som presidentval och EU-val har de övriga partierna ett större utrymme att rikta sig till svenskspråkiga väljare.

– Även om svenskspråkiga Li Andersson fick nästan 250 000 röster, lyckades SFP hålla ställningarna i EU-valet, påpekade Majander.

– I Österbotten är det Kristdemokraterna som går framåt. De erbjuder ett sådant konservativt alternativ till de svenskspråkiga som Sannfinländarna gör på andra håll, var hans antagande som gällde KD:s framfart. Hur Kristdemokraterna själva ser på vilken sorts alternativ de erbjuder blev inte klart. KD saknade nämligen representation i den efterföljande paneldiskussionen på grund av ett sjukdomsfall.

– Det finns välvilja mot det svenska i det stora hela. Även Sannfinländarna kan tala vackert om två nationalspråk när det allvarliga hotet kommer utifrån. Men de kör på dubbla spår och riktar kritik mot det svenska när det behövs för mobiliseringen, förklarade Majander.

När det gäller Folktinget, menade han att organisationen spelar en viktig roll när det gäller att binda partierna för tvåspråkigheten och där samarbetar man över partigränserna. Han var dock osäker på huruvida det indirekta valsystemet ger den rätta bilden av partiernas popularitet bland finlandssvenskarna.

– Det är mycket oklart med vems röster man väljer och vilka representanter. Man får inte ens efteråt veta vilka som räknas som tvåspråkiga kandidater eller prosvenska kandidater.

Mikko Majander lanserar Magmas rapport om SFP:s utmanare. (Foto: Topi Lappalainen)

I paneldiskussionen hade Veronika Honkasalo, Johan Kvarnström och Raine Tiessalo som uppgift att förklara ett hurdant alternativ till SFP Vänsterförbundet, SDP och Samlingspartiet erbjuder. Fredrik Guseff fick sedan berätta hur SFP ser på de övriga partiernas svenskspråkiga verksamhet. De mest stridlystna tongångarna kom från Vänsterförbundets representant Honkasalo.

– Rapporten var väldigt intressant och också den historiska kontexten. En viktig poäng med Li Anderssons framgång är att hon kunde överskrida språkgränserna kraftigt. Det har varit aggressiva reaktioner när vi gav ut rapporten om att vi främjar svenskan bättre än SFP. Jag skrev i mars att det är konstigt att SFP anser att de har ensamrätt att värna om svenskan i Finland, sade Honkasalo.

Kvarnström sade att den svenskspråkiga verksamheten är en hjärtefråga för honom.

– Rapporten är koncis men väldigt viktig med träffande historiebeskrivning och en god lägesrapport. På grund av den stora kontrasten mellan regeringen Marin och regeringen Orpo är den aktuell, sade Kvarnström och påpekade att det gäller den språkliga intressebevakningen, politiken på svenska och vilken politik som gynnar det svenska i Finland.

Tiessalo berättade att som verksamhetsledare för Toivo har han en större frihet att kommentera än tidigare då han ansvarade för Samlingspartiets kommunikation. Han medgav att Samlingspartiet inte är så aktivt på svenska och genom att läsa rapporten har han försökt förstå varför det är så.

– Tvåspråkigheten har institutionaliserats så väl att Samlingspartiet inte bekymrar sig för det, konstaterade Tiessalo.

Guseff försvarade SFP och hävdade att han inte vet när hans parti skulle ha påstått att de har ensamrätt på svenskan. Det har åtminstone inte han själv gjort. Diskussionen om utmanare är ingen ny diskussion och för Guseff låter den bekant.

– Svenskan behöver mer än festtal. När svenskans andel går under 20-25 procent, så krävs det särskilda åtgärder. I Ulrikasborg där över 30 procent av barnen är svenskspråkiga, hotar dagiset att flyttas bort. Får SFP stöd? Det fick vi inte när det gällde Sockenbacka.

Guseff var nöjd med hur vård på svenska har ordnats i Egentliga Finlands välfärdsområde och menade att Kaskisbacken i Åbo kom till som en lösning med stöd av andra partier. Enligt Guseff syns svenskan mycket bra i det nuvarande regeringsprogrammet.

– I regeringen Sipilä var svenskan nästan helt bortglömd i regeringsprogrammet och Åland nämndes inte överhuvudtaget.

Vänsterförbundets Honkasalo svarade att det är viktigt att fokusera på vad regeringen Orpo gör helt praktiskt. Nedskärningarna drabbar den svenskspråkiga yrkesutbildningen och bland annat teatrarna i Helsingfors.

– Främlingsfientligheten drabbar också finlandssvenskarna och svenskspråkig service. Finlandssvenska ungdomar flyttar till Sverige för att de inte står ut med den främlingsfientliga atmosfären i Finland. Hur kan SFP acceptera invandringspolitiken i regeringen Sipilä?

Kvarnström betonade att han håller med Fredrik Guseff om hur värdefullt samarbete över partigränserna är.

– Festtal är uttryck för den principiella välviljan. Nedskärningarna dämpas på svenskt håll men de drabbar ändå, sade Kvarnström och menade att den nuvarande regeringen kan ur svenskt perspektiv vara bättre än regeringen Sipilä men dess politik drabbar svenskan ändå.

– De som röstar på Samlingspartiet i Svenskfinland är de som tycker att det finns viktigare frågor i samhället än svenskan. Det är svårt för de som röstar på SFP att veta om regeringen där de sitter i ska göra vänster- eller högerpolitik. Det har med konsumentskydd att göra, förklarade Tiessalo Samlingspartiets positionering gentemot SFP.

– Visst var det många väljare som var sura i förra valet på grund av att vi var med i regeringen Marin och nu är det motsatt situation, sade Guseff.

– Ska vi kunna värna om välfärden, måste vi få ekonomin i skick, var hans försvar för SFP:s regeringsmedverkan. Han lyfte dessutom fram att det stora svenska språkprovet har blivit avgiftsfritt och att det har skett framsteg när det gäller läromedel på svenska, det finlandssvenska teckenspråket samt polisens och räddningstjänstens svenskspråkiga verksamhet.

– När det gäller integration på svenska har vi inte fått konkreta medel men i förra regeringen var ingen intresserad, påstod Guseff och menade att det principiella intresset finns nu för den saken i regeringen Orpo.

– Samlingspartiets tvåspråkiga väljare talar finska och svenska mycket flytande. Det har inte varit en organisk utveckling att på allvar göra Samlingspartiets politiska program på två språk. Ska man rösta med plånboken eller med hjärtat, på basis av identiteten, funderade Tiessalo.

– Det finns inte så mycket aktivitet för att det var en stark man, Kimmo Sasi, som har varit central och efter att han avled har det inte varit så mycket aktivitet, var Tiessalos förklaring för varför Samlingspartiet just nu ligger lågt när det gäller verksamheten på svenska.

– Om det fanns någon risk för att tvåspråkigheten skulle vara under hot, då skulle Samlingspartiet aktivera sig, förklarade han.

– FSD är min närmaste politiska hemvist, det viktigaste politiska hemmet på alla sätt, i slutet av november har vi kongress i Vasa. Jag har fått starkt stöd från FSD i de få frågor där jag har varit oenig med majoriteten i min riksdagsgrupp. Det är viktigt att ha ett politiskt forum som är helt svenskspråkigt, berättade Kvarnström om Finlands Svenska Socialdemokrater och hur nära hjärtat det egna partidistriktet står.

– De flesta på partikongressen talade finska, men när de sade något på svenska, uttryckte de sig koncist och det fick mest applåder, konstaterade Kvarnström om hur svenskan hördes på SDP:s senaste partikongress.

– Vi har en annorlunda syn på den ekonomiska politiken, sade Honkasalo och bytte diskussionsämne tillbaka till skillnaderna i Vänsterförbundet och regeringen Orpos politik.

– Argumentet att vi måste ha en hållbar ekonomi är viktigt, men regeringen Orpo tar mer skuld än regeringen Marin gjorde. Deet pågår en väldigt stor systemförändring i välfärdssamhället, med SFP:s stöd, sade Honkasalo och menade att regeringen normaliserar sannfinländsk politik.

– Det sitter inte en enda riksdagsledamot från SFP i salen när man debatterar invandringsfrågorna, påstod hon när det gäller de åtstramningarna i invandringspolitiken som regeringen genomför.

– Vi borde vara väldigt oroliga för förändringen som sker i vårt samhälle. SFP har inte lyckats i sin politik att stoppa den här utvecklingen.

Ole Norrback var en av de som ställde publikfrågor i Chydenius-salen. (Foto: Topi Lappalainen)

Sedan var det tur för publikfrågor och diskussionen fortsatte livligt. En av de som ställde publikfrågor i Chydenius-salen var SFP:s tidigare partiordförande Ole Norrback.

– Har SFP:s värderingar förändrats från regeringen Marin till regeringen Orpo? Har den politiska substansen förändrats? Min tolkning är att substansen är den samma. Är det då bättre att det finns en modererande kraft som är med och påverkar? För balansen i samhället behövs det starkare mittenkrafter. Är polariseringen bra och vad gör ni att för att motverka det?, undrade Norrback.

Elina Sagne-Ollikainen från Vänsterförbundet i Helsingfors ställde en följdfråga om SFP:s avsikt att få Sannfinländarnas understöd att sjunka i och med att de är bundna till regeringssamarbetet.

Guseff fick tillfälle att svara på båda frågorna på en gång.

– När det gäller arbetskraftsinvandringen har vi lyckats avvärja det mesta som Sannfinländarna lyfte fram inför valet, försvarade sig Guseff och menade att i EU-politiken ser man mycket litet av den tidigare sannfinländska politiken.

– Vi är lyckligt lottade när ytterhögerpartiet i Finland är Sannfinländarna och inte som i Tyskland, Frankrike och Nederländerna där ytterhögerpartierna är proryska. Oberoende av regeringsbas skulle den här regeringen ha varit tvungen att göra dramatiska ekonomiska åtgärder. Sannfinländarna skulle ha vuxit på grund av missnöjet och kunnat bli största parti efter nästa riksdagsval. Det här är det bättre alternativet.

– Jag jobbade i elva år i Frankrike som korrespondent för Yle och gjorde också svenska inslag. Debattkulturen i Frankrike är helt annorlunda. Om polariseringen kommer från rysk hybridpåverkan eller från TikTok i Kina är det inte bra. SFP kan vara en stabiliserande faktor med moraliska synpunkter och när det gäller det nordiska, berömde Tiessalo Samlingspartiets folkpartistiska regeringskumpaner.

– Ordet polarisering har en negativ klang. Det kan vara bättre att tala om ett tydligt alternativ. Det håller inte i den här situationen att tala om den modererande kraften. Det finns ingen regering utan SFP som skulle driva rent sannfinländsk politik. När det gäller regeringsmedverkan har SDP en etisk gräns och det gäller Sannfinländarna. De är i en familj där det finns farliga element. I den ekonomiska politiken och i arbetslivsfrågor har de gjort en högergir där de blir en del av den internationella rörelse som Donald Trump representerar. Inte heller Eva Biaudet tycker lika som jag i arbetslivsfrågor eller i den ekonomiska politiken, konstaterade Kvarnström om SFP:s vänsterfalang och varför ett vänsterpolitiskt alternativ till SFP behövs på svenska.

– Suomen Sisu definieras av Skyddspolisen som extremhöger. Rasismmeddelandet är enligt Riikka Purra ett misstag. Det görs enorma nedskärningar i integrationsservice. Hur främjar det det svenskspråkiga integrationsarbetet? Stora partier har förflyttat sig till höger. När det gäller Socialdemokraterna i Danmark kan man inte skilja deras syn på invandringspolitiken från sannfinländsk politik, påstod Honkasalo.

– Konflikter hör till politiken. Det bästa sättet att motverka polariseringen är att värna om välfärdssamhället, att se till att det inte växer klyftor mellan samhällsgrupperna och att fattigdomen inte växer.

Guseff kom med ytterligare ett försvar av SFP:s medverkan i regeringen Orpo.

– Det finns ledamöter långt ut på högerkanten som har åsikter som kan vara jobbiga, men resultatet av vad regeringen gör är det avgörande. Stalinister har det också funnits i riksdagen.

När det gäller valet av koalitionspartner konstaterade Guseff att Socialdemokraterna är ett annat alternativ som han inte ser som ett bättre alternativ.

Diskussionen fortsatte med ytterligare publikfrågor. Bland de teman som behandlades var SFP:s aktivitet på finska, Folktingets roll, hotet mot forskningen och kulturen från högerhåll och det nordiska samarbetets betydelse. Även invandringsfrågan diskuterades vidare. Staffan Bruun frågade skämtsamt om det finns ett hemligt tilläggsprotokoll till regeringsprogrammet där Sannfinländarna tillfälligt lovar att avstå från språkhets och menade att det är invandrarna som nu är Sannfinländarnas huvudsakliga mål när det gäller hets.

– Det finns inte utrymme för Sannfinländarna att gå åt svenskan, att gå åt EU är inte ett alternativ, att gå åt klimatlagen var inte ett alternativ, påstod Guseff och menade att något tilläggsprotokoll inte behövdes. Han var nöjd med SFP:s aktivitet på finska särskilt i Vasa och Esbo. Enligt Guseff har Samkretsen lyckats öka SFP:s understöd i det finskspråkiga Finland fast det inte har räckt till ett tilläggsmandat i riksdagen. Samkretsen omfattar SFP:s verksamhet i Uleåborg, Satakunta, Mellersta Finland, Savolax-Karelen, Sydöstra Finland, Tavastland, Birkaland och Lappland.

– Folktinget fungerar jättebra som expertorgan. Det skulle få mer tyngd om flera partiers representanter undertecknade uttalanden och utlåtanden. Om de undertecknas bara av Henrik Wickström och Christina Gestrin undertecknas, uppfattas det som ett ställningstagande av SFP, sade Kvarnström och beklagade sig över att enbart Arbetarbladet bevakar Folktingets session i nuläget.

– Det handlar inte bara om humanitär invandring, det har kommit sexton lagförslag från regeringen som försämrar invandrarnas ställning och invandrare som har bott här länge utvisas från Finland, konstaterade Honkasalo om läget när det gäller regeringen Orpos invandringspolitik.

– Vi har ett ansvar att behandla asylansökningar och kvotflyktingarna är en annan sak. Arbetskraftsinvandringen är den största gruppen. Jo, man höjde inkomstgränserna från 1 400 och 1 600 euro i månaden, det tycker jag att är rimligt, Sannfinländarna skulle ha önskat att ha inkomstgränserna över medianen, över 3 000 euro, försvarade Guseff regeringens invandringspolitiska linje.

– Det behövs ett parti vars identitet bygger på svenskan, sade Kvarnström men menade att han skulle önska sig att SFP profilerade sig starkare som ett liberalt högerparti. På det sättet skulle skillnaderna i politiken bli tydligare och SFP kunde också vinna finskspråkiga röster med det.

– Den tendensen är för stark idag att man ska rösta på SFP om man är finlandssvensk, avslutade Kvarnström.