Kalevi Sorsas långa och ovanliga statsmannakarriär kan ses ur många olika synvinklar. I mitt inlägg är infallsvinkeln främst den internationella politikens. Jag gör så här eftersom det är den dimension som jag känner bäst, efter att ha varit internationell sekreterare på partibyrån mellan 1976 och 1983, statsminister Sorsas utrikespolitiska specialmedarbetare vid statsrådets kansli från 1982 till 1983 och generalsekreterare för Socialistinternationalen i London under åren 1983 till 1989.

Till en början ändå några ord om Sorsas övriga förtjänster som bar honom upp till en viktig ställning i Finlands historia. Han var den långvarigaste statsministern i Finland. Som statsminister verkade han i fyra regeringar. Allt som allt blev det här till 3,653 dagar, alltså ungefär tio år.

Kalevi spelade en central roll när man byggde upp den finländska konsensuspolitiken. Det mest betydande exemplet var Korpilampi-seminariet som var hans initiativ och som förverkligades under hans ledning. Enligt Wikipedia födde man på det här – efteråt någon mytiska – mötet en politisk konsensus om Finlands kommande ekonomiska politik.

Det rörde sig om att utveckla en ny politisk kultur. Kalevi ville bygga Finland genom samarbete, genom förhandlingar och genom avtal. Konsensuspolitiken innebar en attitydförändring också inom SDP. Man gav upp det traditionella klasskampstänkandet och erkände marknadsekonomins realiteter. Eller kanske det var fråga om att man erkände och förstod den attitydförändring som redan hade ägt rum inom partiet.

I något sammanhang kallade Kalevi Sorsa Korpilampi-seminariet för SDP:s ”Bad Korpilampi”. Det här är en referens till partikongressen i Bad Godesberg där tyska SPD år 1959 hade gett upp sina gamla klasskampsattityder.

Under de senaste fyra åren har samlingspartiet och Sipiläs centerparti nu tillsammans med näringslivets delegation EK sysslat med att montera ner konsensuspolitiken och dess viktiga del treparts-samarbetet. De är på retur till det förflutna. Idag hittar man de ivrigaste klasskämparna inom högern.

Kalevi ledde SDP från 1969 till 1987, först som partisekreterare och från 1975 som ordförande. Det här blir sammanlagt 18 år.

Under de åren mådde SDP gott. Partiet var nästan hela tiden i regeringen, i allmänhet som statsministerparti. Från år 1982 var SDP både president- och statsministerparti. SDP, partistyrelsen och den övriga partiorganisationen var i centrum av den finländska politiken. Här på plats finns säkert flera gamla kamrater som har egna erfarenheter av det här, som medlemmar i arbetsgrupper eller i andra roller.

Utrikespolitik och internationella frågor var nära Kalevis hjärta, kanske det allra käraste politiska området. Han var utrikesminister i tre repriser. Också som statsminister deltog han i skötseln av utrikespolitiska frågor, ibland också till den grad att det irriterade utrikesministern.

Vid den tiden levde i den gamla regeringsformens tid. Fram till 1981 levde man också i Kekkonens tid. Landets utrikespolitik leddes av Republikens President. Det ifrågasatte vare sig SDP eller Kalevi aldrig. SDP stödde presidenten, Kekkonen, och efter 1982 naturligtvis Koivisto.

Det fanns nog något i SDP som gjorde partiet överlägset i förhållande till andra partier. Vi hade breda och levande egna internationella partikontakter. De grundade sig på Socialistinternationalen. SI och våra nordiska partikontakter gav oss ett unikt nätverk. I det här nätverket var Kalevi aktiv.

Man har talat mycket om SDP:s relationer till Sovjetunionens Kommunistiska parti SUKP. SDP:s internationella relationer riktade sig ändå starkt till väst, till den internationella socialdemokratin. Vi var en fast del av den.

Under Kalevis tid var SI en betydelsefull organisation. Det fanns flera orsaker till det här.

För det första var socialdemokratin vid den tiden Västeuropas ledande politiska rörelse. Också på andra håll verkade den växa i styrka, speciellt i Latinamerika där man byggde upp demokratin. Vi var regeringspartier och ofta statsministerpartier i största delen av Västeuropa.

För det andra hade man en samarbetstradition inom socialdemokratin och en organisation som bedrev detta samarbete, Socialistinternationalen. Internationalismen var en del av vår ideologi.

Partiledarna träffade varandra regelbundet. I SI:s möten deltog flera betydande personligheter som Willy Brandt, Olof Palme, Bruno Kreisky, François Mitterrand, Felipe González, Mário Soares och andra. I denna grupp fanns också Kalevi Sorsa.

För det tredje existerade den Europeiska Unionen EU inte då. Socialistinternationalen talade ofta i Europas namn.

För det fjärde gav det kalla kriget en roll åt SI. Vi var en del av väst. En stor del av de europeiska partierna kom från länder som var med i EEC och NATO. Men samtidigt både ville vi och kunde vi föra en dialog också österut, speciellt efter att Willy Brandt hade inlett sin avspänningspolitik. SI var en central kraft i arbetet för att främja avspänning. I den här frågan intog SDP och Kalevi Sorsa en speciell ställning.

Två exempel på hur SI:s nätverk fungerade.

I början av 1980-talet hade Spaniens utrikesminister vid något tillfälle talat om ’finlandisering’ på ett sätt som vi ansåg att var sårande. Kalevi skickade då ett personligt brev till sin vän Felipe González. Felipes svar anlände om några dagar. Han beklagade det som hade hänt och försäkrade att det inte kommer att upprepas. Och det upprepades inte.

År 1982 besökte SDP:s delegation Sovjetunionen. Vi träffade Jurij Andropov. Leonid Brezjnev ledde ännu landet formellt. Mötet med Andropov visade att makten höll på att ändras i Moskva och att ändringar var på kommande. Efter besöket skisserade jag upp en rapport som Kalevi gav ät utvalda SI-partiledare. Informationen gick vidare på ett förtroligt sätt.

SDP skapade sina relationer med Sovjetunionens kommunistiska parti år 1968. Efter en stor valseger två år tidigare hade SDP blivit landets ledande parti. Därför blev vår östra granne allt mer intresserad av oss.

Tidigare hade Rafael Paasio besökt Moskva i sin egenskap av statsminister. Då hade värdarna föreslagit att han skulle träffa kommunistpartiets ledning. Paasio vägrade och sade att han inte vill blanda ihop statsministerns och partiledarens roller. För det här blev han kritiserad. Jag kommer ihåg att jag själv hörde till kritikerna, som ordförande för det socialdemokratiska studentförbundet.

Rafu hade rätt. Relationerna byggdes upp enligt SDP:s tidtabell. Han ville också försäkra sig att man förstod det här inom SI. När jag ännu samma år skulle fara till Moskva som studentförbundets ordförande bad jag Rafu om anvisningar. Hans enda uppmaning var: ”Kom ihåg att vi också har våra västrelationer.”

Förbindelserna med det sovjetiska kommunistpartiet rörde sig främst om att stöda och komplettera de finländsk-sovjetiska relationerna. När SI:s nedrustningsarbete kom igång ett tiotal år senare försköts tyngdpunkten i riktning mot relationerna mellan SI och SUKP samt till globala säkerhetsfrågor. På så sätt kom förbindelserna mellan SDP och SUKP att tjäna ett mera omfattande område.

SUKP var speciellt intresserat av relationerna med Socialistinternationalen SI. I samband med SI:s nedrustningskonferens i Helsingfors i april 1978 gjorde Boris Ponomarjov i Leonid Brezjnevs namn ett förslag om att SUKP och SI skulle avtala om samarbete. Willy Brandt bjöds till Moskva för att förhandla. SI avvisade det här förslaget. Willy Brandt berättade det här till Brezjnev när de träffades i Bonn en månad senare.

Senare kom Boris Ponomarjov tillbaka till förslaget. Den här gången reagerade SI inte alls. Vi ville bedriva ett samarbete på enskilda områden, som freds- och nedrustningsfrågor. Med det avsåg man SI:s nedristningsgrupps arbete som leddes av Kalevi Sorsa. Ett avtalsbaserat organisationssamarbete var inte möjligt.

Efter att Willy Brandt hade blivit SI:s president på hösten 1976 var det klart att organisationen skulle aktivera sig. I sitt tack- och programtal konstaterade Brandt bland annat att han önskade att endel av vicepresidenterna tar ansvar för vissa arbetsområden. Vi i SDP ville framförallt vara med om att befrämja den avspänningspolitik och begränsning av kapprustningen – nedrustningsarbetet – som Brandt hade satt igång som Västtysklands förbundskansler. Vi tyckte att vi hade förutsättningar för det här. Vi kunde också ställa upp en vicepresident i SI för att leda det här arbetet, Kalevi Sorsa.

Morgonen efter att Brandt hade blivit vald vid mötet i Geneve träffade SDP:s delegation, Kalevi Sorsa, Ulf Sundqvist, Paavo Lipponen och jag för frukost med Brandt i hans hotellrum. På bordet fanns ännu inte några konkreta förslag, bara frukostmaten. Vi var ändå eniga om att ”något måste göras”. När vi bröt upp inbjöd Kalevi Willy Brandt till Finland. Efter den här träffen fortsatte vi att jobba på frågan, i nära samarbete mellan Brandt och Kalevi, och mellan SPD och SDP.

Willy Brandt anlände till Helsingfors i juli 1977. Vi åt lunch i Åbo slott, tog en promenad i idylliska Nådendal och fiskade i Åbo skärgård. När vi förde diskussioner i det statliga oljebolaget Nestes villa fäste de medföljande säkerhetspoliserna uppmärksamhet vid en båt som rörde sig i närheten. Den såg ut att hålla på med fiske. Enligt proffsen från säkerhetspolisen såg de spretande fiskespöna snarare ut som antenner. Vem kunde det ha varit som fiskade där, och vad fiskade de efter?

Efter förhandlingarna fiskade också vi, utan antenner. Brandt drog upp en präktig gädda som sedan växte till sig betydligt under dagen mellan fisketidpunkten och presskonferensen. Den här gäddan hamnade in i vår frysbox. På hösten tillredde Outi den till en smakfull ugnsfisk som vi åt till lunch.

Willy Brandt, Pentti Väänänen och Kalevi Sorsa i Finland 1977. (Foto: Outi Väänänen/Flickr)

Med Brandt avtalade vi om att SDP skulle vara värd för SI:s nedrustningskonferens som skulle hållas i Helsingfors. Också Sovjetunionens och USA:s representanter skulle bjudas in. Avsikten med konferensen var att söka en gemensam linje inom SI för att utveckla dialogen mellan väst och öst och för att befrämja nedrustning. Framför allt stormakternas närvaro var viktig. SUKP kom gärna. För att få med Förenta staternas representant fick vi arbeta en hel del. Här var USA:s dåvarande Helsingfors-ambassadör Rozanne Ridgway till stor hjälp.

Under konferensen reste vi tanken om att grunda en nedrustnings-arbetsgrupp inom SI. Beslutet gjordes sedan vid SI-byråns möte i Dakar i juni 1978. Före det hade jag varit på en rundresa i Europa för all lobba för att arbetsgruppen skulle tillsättas, med Kalevi som dess ordförande.

I Dakar etablerades arbetsgruppen enhälligt. Lika enhälligt valdes Kalevi Sorsa till dess ordförande och Österrikes Walter Hacker till sekreterare. Brandt sade att han tycker det är bra att gruppens ledning kommer från neutrala länder. Först kallades gruppen för SI:s nedrustningsarbetsgrupp. Senare antog den namnet SI Disarmament Advisory Council, SIDAC.

Arbetsgruppen beslöt att utarbeta ett förslag till nedrustningsprogram för SI. Innan det godkändes ville man föra diskussioner om programmet med de två ledande stormakterna, Sovjetunionen och Förenta Staterna.

Allra först gjorde gruppen upp ett programutkast. Utkastet presenterades sedan för de här två diskussionspartnerna. Sålunda blev utkastet också till en agenda för diskussionerna. Vi gick sedan igenom de åsikter som hade förts fram innan en slutgiltig version presenterades för SI:s beslutsfattande organ.

Det rådde en god stämning inom gruppen. Den enda krisen uppstod efter militärkuppen i Polen år 1981 då en del av SI:s medlemspartier krävde att man skulle bryta av förbindelserna med Moskva. Det uppstod oenighet också om Frankrikes kärnvapenförsök. Man lyckades komma över de här problemen till stor del tack vare Kalevis goda kontakter och diplomatiska förmåga.

Kalevi var utomordentligt skicklig i att leda gruppen. Han orkade lyssna och jämka. Han orkade också bygga upp en kunskap om nedrustningens tekniska frågor och avtal. I de här frågorna hade han tillgång till utmärkta experter. Bland de mest aktiva var presidentens specialmedarbetare Jaakko Kalela och Utrikespolitiska institutets chef Kari Möttölä. Också professor Allan Rosas var till stor hjälp. Den här gruppen producerade kvalitativt högtstående text som man nog gärna presenterade.

Min egen uppgift var att förvalta processen och att ta hand om kontakter med gruppens medlemmar. Efter att jag hade blivit vald till generalsekreterare för SI gick de här uppgifterna över till Lauri Kangas. Att jag flyttade till London visade också att SIDAC var högt uppe på generalsekreterarens agenda. I SI koncentrerade jag mig mycket på att sköta relationerna till Förenta Staterna.

Viktiga personer i det här arbetet var också Riitta Korhonen och Anneli Koivisto på partibyrån. Arbetet hjälptes av att Kalevi Sorsa var statsminister under största tiden av gruppens verksamhet. Hans status öppnade dörrar.

De obundna ländernas rörelse saknade betydelse i de här frågorna. Det här var närmast en löst sammansatt rörelse som representerade tredje världen och som saknade en enhetlig linje. Diskussioner fördes med dem bara några få gånger och gav ingen särskild utdelning.

Förenta Nationerna har alltid sin egen vikt och betydelse oberoende av att man inte är en central aktör i dessa frågor. Alltid då vi bad om det tog FN:s generalsekreterare emot SI:s representanter. Det här berodde delvis på att FN hade ett behov av att understryka sin egen roll.

De enda verkligt väsentliga parterna var Sovjetunionen och Förenta Staterna. I sin inställning till SI skiljde de sig från varandra.

SUKP var speciellt ivrigt på att knyta förbindelser. Man ville till och med gå mycket långt. Man önskade ett avtalsbaserat samarbete med SI och i sista hand ville man ha något slag av en gemensam front. Något sådant var inte möjligt. Den största delen av SI:s europeiska partier var regeringsmedlemmar i NATO-länder. SI måste behandla Sovjetunionen och Förenta Staterna på ett enhetligt sätt. Naturligtvis var vi nöjda med att alltid bli mottagna i Moskva på den högsta politiska nivån. Också annars fungerade kontakterna oklanderligt.

Kontakterna till Washington var mera komplicerade. Förenta Staternas State Department såg inget behov av att umgås med en organisation som SI, en konstig sammanslutning som representerade vänstern. När SI:s arbetsgrupp på våren 1979 ville få tillträde till Vita Huset i Washington och träffa president Jimmy Carter gick det först inte alls för sig. Man lovade diskutera med gruppen på något slag av tjänstemannanivå. För oss passade det inte att vi i Moskva träffade SUKP:s generalsekreterare och landets president, men i Washington bara några tjänstemän i utrikesministeriet. Vi bröt hand om det här och var snart på den förlorande sidan. Problemet var att vår motpart var State Department och att vi inte kom igenom till den politiska nivån.

Men sedan hittade vi ett sätt att gå förbi dem.

Vicepresident Walter Mondale besökte Norge. Vår vän Thorvald Stoltenberg var Norges utrikesminister och träffade Walter Mondale i den funktionen. Thorvald tog upp vårt ärende med honom. Mondale beklagade att byrokratin i Washington inte hade låtit beskedet gå ända till Vita Huset. Han lovade ta hand om det här. Så öppnade sig Vita Husets portar och vi träffade både presidenten och vicepresidenten. Diskussionerna var innehållsrika.

USA:s president Jimmy Carter i mitten bredvid statsminister Kalevi Sorsa. Pentti Väänänen till vänster i mitten. Foto: Väänänens familjealbum

Förenta Staternas inställning förändrades sedan när Ronald Reagans presidentperiod inleddes. När vi besökte Washington på hösten 1981 var vi besvikna på hur vi behandlades och nivån som vi togs emot på. Diskussionerna i sig var intressanta, men den högst placerade motparten var en biträdande minister.

Lyckligtvis förblev det här den enda besvikelsen. De båda följande träffarna skedde igen på högsta nivå. Samtalspartnerna var vicepresident George Bush och utrikesminister George Shultz. Vi talade sak. I Washington förstod man att diskussioner med SI var också i deras eget intresse.

De här kontakterna och förberedelserna var främst på mitt ansvar.

I den internationella politiken rörde sig Kalevi Sorsa smidigt på alla plan, också i världstoppen. Det här väckte också avundsjuka i Finland. Bara Kekkonen, och sedermera Koivisto, klarade av att bygga upp ett linkande kontaktnät. I den finländska pressen spreds en bild från SI:s första Moskvabesök där Kalevi Sorsa och Leonid Brezjnev står leende tillsammans mitt i fotot. Partibyrån bad Maunu Harmo att reda ut hur vår resa hade behandlats i media. Maunu konstaterade att det var första gången som den finländska pressen hade publicerat en bild av Leonid Brezjnev tillsammans med en finländare, utan Urho Kekkonen. Det här lyckades bara Kalevi Sorsa med.

Kalevi Sorsa var en betydande finländsk statsman.

Text: Pentti Väänänen

Översättning: Jan Furstenborg

Bilder: Väänänens familjealbum