Det sade sig den tyske filosofen Arthur Schopenhauer veta redan på 1800-talet. Vad den gamle manschauvinisten Schopenhauer inte visste var hur väl dessa ord skulle förkroppsligas av en kvinnlig finsk författare drygt 100 år senare. 

Idag skulle Tove Jansson fyllt 105 år. ABL uppmärksammar en av den finska litteraturens största med recensioner av två nyutgåvor.

Få författare har haft förmågan att på ett så kortfattat men ändå mångskiktat, djupt men ändå till synes enkelt sätt föra fram ett budskap och en intrig som Tove Jansson. För att inse denna storlek behöver man inte ha läst mer än någon av böckerna i muminserien; trots att ingen av böckerna är över 200 sidor är de fulla med spänning och livsvisdomar, ständigt varvade med jämna mått humor och melankoli – alltihop genomsyrat av den varma humanism som blivit ett av Janssons kännetecken.

Frågan är väl ändå om allt detta inte kommer mest till sin rätt i hennes novellsamlingar, som Förlaget för tillfället släpper i nyutgåvor. Den korthuggna och enkla stilen finns kvar och är synnerligen väl lämpad för novellformatet samtidigt som den nya, vuxnare målgruppen öppnar nya världar för Jansson – och för den som hittills bara läst böckerna i Muminserien.  

I novellsamlingen Resa med lätt bagage från år 1987, en av sommarens fyra skönlitterära nyutgåvor, står enligt Förlaget både det udda och det igenkännbara i centrum. Som titeln antyder kretsar novellerna kring resandet i någon form – antingen den rent fysiska förflyttningen mellan två platser eller en inre sådan. Antingen med ett rent fysiskt bagage eller ett andligt.  

Vi möter människor på väg någonstans – antingen bort ifrån eller på väg mot någonting. Människor som i nya omgivningar och under nya förhållanden tvingas ompröva sin inställning både till sig själva, omvärlden och inte sällan sitt eget bagage. 

Vi möter den sökande herr Melander som i titelnovellen med lätt bagage och, intalar han sig själv, ännu lättare hjärta stiger ombord på ett fartyg och bryter upp från sitt gamla liv i jakt på friheten. Den utbrända läraren Arne i fantastiska Måsarna, som på flykt från jobbet söker lugnet i ytterskärgården tillsammans med hustrun Elsa. Föräldrarna som hanterar gymnastiklärarens självmord genom att röra sig antingen mot sanningen och svaren eller bort från dem i förnekelse av det skedda.    

Det är berättelser om frihet men också fångenskap – i äkta existentialistisk anda inte sällan tätt förknippade med varandra. Det är klaustrofobiskt; novellerna är i allmänhet förlagda antingen till fysiskt små och trånga utrymmen, eller till platser och situationer där flyktmöjligheterna är små. Det är ateljéer, växthus och båthytter. Folkmassor, middagar och skär.

Ofta är det ändå fråga om en psykisk, snarare än en fysisk, klaustrofobi. Som i Skogen, där den av den unge huvudpersonen utforskade och frammanade omvärlden snart blir för verklig och påträngande. Eller som i samlingens längsta novell Lustgården, förlagd till en pensionärskoloni i södra Spanien, där obehaget och instängdheten snarare återfinns i det sociala umgänget än i skådeplatsens fysiska egenskaper. Ingen lustgård är komplett utan sina ormar. 

Dessa paradisormar återfinns förresten i flera av novellerna. I Sommarbarnet är det ett lillgammalt och dystert stadsbarn som genom sin känslighet och sina domedagsprofetior inte överhuvudtaget passar in i sin sommarfamilj och hotar att vända dess liv upp och ner. I avslutande Växthuset hotas “Onkelns” vardagsrutiner och bänkplats i Botaniska trädgården av en oväntad konkurrent. Och även i Måsarna vänds alla förväntningarna upp och ner då det unga paret tvingas dela ön med en argsint och ständigt närvarande måskoloni.  

Ofta är det ändå just i dessa situationer, i mötena med “inkränktarna”, det okända och potentiellt skadliga, som karaktärerna tvingas ta ställning till sig själva och omvärlden, växer och slutligen rör sig vidare med lättare bagage. I växthuset hittar Onkeln slutligen en vän – och kanske även en ny del av sig själv. Och även i Sommarbarnet uppnås, efter en rejäl urladdning, någon form av förståelse och lugn. 

Lyckliga slut, kunde man rent av kalla det. Personligen väljer jag ändå inte att se dem som sådana; där novellerna sätter punkt kan man alltid ana att karaktärernas resa inte gör det. De fortsätter bara, med något lättare bagage mot den oundvikliga slutstationen. Precis som vi, efter att ha läst novellsamlingen. Toves berättelser och humanism fortsätter ännu 18 år efter hennes död att vara en enorm tillgång i många människors bagage – också i mitt.

Recension: Tove Jansson. Resa med lätt bagage. Förlaget. 2019. 175 s.

”Det har alltid varit min dröm att resa med lätt bagage, en liten väska, som man nonchalant sveper med sig, går med raska, men inte brådskande steg genom till exempel en flyghall, passerar en massa nervösa människor som släpar på tunga resväskor – nu för första gången lyckades jag ta med mig det absolut minimala. Väskan blev lika lätt som mitt lättsinniga hjärta…”