Måndag morgon klockan 6.20 skriver hon ur sig veckans första politiska “fy fan”. Ett offentligt inlägg på Facebook kommenterar en kolumn i Helsingin Sanomat om att den så kallade aktiveringsmodellen räddar välfärdsstaten. Det är en text som får socialdemokraten i henne att se rött och hon delar Saku Timonens kritiska genmäle i stället för texten som får henne att svära dels över “aktiveringspolitiken”, dels över journalistiken som hon anser leker vårdslöst med demokratibegreppet.

“I sin förlängning är en sån här lek sen livsfarlig då den krossar det samhälle vi byggt upp, vi alla, fattiga och rika, tillsammans.”

Samtalsämnet är därmed lika givet som engagemanget då vi träffas för intervju och förmiddagskaffe i soldränkta Ekenäs: Välfärdsstatens idé.

–Tekniskt betalar vi skatt och får ut något av det, ja, men i grunden är det så mycket mer. Vi är lika värda samhällsmedborgare, fattiga som rika, men lika rätt till service. Det handlar inte om vad vi kostar i pengar eller om jag betalar hundra euro i skatt att jag automatiskt ska få valuta för det utan det handlar om att jag bidrar till något större.

En delad värdegrund över hela partiskalan om de riktigt grundläggande överenskommelserna har fått sig en törn. Enligt Fagerholm kan detta skönjas generellt och internationellt med högerpopulisternas frammarsch, men också specifikt i finländsk kontext under Sipiläs regering.

– Under början av regeringsperioden var man upprörd hela tiden och trodde det gick att påverka, att om man skriker tillräckligt högt, är man många så får man svar. Men man märkte att det det inte funkar. Ingen brydde sig.

“Trodde det var ett misstag”

Senast hon intervjuades för Arbetarbladet, sommaren 2015, hade hon tillsammans med Merete Mazzarella startat en brevkampanj för en humanare flyktingpolitik.

– Första sommaren då det kom fram att vi mördar människor trodde jag det var ett misstag, ett fel som skulle åtgärdas. Nu har det gått så långt att jag ofta känner att jag måste skydda mig själv och låta bli att ta till mig av allt som händer, säger Fagerholm.

Hon tror att partier som Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och Blå framtid inte automatiskt har något intresse av demokratisk medvetenhet. De behöver förstås väljare, men det är inte samma sak.

– De tänker att de säljer några budskap, som reklam, och det funkar ganska bra. Då jag var ung vuxen på åttiotalet var vi många naiva och blåögda som tog för givet att alla delar värdegrund om välfärdsstaten. Men nu saknas intresset för att uppfinna demokratin på nytt.

Inom SDP pågår ett reformarbete som internt är starkt demokratiskt. Fagerholm applåder detta men understryker vikten av att också involvera vanliga människor. Här spelar media en viktig roll.

Behövs kritiska följdfrågor

Hon riktar ofta hård kritik mot journalister, men ställer också höga förväntningar på journalistskrået.

– Jag tycker journalister ska veta hur samhället fungerar, exakt vad demokrati och gemensam värdegrund är och varför vi har den, vilken som är grundtanken med välfärdssamhället. Det är en rättvisefråga, att alla har rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. Journalister borde inte bara rapportera utan direkt ifrågasätta uttalanden som går emot de grundläggande principerna.

– För de här principerna har överenskommits om över partigränserna i tiderna, slagits fast och det är utifrån dem som vårt samhälles institutioner byggts upp. Och fundamentet har alltid varit: Medborgaren, människan i centrum. Marknadsekonomisk lönsamhet har liksom rätt kritiklöst smugits in, och nej, alla behöver inte ha koll på det. Men nog medierna, om de ska kunna funka som den tredje statsmakten.

Enligt Fagerholm är välfärdssamhället egentligen ingen vänsterkonstruktion utan en pragmatisk princip som uppstod efter andra världskriget då vi – Europa i alla fall – stod i ruiner, både mänskligt och ekonomiskt.

– Då var man tvungen att fråga sig: hur hamnade vi här. En orsak var uppenbar – Den ekonomiska ojämlikheten, samhällsklyftorna…  Och då alla samhällsklasser hade varit med i kriget och förlusterna var gemensamma så fattade man ju att bara för stabilitetens och trygghetens skull måste samhället byggas mera rättvist, utifrån medborgarnas lika värde, ansvar, rättigheter, skyldigheter, utifrån delaktighet och inklusion. Då förstod man att man måste bygga samhället på en annan grund än att pengarna ger dig värde. Om man ideologiserar och politiserar välfärdssamhället och betonar marknadsekonomi framom medborgarvärde och delaktighet låtsas man att det som definierar dig inte är medborgaren utan vad du tillför.

Aktiveringsmodellen, och texten om den som fick henne att svära, är ett exempel. Därtill kommer diverse principer som ifrågasatts under vårdreformens beredning. Och samma tanke som hon hade i flyktingfrågan, att galenskapen säkert åtgärdas då den uppenbarats, hade hon förgäves i frågan om “utvecklingen” i EU-länder som Ungern och Polen.

– Nu behövs riktiga, visionära politiker i EU:s ledning. Men ett problem är ju att den politiska makten så mycket getts över till finansvärlden, till exempel Junker är ju framför allt finansman, under senare tid, att man nu när man skulle behöva riktigt politiskt ledarskap inte riktigt har kompetensen. Det är väldigt farligt, lakoniskt nästan.

Inte som USA, men…

Medan Europa är vår politiska och geografiska hemvist kommer vi in på faktumet att USA dominerar mycket av vår mediakultur, inte minst tv-serier och -program, samt filmer.

– Många serier är ju träffande och kritiska, men vi kommer inte ifrån att vi riskerar ta in att vi är som USA, att samhället här funkar som där, där folk inte har någon social trygghet, utbildningen och vården är dyr och pensioner och semestrar obefintliga och facket kuvat. Vi ser och tänker att om de klarar sig så…

Men nej, det är förstås ingen förebild att ta efter. Kulturellt kan det ändå bidra till att “motparten” som Fagerholm talar om kommer undan så lätt. Tal om det allmännas bästa viftas felaktigt bort som kommunism.

Hon varnar för en utveckling som fäster allt större vikt vid välgörenhet och tredje sektorn. Återigen behövs en tillbakablick för att lära av historien, närmare bestämt att det fanns en anledning till att välgörenhet ersattes av välfärdshjälp.

– Att inkomstöverföringen är ansiktslös är jätteviktigt. Annars uppstår ett beroendeförhållande.

– Det är så mycket folk tar för givet. Om vi bara raserar några av strukturerna har vi massor av osäkerhet och eventuellt människor som lever på andras nåder för basbehoven.

Så, vad behövs nu?

– Nu behövs en riktig socialdemokrati, en politik med Olof Palme-värderingar. Det behövs fokus på fundamentet i välfärdssamhället. Jag hoppas på en sådan valrörelse, som ger upplysning, att medborgarna förstår vad tanken bakom välfärdssamhälle.

Är det inte problematiskt att tala om att folket ska upplysas?

– Varför det? Vi föds ju inte med samhällskunskap i våra gener och upplysning kan ju vara hur kul som helst, nyfikenhet, vilja att lära sig, få veta. Men lika viktigt är ju att människorna igen måste tas på allvar som medborgare, delaktiga i debatter, lyssnade på, det vill säga att den enskilda alldeles konkret har möjlighet och känslan av att det går att påverka som annat än röstboskap, eller åsiktsmaskiner, tyckare, i en massa gallupar.

– Det handlar om en befolkning som mått ganska bra i ett stabilt samhälle, och ett stabilt samhälle är en stor framtidsfråga, den största faktiskt. Trygghet och stabilitet. Det kan vara svårt att värdesätta sånt när man har det för det kan ju kännas lite fantasilöst, men alternativet är så mycket värre, som vi vet. Och ska vi möta de stora frågorna om global rättvisa och klimatpolitiken behöver vi en stabil grund att stå på. Eller det är verkligen inte tokigt att ha den.