‒ Som en gigantisk symbol för industrialismens uppgång och fall, säger en av de finländska besökarna

‒ Ja, för att inte tala om kommunismens fall, kommenterar en annan.

Vi befinner oss på Finlands socialdemokratiska journalistförbunds årliga medlemsresa utomlands som i år gick till nordöstra Estland med Narva vid gränsen mot Ryssland som huvudmål. Drygt tjugo medlemmar av förbundet hade denna gång mött upp.

Vår förträffliga estniska guide Anne Kurepalu känner sitt hemland utan och innan. Men så har hon också upplevt sina barndom och ungdom i det kommunistiska Sovjet-Estland.

Vad hon har att berätta om Sovjet-Estland är allt annat än trevligt; om korruption, godtycke, språkligt och kulturellt förtryck av esterna, skräcken för den hemliga polisen KGB som kunde arrestera vem som helst och var som helst, om nedsmutsning och om föroreningar av natur och vattendrag, om gamla historiska byggnader som fick förfalla och om kyrkor som gjordes om till idrottshallar….

Vid järnvägsstationen i Narva påminner hon om att det var här man samlade upp de ester som på 1940-talet skulle deporteras till Sibirien. Man ser att hon är djupt berörd.

‒ De landsförvisade var människor som hade varit statstjänstemän, politiker, författare, lärare, medlemmar av motståndsrörelsen Skogsbröderna inklusive kvinnor och barn, berättar Kurepalu.

Det är inte utan orsak man kommer att tänka på Radio Free Europes utsändningar under kalla kriget som behandlade verkligheten i Sovjetunionen: ”Vet ni hur livet är under kommunismen? Om ni inte vet, kan vi berätta. Där är livet mycket mörkt och dystert….” sade radiorösten i en förmanande ton.

Fast i 1970-talets Finland ansågs det inte riktigt salongsfähigt att lyssna på Radio Free Europe. Men det var för länge sedan.

Kreenholmis fabrik – från tysk fabrikör till sovjetisk planekonomi

De finländska socialdemokratiska journalisterna får veta hur svåra de sociala förhållandena var vid Kreenholmis fabrik i slutet av 1800-talet. Långa, tunga arbetsdagar, bristfällig sjukvård, låga löner – och barn som med sina små händer skulle knyta ihop textilierna. I ett skede utgjordes arbetsstyrkan till hela trettio procent av barnarbetskraft, främst från landsbygden. Med den lilla lönen skulle hyran, eventuell sjukfrånvaro och mediciner betalas. Kom man för sent tillbaka till jobbet efter halvtimmes lunchpausen drogs tiden bort från lönen.

Arbetarna bodde i träbaracker, tjänstemännen lite finare medan ledningen hade lyxbostäder.

Så nog kunde livet under industrialismens framväxt också ha sina minst sagt mörka och dystra sidor. Kreenholmifabriken startades 1857 av en tysk bomullsfabrikör vid namn Ludwig Knoop som var vän med den Romanovska tsarfamiljen. Men det är knappast troligt att varken Knoop eller tsaren brydde sig särskilt mycket om de allra fattigaste i fabriken.

Just innan första världskriget bröt ut var antalet arbetstagare vid Kreenholmi som högst. Då fanns det sammanlagt 10 459 arbetare och tjänstemän. I och med Estlands första självständighetstid från 1918 föll de ryska marknaderna bort och arbetstagarnas antal sjönk drastiskt ner till 2 736.

Sedan följde sovjettiden. Kreenholmi förstatligades och införlivades i Sovjetunionens femårsplaner. Det officiella namnet blev då Kreenholmi Manufaktuur.

‒ Orsaken till att företaget fick behålla sitt gamla namn var att Kreenholmi är namnet på den ö mitt i Narvafloden där fabriksområdet befinner sig. Hade det varit ett familjenamn skulle det ha blivit utbytt mot något som passat bättre in i Sovjetunionen, berättar Kurepalu.

Kreenholmi gavs en central roll i den sovjetiska planekonomin, så både produktionen och antalet arbetstagare upplevde en kraftig tillväxt. Till exempel år 1970 var antalet arbetstagare 9 617. Genast efter kriget behövde företaget ny arbetskraft som rekryterades från andra delar av Sovjetunionen. Det medförde en stark rysk inflyttning vilket i sin tur gjorde Narva till en nästan helt ryskspråkig stad. Idag bor det över 50 000 invånare i Narva av vilka över nittio procent har ryska som modersmål.

‒ Till de mest populära av Kreenholmis produkter som hade god åtgång i forna Sovjetunionen hörde sängöverkasten, minns Kurepalu.

Självständighet och framtid

När Estland på nytt blev självständigt 1991 sjönk produktionen igen drastiskt. Till detta bidrog speciellt konkurrensen från de asiatiska länderna i fråga om billiga textilier. På 1990-talet köpte det svenska företaget Borås Wäfveri hela Kreenholmifabriken. Det hjälpte föga och i oktober 2010 gjorde bolaget konkurs, varefter fabriksområdet ägts av ett svenskt fastighetsföretag.

‒ Det fanns planer på att Kreenholmi skulle bli ett estniskt Las Vegas med casinon och nattklubbar. Men så kom pandemin och planerna fick förfalla, konstaterar Kurepalu.

Så nu står det gigantiska fabriksområdet där och väntar på framtiden.

‒ Men museiverket håller sitt vakande öga på vad som händer med byggnaderna, säger Anne Kurepalu.

Som en påminnelse om var vi befinner oss meddelar resenärernas mobiltelefoner att vi nu är i Ryssland. Detta trots att vi står på estnisk mark Men gränsen till Ryssland går mitt i Narvafloden bara ett hundratal meter härifrån österut.

Historiens vålnader gav sig till känna!

Annakati Mattila som flera gånger lett det socialdemokratiska journalistförbundets medlemsresor har all anledning att vara nöjd.

‒ Det här var igen en lyckad resa. Trots att vi besökt både Tyskland och Sverige står de baltiska länderna högt på deltagarnas önskelista. Kanske vi nästa gång åker till de gamla estlandssvenska bygderna, säger Mattila.

Dem som estlandssvenskarna själva kallar ”Aiboland”, Öboland.

Henrik Helenius