Tove Jansson är den finlandssvenska litteraturens största namn som barnboksförfattare, rentav något av Finlands bidrag till världslitteraturen. Mot slutet av sin författarbana ägnade hon sig åt vuxenlitteraturen och åldrandet var ett tema som hon gärna återkom till. Att åldras är en svår konst, något som säkert gäller alla livets skeden. I Stenåkern är det journalisten Jonas som försöker anpassa sig till livet efter pensioneringen. Tove Jansson skildrar honom på ett oförblommerat sätt så att hans mänsklighet i all sin komplexitet lyser igenom.

Den lilla romanen utkom 1984, under ett decennium när kritikerna väntade förgäves på den stora finlandssvenska romanen. Under följande decennium startade det sedan en riktig boom med Monika Fagerholm och Kjell Westö i spetsen. Stenåkern är inget tungt epos utan en miniatyrroman med alla genrens förtjänster och den fick också positiv kritik för den delen. Nyutgåvan 35 år senare, försedd med ett skickligt skrivet förord av journalisten och fackboksförfattaren Anna-Lena Laurén, vittnar om att berättelsen har åldrats väl. Den är nämligen både tidstypisk
och innehåller tidlös livsvisdom.

Jonas är ingen trevlig person och det är inte heller tidningsmagnaten vars biografi han har stora besvär med att skriva. Innerst inne känner han att skaparkraften har sinat. I och med att han har pensionerat sig, hotar inte skrivblockeringen hans uppehälle men han har ett rykte att ta hänsyn till. Författare som skriver om svårigheten att skapa vill ha något sagt om själva processen. Stenåkern i romanens titel blir därmed till en metafor för skrivandets våndor. Det blir en intressant dubbelspegling om man tänker att Jansson projicerar sitt eget författande på romanens huvudperson som i sin tur får insikter i sin egen situation i försöket att förstå biografins objekt.

Förutom för skrivandet handlar Stenåkern om låsta könsroller. Kriget spökar i bakgrunden för huvudpersonen Jonas och någonstans på vägen inser han att han inte har varit särskilt närvarande för sina döttrar. På det sättet blir det en berättelse om en man som har satsat på karriären på bekostnad av sitt havererade äktenskap och sina familjerelationer i allmänhet. På den här punkten är romanen säkert en tidstypisk generationsroman som återspeglar en bekant problematik för män i Janssons generation. Man kan tänka sig att när män av en yngre generation går i pension, är inte längre glappet mellan det offentliga och det privata jaget så stort. Jonas har inte just något fotfäste i vardagen när han lämnar det alltuppslukande arbetslivet bakom sig. Romanen betecknas som humoristisk och Jansson har en underfundig humor som gör romanen behaglig att läsa. Allra mest känns den dock som ytterligare ett viktigt livsfilosofiskt led i det stora författarskap som Tove Janssons verk som helhet bildar.

Recension: Tove Jansson: Stenåkern. Förlaget. 2019. 89 s.