Helander tror att man kommer att nå en lösning under tiden, att det inte blir till massuppsägningar. Han tror inte heller att den omtalade patientsäkerhetslagen kommer att behövas.

– Jag är en evig optimist. Jag gissade trots allt fel när det gäller UPM-konflikten som har pågått otroligt länge, säger Helander som utgår ifrån att förlikningsnämnden kommer med någon sorts lösningsmodell.

– Det skulle i så fall bestå av en löneförhöjningsmekanism, förbättrade arbetsvillkor och tillsvidareanställningar i stället för visstidsanställningar, säger Helander som antar att den exakta förhöjningsprocenten lämnas till arbetsmarknadens parter.

Enligt Helander beror den förlängda konflikten inte bara på vårdarfackets krav utan det har med det att göra att kommunerna förhandlar och finansieringen kommer att övergå till välfärdsområdena vid årsskiftet.

– Vad är förhandlingsansvaret och -mandatet? undrar Helander som påpekar att det inte är staten som ska förhandla om lönerna. Vänsterförbundets förslag om en minimilön har inte rönt någon framgång.

Utöver systemskiftet som beror på social- och hälsovårdsreformen betonar Helander pandemin som en förklaring. Av den orsaken gick vårdarna under förra rundan med på väldigt måttfulla förhöjningar.

– Vårdarna var beredda att sköta jobbet. Nu har de något slags momentum som hörs i retoriken där vårdarna säger sig vara värdefulla när det gäller yrkeskårets betydelse i coronakrisen men samtidigt värdelösa när det mäts i lön. De var ett slags avantgarde i kampen mot coronaviruset.

Helander ser problem i det finländska arbetsmarknadssystemet, speciellt i sättet att koordinera lönerna.

– Det fungerar inte som i inpo. Riksförlikningsmannen brukar föreslå detsamma eller bara litet högre än lönenormeringen. Budet är alltid kring 1,8 eller 2 procent och med tanke på inflationen blir det hemskt dåliga förhöjningsprocent. Glidningarna är mycket större inom exportsektorn som ska sätta normen, fastslår Helander.

– Lönekoordineringen är ett problem. Ingen vet hur man riktigt vill ha det.