Bokrecension: Patricia Bruun: Efter stormen i Tshikapa. En berättelse från Kongo-Kinshasa. Förlaget 2018.

Kongo-Kinshasa är ett land som har inspirerat stor litteratur i en tradition som går tillbaka till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Till jättelandets tragiska historia hör Kongostaten runt sekelskiftet 1900 då Belgiens kung Leopold II utövade sitt terrorvälde. Miljoner fick sätta livet till under den så kallade gummiterrorn som är kolonialismens lågvattenmärke, medan landet under senare år har plågats av inbördeskrig och sjukdomar. Nu har Kongo-Kinshasa funnit sin väg till den finlandssvenska litteraturen i form av en roman av Patricia Bruun. Efter stormen i Tshikapa är en roman med essäistiska drag där man får läsa en del om landets historia. Bruun har läst sin Conrad och Kung Leopolds vålnad, en uppmärksammad faktabok av Adam Hochshild om episoden med Kongostaten.

Bruun är en före detta journalist som har varit i Kongo-Kinshasa som biståndsarbetande sjukskötare. I romanen finns mycket om de villkor under vilka biståndet och sjukvården fungerar i ett land som Kongo-Kinshasa. Medan landets tragiska historia finns någonstans i bakgrunden, är Efter stormen i Tshikapa framför allt en bok om den moderna tiden och om biståndsarbetarens vardag. Om kautschuk var orsaken till eländet för hundra år sedan, spelar diamanterna en väldigt stor roll bakom oron i Kongo-Kinshasa i dagsläget. Naturresurserna har haft ödesdigra konsekvenser för landet i negativ bemärkelse.

Det tar en stund innan Bruun kommer ordentlig igång med berättelsen men så småningom lyckas hon berätta en spännande fiktiv historia. Berättelsen utspelar sig i Tshikapa som är en utfattig ort i den södra delen av Kongo-Kinshasa nära gränsen till Angola. Bruun har en hel del egna erfarenheter från sin tid i Kongo-Kinshasa och dessa har hon utökat med fiktiva inslag och fiktiva personer. På det sättet blir det skönlitteratur av stoffet som innehåller en del fakta, också historiska fakta från Kongostatens tid. Huvudpersonen i den historiska sidoberättelsen är Edvard Vilhelm Sjöblom, en svensk baptistmissionär som vittnade Kongostatens grymheter omkring sekelskiftet 1900.

Bruuns roman är ett välkommet bidrag till den finlandssvenska postkoloniala litteraturen. Kongostaten eller Fristaten Kongo under Leopold II är en smärtpunkt som aldrig hanterades ordentligt i den offentliga diskursen. Trots att det har gått över ett sekel sedan den tidens fruktansvärda grymheter, är det svårt att förstå dagens Kongo-Kinshasa utan kunskap om de vidriga förbrytelserna. Medan Bruun bjuder på en underhållande berättelse om biståndsarbetet, finns bokens förmodligen största styrka i bakgrundsinformationen om det afrikanska landets historia i det långa perspektivet. Fast Hochschilds bok har fått stor publicitet, väcker Bruuns roman en del frågor om varför européerna inte har lyckats med att hantera denna mörka koloniala episod. För att förstå eländet i Kongo-Kinshasa i dag är det viktigt att botanisera i det historiska stoffet, något som Bruun har gjort och romanen är definitivt ett bevis på att hennes tid i Afrika har burit frukt.