Huvudnyheter

Minnesplattan i Jakobstad blev verklighet till slut

Foto: Jacob Storbjörk
Stadsdirektör Kristina Stenman öppnar tillställningen.
Foto: Jacob Storbjörk
Stadsdirektör Kristina Stenman öppnar tillställningen.
Foto: Jacob Storbjörk
Stadsdirektör Kristina Stenman öppnar tillställningen.

Under en kall fredagseftermiddag samlas en stark uppslutning av stadsbor för att ta del av avtäckningen av den nya minnesplattan på gamla tobaksfabriken Strengbergs fabriksvägg. Det var nämligen på denna plats som arkebuseringarna av sju finländska män ägde rum natten den 2.3.1918. Arkebuseringarna skedde i inbördeskrigets Finland, i Jakobstad.

 

 

Kristina Stenman, stadsdirektör i Jakobstad öppnar tillställningen. I sitt tal räknar hon upp namnen på de som arkebuserades mot Strengbergs fabriksvägg efter en hastigt påkommen ståndrätt på Stadshotellet mitt i natten. Namnen på de som arkebuserades är Yrjö Eriksson, Johannes Jääskeläinen, Emil Lind, Johannes Puurunen, Aksel Salonen, Kalle Suosalo och Pekka Tiihonen. Minnesplattan fyller en viktigt roll. Den ska påminna oss om händelserna och de liv som togs ifrån dessa män som dog för sin övertygelse. Sex av offren hörde till den röda sidan och en till den vita sidan.

 

Stadsdirektör Stenman påminner om att det är viktigt att minnas alla delar av Finlands självständighet och vikten av att lära oss av vår historia. Hon påpekar att mycket också är oklart över det som skedde den natten och att rättegångsmaterialet från den tiden är förstört. Men en sak är enligt henne säkert:

 

– Det öde som drabbade de arkebuserade och deras anhöriga är något ingen ska behöva uppleva, säger Stenman.

 

Det har sedan länge funnits önskemål om att förverkliga en minnesplatta på platsen där arkebuseringen skedde i Jakobstad. Flera olika initiativ har gjorts, men genom att fabrikslokalen länge var i privat ägo och för att arkebuseringarna varit ett tabubelagt ämne i staden, har minnesplattan uteblivit i 100 år.

 

Fredagens avtäckningen är ett resultat av att Strengbergs fabrikslokal nu är i stadens ägo och att frågan väcktes till nytt liv i samband med en fullmäktigemotion inlämnad av Eero Luomala. En arbetsgrupp bestående av Eero Luomala (PRO Jakobstad), Ulla Hellén (SDP), Maria Lunabba (SFP), samt museidirektörerna Carola Sundqvist och Guy Björklund har planerat och förverkligat minnesplattan, tillställningen och det påföljande seminariet.

 

Arbetarföreningarna i staden lyckades trots motgångarna med minnesplattan åstadkomma en minnessten i stadens skolpark som avtäcktes 20 oktober 1968. Minnesstenen har i samband med 100-årsjubileet flyttats till en synligare plats i närheten av platsen där arkebuseringarna ägde rum.

 

– Det här betyder mycket. Jag är glad över att vi till slut åstadkom minnesplattan för de arkebuserade, säger hedersmedlem Hugo Still (SDP) som även var med under avtäckningen av minnesstenen år 1968.

 

 

 

 

Den röda finlandssvenskheten, en bortglömd historia

Vid det påföljande seminariet i Jakobstads gymnasium inleder filosofie doktor Matias Kaihovirta med en föreläsning om den röda finlandssvenskheten. Enligt Kaihovirta är den finlandssvenska synen på inbördeskriget i mångt och mycket en rätt så vittvättad historia. Inte helt konstigt med tanke på att den vita sidan leddes av framstående finlandssvenskar så som Carl Gustaf Emil Mannerheim.

 

Kaihovirta betonar i sin tur att det är viktigt att förstå att många finlandssvenskar faktiskt tillhörde den röda sidan i inbördeskriget och var de facto inte passiva medföljare, utan många var aktiva förkämpar på de röda sidan. Av de finlandssvenskar som dog i inbördeskriget var de flesta från den röda sidan.

 

– Inbördeskriget har varit en känsligare fråga i Svenskfinland jämfört med resten av Finland, säger Kaihovirta.

 

Enligt Kaihovirta har bland annat finlandssvensk press, som historiskt varit borgerligt lagd, velat förmedla en bild av att finlandssvenskar var enhetligt engagerade på den vita sidan. Olika försök från finlandssvensk arbetarrörelse att förmedla terrorstatistik över korrekta antal stupade röda och antalet engagerade röda finlandssvenskar bemöttes länge med motstånd. Finlandssvenska socialdemokrater som förde fram sådana uppgifter anklagades för att medvetet vilja vilseleda befolkningen eller för kommunistisk propaganda.

 

– Det är möjligt att röda finlandssvenskar utsattes för en hårdare vit terror än motsvarande röda finskspråkiga, men det är fortsättningsvis ett påstående som pockar på att undersökas om det finns belägg för det,  säger Kaihovirta.

 

Kaihovirta återknyter i sin föreläsning till Henrik ”Henry” Forsmans liv som det går att läsa om utförligare i denna artikel. Forsman som ursprungligen är hemma från Jakobstad flyttade till Billnäs bruk i jakt på arbete. Väl på orten engagerar han sig i den lokala metallavdelningen.

 

I brev skrivna av Forsman från denna tid, brev som Kaihovirta fått ta del av, kan man läsa att landets nyvunna självständighet är något som inte är på allas läppar och som man gläds över i desto större utsträckning på bruket. Den utbredda misären och bristen på livsmedel är de frågor som istället dominerar bland arbetarbefokningen under denna tid. Dessa frågor gör att även Forsman engagerar sig politiskt och ställer sig på de rödas sida likt många andra finlandssvenskar på orten och i resten av landet.

 

Inbördeskriget en ny term

Professor emeritus Heikki Ylikangas håller den andra föreläsningen på seminariet. Ylikangas går in på begreppen inbördeskrig och frihetskrig.

 

– Termen inbördeskrig är rätt ny och blev en etablerad term först under 90-talet. Tills det talade man i huvudsak om ett frihetskrig, berättar Ylikangas.

 

På vissa orter tog det längre tid för begreppet inbördeskrig att bli vedertaget. I Österbotten har man haft svårare än andra att vänja sig med den nya terminologin.

 

– Österbottniska tidningar som Ilkka och Pohjalainen talar fortfarande om händelserna som ett frihetskrig, förklarar Ylikangas.

 

I sin föreläsning nämner Ylikangas att upphovsmannen till terminologin frihetskrig kan härledas till Samuli Sario som var statssekreterare vid Vasasenaten med ansvar för utrikesärenden. Sario var en känd aktivist som starkt motsatte sig både ryssar och socialismen. Han spred en uppfattning att inbördeskriget var egentligen ett krig mot ryssar och andra anslutna finska “socialisthuliganer” eller “rödryssar”. Den uppfattningen spreds vidare, fann gehör hos många och blev med tiden en etablerad bild av händelserna.

 

Också jägargestalten Kai Donner har i sina memoarer erkänt att den vita sidan skulle aldrig fått exempelvis österbottniska bönder med på sin sida om man hade talat om ett inbördeskrig och berättat att man gick löst emot egna röda landsmän.

 

Då det kommer till Österbotten var antalet arkebuseringar få jämfört med andra landskap. Arkebuseringarna i Jakobstad är unika i sitt slag. Det här kan enligt Ylikangas förklaras med att den vita sidan var stark i Österbotten och de socialdemokrater som verkade i landskapet var i första hand reformistiska och inte lika hög grad radikaliserade.

 

– Många av de österbottningar som emigrerade till Amerika blev socialdemokrater där och tog sina politiska influenser med sig hem. Det förklarar varför de österbottniska socialdemokraterna var fredligare och mera reformistiska än sina motsvarande socialdemokratiska kollegor i exempelvis Östra Finland, berättar Ylikangas.

 

Artikeln är uppdaterad den 7 mars och Kaihovirtas citat om finlandssvenska och vit terror är ändrat.

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa