Ett exempel på detta kom fram redan i öppningstalet för heldagsseminariet på ABF-huset i Stockholm den 7 oktober. Sveriges tidigare utrikesminister och biträdande statsminister Lena Hjelm-Wallén lyfte fram att Finlands 100-årsjubileum ger en god påminnelse om arbetarrörelsens och samarbetets viktiga roll.

– Det har varit väldigt berikande under åren. Personliga vänskapsband har knuitts genom åren, och det är viktigt. Lika viktigt är att vi har finlandssvenskar och Sverigefinnar som manifesterar samarbete, sade Hjelm-Wallén som reflekterade vidare kring likheter och olikheter länderna emellan.

700 år av historia hör till det gemensamma, samtidigt som skillnaderna är enorma mellan en ung nation som drabbats av både inbördeskrig och världskrig och en betydligt äldre nation som Sverige som haft betydlig längre fredstid.

Andra skillnader är förstås språk, kultur och sätt att tänka, men det stannar inte där. Hjelm-Wallén lyfte fram att det genomgående funnits skillnader även mellan ländernas socialdemokratiska rörelser trots en gemensam värdegrund.

– Det är skillnader som berikar.

– Även inom socialdemokratiska samarbetet är det extra givande med vissa olikheter även om värderingarna är de samma.

Konkret symbolik: Tarja Halonens tofflor

Hjelm-Wallén betonade vidare Sverige och Finlands militära alliansfrihet och vikten av gemensamma konfliktförebyggande satsningar i Östersjöområdet.

Då länderna trädde in i Europeiska unionen 1995 var det viktigt att markera ländernas säkerhetspolitiska ståndpunkter, udda fåglar som de var.

– Jag var utrikesminister och Tarja Halonen blev utrikesminister strax därefter. Vi var då två kvinnor som försökte och lyckades tydliggöra våra säkerhetspolitiska ställningstaganden inom EU. Vi fokuserade på konflikthantering och konfliktförebyggande arbete. Det var viktigt, vi var de enda två kvinnorna i sammanhanget, från icke Nato-länder och det var väsentligt för bilden av Finland och Sverige. Vi visade verkligen hur vi såg på frågorna och kom närmare varandra med Tarja. Vi blev som syskon.

Lena Hjelm-Wallén. Foto: Johan Kvarnström

De nya systrarna började delta i varandras valrörelser och känna varandras kulturer mer på djupet, i enkla vardagliga politiska sammanhang. Hjelm-Wallén minns speciellt Halonens första presidentvalskampanj 1999.

– Jag noterade att det inte var bara som vanligt att man debatterade, det fanns mer i kampanjen. Jag minns att hon ville slå vakt om den nordiska modellen. Hon utstrålade värdighet på ett mjukt sätt. Presidentkandidaten förärades med allehanda små gåvor, vantar, sjalar, tofflor… Det här var kärleksgåvor, väldigt fint.

– Då jag senare besökte president Halonen öppnade hon ett av flera skåp fyllda med dessa gåvor. Jag fick ett par gröna tofflor. Det här är fint, säger någonting om Finland tycker jag.

“Större anledning att samarbeta”

Efter Dambergs tal var det dags för en tillbakablick på samarbetet mellan socialdemokratin i Finland och Sverige genom perspektiv av Ulf Sundqvist, Thage G Peterson och Björn Wall.

SDP:s tidigare ordförande Ulf Sundqvist talade ur ett historiskt perspektiv om ödesgemenskapen. Men utgångspunkten var att ämnet är högaktuellt:

– Som världen ser ut i dag finns det ännu större anledning att samarbeta. Världen mer global, det måste vi erkänna.

Kontakterna mellan de socialdemokratiska partierna var täta redan från början, från slutet av 1800-talet då partierna etablerades. 1900-talets historia blev förstås otroligt olika för länderna. Sverige kom att bli en stark aktör på den globala scenen, medan Finland kom sargat och utfattigt ut ur krigsperioden. Men Finland kom till slut med i det internationella samarbetet i västlig riktning. Och på den vägen är det, och bör fortsätta i djupare omfattning enligt Sundqvist.

– Vi är beroende av hur Europa utvecklas. Vi är en del av ett större spel. Det är högaktuellt att försöka fördjupa det gemensamma internationella samarbetet, sade Sundqvist.

Han ser dagens nordiska samarbete som problematiskt vagt och efterlyste på seminariet nya insatser och initiativ för att få fart på samarbetet igen. Den stora frågan för Finland och Sverige är enligt Sundqvist ett Europa som söker sin väg “samtidigt som Storbritannien är på väg ut av anledning som ingen förstår”.

– Det globala ansvaret måste ytterligare prioriteras. Vi kan göra mer inom energipolitik, för Östersjön, det arktiska området, för miljön och så vidare.

– Finland och Sverige behövs allt mer i Europa, men i dagsläget är vi mera som sparvar i tranedansen, sade Sundqvist som avslutade med ett citat ur Ingvar Carlssons bok Lärdomar:

Argumenten för Norden både som idé och som praktiskt projekt är överväldigande. Det är ett arv som inte får förslösas och en möjlighet för framtiden som måste tas till vara.

“Kamratskapet fogade oss samman”

Thage G Peterson, “Uffes ekvivalent i Sverige” för att citera seminariets primus motor Gunnar Lassinantti, fäste uppmärksamhet vid personliga möten i det nordiska samarbetet där han tillskriver Finland en speciellt hjärteplats:

– Kamrater, jag har inget ont att säga om Norge, Danmark och Island, men det är något särskilt med Finland. Med Finland har de personliga kontakterna varit flest och djupast, inledde Peterson.

Hans kärlek för Finland kan anknytas till fyra livshändelser: faderns berättelser om finska soldater som han mött då de kom över gränsen vid Torneå med granatsplitter i kroppen och småbarn i släptåg, finska krigsbarnet som blev hans bäste vän som i barndomen, besöket i Rovaniemi 1949 och återuppbyggnaden och sist men inte minst båtresorna över till Finland tillsammans med Ingvar Carlsson.

De möttes ofta i hamnen av Arvo Salo och gick tillsammans på en varm pirog och en kopp kaffe på torget eller en öl någonstans. De närmaste och viktigaste kontakterna var, förutom Salo, Ulf Sundqvist och Kalevi Sorsa. De unga socialdemokraterna var minst sagt framtidens män och Peterson understryker vikten av de informella mötena.

– Det är inte fina högtidstal, banketter eller näringslivstoppar som lagt grunden för de goda relationerna. Det är människor av kött och blod inom arbetarrörelsen, vänskaps- och kamratskapsrelationer. Det är kamratskapet som fogade oss samman. Finland och Sverige har stöttat varandra för att vi ville det.

En väg till fred

Peterson sade vidare att det var politiken och de personliga socialdemokratiska kontakterna som banade väg för till exempel gott företagssamarbete. Därtill förebyggs konflikter effektivt med även informellt umgänge. Det är inte alltid de formella förhandlingarna som avgör allting, enligt Peterson.

– Jag vågar hävda att vägen till fred kommer till på olika sätt, även med vanliga människors turistresor. Vänskap mellan människor förhindrar krig. Här är Norden en förebild och kan bli det ännu mer vad gäller vardaglig samvaro. Samarbetet växte fram för att ungdomen ville ha det samarbetet. Det är viktigt, till exempel med tanke på den nu aktuella kärnvapenfrågan, sade Peterson som avslutade med minnet av hur Kalevi Sorsa och Olof Palme kysste varandra farväl.

– De kysste varandra på kinderna, inte så vanligt på den tiden.

Med anledning av allas betoning av personliga möten och informellt umgänge väcktes även en del frågor om nuläget. Om den där pirogen på torget var så viktig efter en båtresa, hur får man till sådant i dagens värld då politiker flyger in med minutprogram? Sociala medier kan väl inte ersätta all sådan kontakt?

Först till Finland förstås

Även Björn Wall, som haft betydelsefulla uppdrag inom S och SAMAK, lyfte fram att de finska kontakterna alltid har haft en särskild dimension.

– Då jag först blev facklig sekreterare gick allra första resan till just Finland och vi jobbade mycket med personliga kontakter, framför allt kontakter med de i Finland som arbetade med fackliga frågor, sade Wall som kom att minnas tillbaka på bland annat Nordiska arbetarkongressens 100-årsjubileum i Göteborg 1986.

Seminarieprogrammet blickade inte bara tillbaka. Även nutiden och framtiden behandlades, av bland annat näringsminister Mikael Damberg, svenska riksdagsledamoten Pyry Niemi och finska riksdagsledamoten Ville Skinnari. Mer om det i nästa artikel från den röda lördagen på ABF-huset i Stockholm.

Seminariet arrangerades av ABF Stockholm i samarbete med Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Understödsföreningen för arbetartradition i Svenskfinland och med stöd av Olof Palmes minnesfond, ABF-förbundet och IF Metall.

Gunnar Lassinantti har ordnat flera seminarier på ABF-huset i Stockholm. Foto: Johan Kvarnström