Jag blev bekant med Yrsa när hon inledde sin journalistiska karriär i Helsingfors och jag tog mina första steg i politiken. Hennes ledare i Arbetarbladet väckte uppmärksamhet både på det finlandssvenska fältet och inom det socialdemokratiska partiet. I tryckeriet var man på helspänn när deadline närmade sig: chefredaktören filade på sina formuleringar till sista minuten – och ibland utöver. En del läsare menade att hennes språk var lite krångligt för gemene man, men det tärde inte på uppskattningen för hennes skarpa analyser.

Det var egentligen en tidsfråga innan hon skulle formulera sig för vidare läsekretsar. Flytten till socialdemokratiska Aftonbladet i Stockholm först som kulturchef och snart till politisk chefredaktör kom således inte som någon stor överraskning. Efter lilla Arbetarbladet höll vi i Helsingfors tummarna för Yrsa när det professionella sammanhanget mångfaldigades. I många privata diskussioner beskrev Yrsa utmaningarna i att leda de ofta udda kulturpersonligheterna i den nya enheten. Sist och slutligen klarade hon av utmaningen så väl att hon befordrades till en ännu blåsigare post som chef för den stora tidningens politiska bevakning . Där hade Yrsa att ta ställning till de stora politiska skeendena i svensk politik. Det var en betydande medial maktposition. Relationerna till det statsbärande socialdemokratiska partiet och LO-facket blev på den posten viktiga. Yrsa betonade alltid sin journalistiska integritet och jag uppfattade att den inte heller ställdes i tvivel av ägarna och de centrala intressenterna.

En stor överraskning för mig var Yrsas frivilliga avsked från chefredaktörsposten till förmån för en kollega som hon hade ett romantiskt förhållande med. Hennes mest uppskattade bok ’Makten och kvinnligheten’ beskriver den personliga kris som följde. Efter en långa konvalescens repade sig Yrsa, men hennes tid som politisk journalist i hetluften var förbi. När jag som riksdagsman och minister fick erfarenhet av finländsk politik på hög nivå var diskussionerna med Yrsa om svensk och finländsk politik unikt givande. Yrsa hade en ingående förståelse för likheter och olikheter i de två ländernas samhälleliga verklighet.

Yrsa var aldrig slätstruken i sina samhälleliga ställningstaganden varken som chefredaktör, författare, kolumnist eller offentlig debattör i olika medier. Hon formulerade sig bitskt, till och med provocerande, när hon tyckte det behövdes. De som var oense kunde ge igen med samma mynt. Som debattör blev Yrsa både populär och mindre populär beroende på åhörarna/läsarna – men aldrig ointressant.

Som författare var Yrsa mycket personlig. Hennes kärlek till hundar gav material för hela böcker och mångahanda metaforer. Hennes beundra för och undran över starka manliga politiker gav anledning till två böcker om den nazistiska rustningsministern Albert Speer. Hennes planerade bok om Mauno Koivisto blev inte av, vilket var synd eftersom den kunde ha utgjort ett övergripande sammandrag över hennes politiska och psykologiska tänkande.

Yrsa Stenius var en mångfacetterat begåvad person som gjorde en enastående journalistisk och författarkarriär i två länder. Hennes förtidiga frånfälle är en personlig förlust för hennes vänner, men också för samhällsdebatten i stort.

Kaj Bärlund