Jag blev närmare bekant med honom under hösten 1969. Han jobbade då som assistent på universitetet och drog grundkursen på svenska i allmän statslära. Jag deltog i kursen, och fick godkänt utan större problem. Efter avslutad kurs drog han mig åt sidan och sa, att han kommer att kandidera i riksdagsvalet i Nylands valkrets i mars 1970. Han sa att han söker någon som kunde hjälpa till med det praktiska valarbetet och frågade om jag skulle vara intresserad.

Det kom rätt så överraskande, och jag vill minnas att jag först försökte skämta bort det med att säga något i stil med jaså, jag visste inte att det också ingick praktikdel i den här grundkursen… Men inga långa överväganden behövdes, jag tackade ja. Jag var ju då en total gröngöling i sammanhanget, med ett drygt år på nacken som partimedlem. Uffe visste däremot mycket väl vad han ville göra i sin första riksdagskampanj, och jag hjälpte till så gott jag kunde med en rad praktiska grejer.

Valet gick över förväntan för Uffe personligen, han blev invald med en bra bit över 7 000 röster. Senare har jag tänkt på den lilla symbolik som fanns i den här konstellationen. Min pappa Bruno satt ju i riksdagen på 1950-talet i två perioder för Arbetarförbundet, dessutom som elektor för K-A Fagerholm 1956, och med ett rätt starkt väljarstöd också i östra Nyland.

x x x

Redan under valkampanjen råkade vi på olika sidor i de inre linjestriderna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ulf Sundqvist valdes till förbundsordförande i Kotka i maj 1970, jag stödde hans motkandidat Risto Laakkonen. Våra relationer komplicerades ytterligare då jag inför ungdomsförbundets kongress i Åbo 1973 hörde till den fraktion som stödde valet av Pekka Sarkkinen till ordförande, med Uffes favorit Kaj Bärlund som motkandidat. Och blev själv förbundsskreterare.

Detta ledde till att vårt politiska samarbete blev ansträngt och marginellt för en god tid framåt. Däremot överlevde nog våra personliga kontakter också de här hettade strapatserna.

Jag har långt senare konstaterat lite lakoniskt, att vårt gäng med Pekka Sarkkinen i spetsen nog tog över ungdomsförbundet, däremot blev det Uffes gäng som tog över partiet… En ödets nyck denna vår var att först avled Pekka Sarkkinen under vårvintern, och ett par månader senare var det Uffes tur. Därmed avslutas ett kapitel i det socialdemokratiska ungdomsförbundets historia.

x x x

Årtiondena gick, och våra direkta kontakter var närmast sporadiska. Fr.o.m. 2000-talets början återupptogs våra kontakter gradvis. Jag återvände till dagspolitiken då jag blev Erkki Tuomiojas specialmedarbetare på utrikesministeriet 2003. Vårt gemensamma forum blev då Helsingfors svenska arbetarförening. Uffe stödde min kampanj som FSD:s kandidat i EU-valet 2004. Resultatet var anspråkslöst, men det var nu inte alls Uffes fel.

Jag blev ordförande för arbetarföreningen strax efter EU-valet, och våra gemensamma politiska överläggningar blev mer regelbundna. Med facit på hand kan jag konstatera, att vi efter alla år hade kommit rätt nära varandra i vår syn på socialdemokratin och samhällspolitikens utmaningar. Det är svårt att placera detta närmande på en traditionell vänster-höger axel inom partiet. Kort sagt var det fråga om behovet av en fördjupad diskussion om och en precisering av socialdemokratins ideologiska värdegrund och bas för dagspolitiken, som under de senare åren alltmer präglats av populism och kommersialisering.

Vi diskuterade särskilt internationell politik, och Uffe stack inte under stol med att han uppskattade Erkki Tuomiojas arbete och roll som utrikesminister. Det som ändå var vår största gemensamma nämnare var det brinnande intresset för det nordiska samarbetet i alla dess former, men i synnerhet den nordiska socialdemokratins samarbete.

Under de senaste cirka 10 åren var Uffe en aktiv medlem i arbetarföreningen. Han kom ofta till våra föreningsmöten, han deltog i våra debatter, och gjorde ofta förslag hur vi kunde utveckla föreningens verksamhet. Han hörde också till dem som nyligen uppmuntrade Dimitri Qvintus att komma med i arbetarföreningen och den vägen ställa sig till förfogande som ordförande för FSD.

x x x

Vid sidan av det politiska arbetet var det ordförandeskapet för Understödsföreningen för arbetartradition i Svenskfinland som var hans specialuppgift under de senaste 10-15 åren. Föreningen har varit hans plattform för att stöda de finlandssvenska socialdemokraternas politiska arbete på olika sätt. Föreningen har också varit en kanal för Uffes strävan att upprätthålla och förstärka de nordiska partikontakterna, över generationsgränserna. Detta hann vi jobba tillsammans med under en lång rad år.

Men under de senaste åren var det ett projekt som stod över allt annat. På arbetarföreningens 120-års seminarium om K-A Fagerholm år 2018 uttalade Uffe för första gången offentligt tanken på att det behövs en ordentlig biografi om Fagerholm. Initiativet mognade gradvis, men fick först vänta med att Henrik Meinander med Uffes målmedvetna bistånd fick till stånd biografin om Kalevi Sorsa.

Understödsföreningen för arbetartradition i Svenskfinland har under de gångna två åren, under Uffes enträgna handledning, gjort upp och inlett förverkligandet av en projektplan för att stöda biografiarbetet. Föreningen har ingått ett avtal med historieforskaren Aapo Roselius, och vi har kommit en bra bit på vägen med att trygga finansieringen av projektet.

Efter Uffes bortgång har jag för några veckor sedan övertagit ordförandeskapet för Understödsföreningen. Arbetet med att ro KAF-projektet i hamn fortsätter. Vi kommer i sinom tid att komma ut med mera information om hur projektet fortskrider.

x x x

Uffe och jag har haft också en annan konkret beröringspunkt i vårt politiska arbete. Jag har ett antal år varit styrelseordförande för den Internationella solidaritetsfonden som partiet grundade år 1970. När vi häromåret började planera aktiviteter för att fira solidarietsfondens första femtio år, forskade vi i tiden då beslutet att grunda fonden kom till. Uffe var då både ordförande för ungdomsförbundet och partistyrelsemedlem. Jag satt med i ungdomsförbundets styrelse. Ungdomsförbundet var aktivt med i planeringen av solidaritetsfonden, och Uffe blev ett naturligt val till dess första styrelseordförande.

Hans intresse för solidaritetsarbetet och fonden höll i sig under alla dessa år. Han var en synlig och uppskattad medverkande i programmet när Solidaritetsfonden efter den svåra koronaperioden kunde ordna sitt 50-års jubileum.

x x x

Uffe Sundqvist stannar i vårt minne för sin brinnande ideologiska övertygelse, sitt mångsidiga och djupa politiska kunnande kombinerat med en ordentlig dos av självförtroende och okuvlighet.

Folke Sundman

Helsingfors