Vägen från den estniska huvudstadens centrum till den gamla fästningen, belägen inte längre än några rejäla stenkast från den turisttäta gamla staden, går igenom distriktet Kalamaja – ett av stadens mest trendiga och snabbast växande områden. 

Vid första anblick kunde det gamla fängelset lätt misstas för en av de tidigare industrianläggningar i området som i takt med gentrifieringen förvandlats till kreativa centrum och gjort stadsdelen känd som hela Estlands viktigaste kreativa och kulturella centrum. 

Rullarna av taggtråd på murarna och de hotfullt ruvande gamla vakttornen skvallrar om något helt annat – en mörk och grym del av stadsdelens, Tallinns och Estlands historia.

År av terror

Den 17 juni 1940 inledde Sovjetunionen sin ockupation av Estland. Med undantag för tre år av tysk ockupation 1941-44 kom denna att vara fram till 20 augusti 1991, då landet återtog sin självständighet från den sönderfallande kommunistregimen. 

Den röda terrorn inleddes omedelbart och drabbade Estland skoningslöst. Ingen gick säker; militära och civila tjänstemän, bönder, politiker – vem som helst som i ockupationsmaktens ögon utgjorde en ”fiende till folket” eller kunde tänkas tillhöra en påstådd intellektuell och ekonomisk elit levde i riskzonen för de husvisitationer och arresteringar, deportationer och avrättningar, den fysiska och psykiska tortyr som blev vardagsmat. 

Totalt drabbades 70 000 ester, sex procent av landets befolkning innan kriget, av de politiska repressionerna och förtrycket 1940-41 och efter den röda arméns återkomst 1944-53. Fler än 30 000 av dessa fick aldrig återse friheten i Estland igen – de avrättades, dog i fångenskap eller påtvingad landsflykt. 

Den politiska eliten innan kriget drabbades hårt i försöken att kväsa potentiella upprorsmakare och utplåna alla spår av demokrati: 59 män som tillhört den estniska regeringen fängslades under ockupationens första år – 55 avrättades eller dog i fångenskap. Av de tidigare statsöverhuvudena, elva stycken, slapp endast en undan repressioner – men tvingades istället i landsflykt.

Ärren lever kvar

Efter Stalins död i mars 1953 gick den röda terrorn in i en ny, betydligt lugnare fas som kom att vara fram till friheten år 1991. Trots det arresterades och fängslades uppskattningsvis ytterligare 500 personer fram till slutet av 1980-talet.

Idag har Estland varit fritt i 28 år och är av allt att döma ett land på bättringsvägen. De för inte så länge sedan öppna såren har vid det här laget läkt till smärtsamma ärr, påminnelser om resultatet av totalitära ideologiers människoförakt.   

Det är för denna påminnelse jag sökte mig till det gamla fängelset Paterei i Tallinn, en gammal sjöfästning vackert beläget på finska vikens strand.

Majoriteten av de ester som fängslades på politiska grunder under den sovjetiska ockupationen passerade i något skede genom fängelset. Långt ifrån alla återvände hem, knappt någon oskadd varken fysiskt eller psykiskt. 

Värst var situationen för dem som fängslats under utredning. Ur Patarei ledde för dem i allmänhet endast två vägar: en snabb genom ”det högsta straffet” – det sovjetiska uttrycket för ett nackskott utan förvarning i fängelsets källare – eller en längre på ett enkelriktat tåg till samma slutdestination, med ett mellanstopp på tiotals år i Gulagarkipelagen. 

Då fängelset dessutom spelade en inte obetydlig roll i utplånandet av de estniska judarna under de tyska åren, majoriteten av de manliga judarna i Estland sköts här i oktober 1941, är det inte konstigt att fängelset trots att det stängdes 2002 än idag utgör en symbol för landets mörka 1900-tal. Ett ärr.

En påminnelse

I Estland har man ändå, precis som i så många andra länder i det tidigare östblocket, varit måna om att inte gömma dessa, istället visa upp dem för sig själva och omvärlden som en varning och en påminnelse.  

Patarei förblev öppet för allmänheten fram till 2016. I våras öppnade man upp fängelset igen, den här gången för den nya utställningen Kommunism on vangla – Kommunism är ett fängelse. Det är en minimalistisk men effektiv och drabbande skildring av fängelsets och Estlands mörka historia, berättat genom de människoöden som utspelades här under 1900-talet. Berättelser om fysisk och psykisk tortyr, vidriga levnadsförhållanden och ond bråd död. 

Att ärren fortfarande är smärtsamma syns, precis som i så många andra delar av det gamla östblocket, också i inte helt oproblematiska och ofta rent falska påståenden och generaliseringar  kring socialismen som ideologi som av fullt förståeliga skäl präglar utställningen. Jag ser det ändå inte som min uppgift att riva upp gamla sår genom att här lista dessa och inleda en infekterad ideologisk debatt; det kommer varken hämta tillbaka de 30 000 som gick under i den sovjetiska förtryckarmaskinen eller göra tillvaron lättare för de kvarlevande.  

Jag nöjer mig därför med att dela med mig av den påminnelse som jag sökte och fann denna mulna sensommarförmiddag i norra Tallinn – densamma som jag funnit i stort sett överallt där jag letat i det gamla östblocket, från det gamla Jugoslavien i söder till Polen i norr – från Berlin i väst till Budapest i öst.

Den demokratiska socialismen och socialdemokratin grundar sig, såväl i teorin som i praktiken, på frihet, demokrati och fredligt reformarbete. Den avart av vår ideologi som tagit sig namnet kommunism har i praktiken alltid inneburit motsatsen. Denna distinktion, som utgjorde grunden redan då den socialistiska rörelsen delades, är av största vikt att framhålla än i denna dag då den demokratiska socialismen är på frammarsch i delar av världen – och väsentlig för att säkra dess fortlevnad i andra.

Kommunismens ärr, i Estland såväl som i andra länder, utgör därför en påminnelse åt oss alla. En påminnelse om totalitära och auktoritära ideologiers grymhet och brist på respekt för människovärdet. Om att frihet, demokrati och fred som grundpelare för vårt samhälle inte bör tas för givna. Om att kommunismen är ett fängelse och att vi, om vi inte erkänna detta, fortfarande är dess fångar. 

Utställningen Kommunsim on vangla pågår till september i år. Mer information finns här.