– Det kom nog som en överraskning att det som jag tror på, pratar om och jobbar för uppmärksammas på det här sättet. Jag ser det samtidigt också som ett erkännande för hela det fackliga arbetet på svenska i Finland, säger Wessberg.

Enligt Wessberg hör det inte till vanligheterna att just en facklig profil får utmärkelsen.

– Det är en stor ära att få stå på Svenskfinlands största teaterscen och inför hela Svenskfinland få erkänsla för det jag arbetar för, konstaterar Wessberg.

För Wessberg hör facket och politiken ihop. Det borde, enligt henne, inte ses som något märkligt att ur de fackliga leden utvecklas ledare, som även är villiga att ta ett politiskt ansvar.

– Facket har resurser att utbilda till samhällsansvar, det är enligt mig en av fackets viktigaste uppgifter, säger Wessberg. När jag var yngre fanns det en massa svenskspråkiga fackliga profiler såsom Maj-Len Remahl och Per-Erik Lundh. Där har vi mycket att ta igen, vi måste bli bättre på att hitta förmågorna, ge dem möjligheter och stöd. Ett viktigt mål för mig är att få fler svenskspråkiga invalda i fackförbundens beslutande organ, säger Wessberg beslutsamt.

– Men det gäller att först hitta de svenskspråkiga som ställer upp i valen och sedan få svenskspråkiga fackmedlemmar att rösta på dem.

– Vikten av att gå med i facket är speciellt viktigt för oss med svenska som modersmål. I tiderna var det FFC:s svenska sekretariat som lobbade aktivt för att alla allmänbindande kollektivavtal ska översättas till svenska. Idag sköts det av social- och hälsovårdsministeriet. Det var faktiskt en domänvinst och där gjorde Anita Spring på FFC ett stort arbete för att få det till stånd, påpekar Wessberg. Om då allt färre väljer att vara med i facket, upphör även kollektivavtalens allmänbindande verkan. Då kan vi stå inför en situation att de inte längre heller översätts till svenska. Det kan väl inte vara något som vi svenskspråkiga eftersträvar? Och bland annat därför är fackmedlemskap speciellt betydelsefullt för oss svenskspråkiga, betonar Wessberg.

Wessberg tror på mångfald, att det även finns utrymme för fler finlandssvenskar på det politiska fältet. Om det är fler som delar på bördan, samlas inte heller alla uppdragen på en person.

Wessberg arbetar medvetet för tvåspråkigheten. Hon anser att SDP har på sätt och vis en bättre tradition än facket, därför att FSD formellt har status som partidistrikt. Men inte kan vi inom partiet utgå ifrån att allt fortsätter som tidigare. FSD, likväl som facket, behöver medlemmar för att kunna existera och vara trovärdigt.

– Jag tror på och jobbar för en levande tvåspråkighet, även inom facket. Vi kommer aldrig att ha resurser för att göra allt det fackliga arbetet på bägge språken, men det allra väsentligaste ska finnas på svenska. Gång på gång får man lov att förklara att det faktiskt finns människor som lever, bor och arbetar på svenska i Finland. Därför ska vi även i framtiden se till att kunskapen att förhandla lokalt på svenska på en svenskspråkig arbetsplats ska vara möjligt, konstaterar Wessberg.

En speciell källa för stolthet för Wessberg är att Industrifacket satsat på att starta upp egen svenskspråkig grund- och fortsättningsutbildning för både förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige. Utbildningen erbjuds även andra fackförbund.

– I utbildningarna pratar vi om vad som är viktigt just för industrin och hur vi på varje arbetsplats bäst kan bygga upp den kollektiva intressebevakningen. Samarbetet mellan FFC:s fackförbund är viktigt men varje förbund vet bäst hur den egna branschens behov ser ut, avslutar Wessberg.