Kevins verk kallat Stabilt, flexibelt, pragmatiskt har många förtjänster, men innehåller också, som jag ser det, luckor. Författaren ser SFP:s stabila väljarunderlag under perioden som förundrande. En djupare förståelse för bakgrunden är möjlig enbart om man går tillbaka till SFP:s tidiga historia och organisatoriska utveckling. Svenska folkpartiet är nämligen inget normalt parti. Partiet skapades som en samlingsrörelse för ofta extremt disparata politiska element och medborgargrupper.

Redan namnet “svenska folkpartiet” säger mycket. Det bärande ordet är “svenska”, som betecknar ett språk, men inte ett politiskt innehåll. “Folk” är alla medborgare i republiken så partiets ideologiska framtoning blir inte klarare med det. Den slätstrukna språkdräkten visar att tröskeln till partiet är särdeles låg och icke-ideologisk. Valet är säkerligen välgenomtänkt. Partiet har sina rötter i det unga 1900-talets Finland. För ett språkparti behövdes socialt en onaturlig samverkan mellan storgodsägare och småbrukare, mellan mäktiga företagsintressen och låglöntagare. I traditionell politisk bemärkelse var partiet en hybrid som inte borde fungera i ett samhälle med normala intressekonflikter. Frågetecknet var hur långt enbart språket kunde bära som kitt i en föränderlig verklighet.

Men SFP var inte bara ett parti, det var mycket av stiftelse. Amos Anderson och kompani skapade grunden för ett ekonomiskt imperium, som kom att innefatta en mängd företag och institutioner med betydande ekonomiska resurser. Alla finlandssvenska tidningar kom direkt eller indirekt att styras av partiet. Omedelbart under partiets centrala egid skapades resursrika fonder såsom Konstsamfundet och en del kulturellt klingande instrument som Svenska folkskolans vänner och en rad andra, som tillsammans fick mycket inflytande i den finlandssvenska verkligheten. Tillspetsat kan påstås att det här i finländsk politik enastående maktsystemet hade en central betydelse för SFP:s status på det finlandssvenska fältet. Den slutliga makten över systemet fanns hos partiledningen.

Kevin analyserar inte just alls den här stenfoten i SFP:s politiska styrka, vilket kanske beror på att läget är självfallet och inte värt närmare insyn.

Men det är uppenbart att SFP konstant kände en osäkerhet inför viktiga skeenden i rikspolitiken såsom presidentval, men särskilt riksdagsval och regeringsbildningar. Bjarne Nitovuori rubricerar rent av sin recension av Kevins bok i Hufvudstadsbladet “Det ängsliga folkpartiet”. På den punkten kom relationerna mellan FSD och SFP att få en viktig roll. Ifall SFP orienterade sig alltför långt högerut, i riktning Samlingspartiet och Centerpartiet, såg FSD ofta en uppenbar öppning. Den period Kevin behandlar innehöll inslag av både friktion och samarbete. Språkliga intressen stod ofta på spel och då var socialdemokratin överlag den pålitligaste samarbetspartnern. FSD:s kongresser och riksdagsmän var viktiga deltagare i de här debatterna.

I frågan om presidentens roll i reformen av grundlagen efter Kekkonen kom socialdemokraterna och SFP på kollisionskurs. Av en för mej outgrundlig anledning ville SFP ytterligare öka presidentmakten när FSD tyckte att man fått nog av presidentstyret. En demokratisering av det parlamentariska beslutsfattandet hade på det politiska fältet brett stöd så SFP blev lämnat i offside.

Än värre blev det. Kort före riksdagsvalet 1987 samlades en rad av näringslivets höjdare till hemliga överläggningar i akt och mening att forma grunden för en allborgerlig regering efter valet. SFP:s Christoffer Taxell var helt med på noterna och det verkade oklart i vilken mån han informerade resten av partiledningen. Sammansvärjningen hade kommit överens om att den kommande regeringen skulle ledas av Centerns Paavo Väyrynen. Detta så kallade kassaskåpsavtal togs emot med stor häpnad när informationen började läcka ut. Vid regeringsbildningen ville president Mauno Koivisto inte veta av det borgerliga avtalet utan utsåg Samlingspartiets Harri Holkeri till regeringsbildare för en regering baserad på Socialdemokraterna och Samlingspartiet. SFP fick Taxell och Norrback med, medan jag blev miljö- och bostadsminister. Högerkomplotten fick så här bita i gräset och den allmänt illa omtyckta Väyrynen hamnade ut i kylan, vilket han aldrig kom över.

Väl med i regeringen föreslog Taxell samarbete med mej om bostadspolitiken. Men när jag offentligt hade berett mitt förslag till reform av Arava-systemet för bostadsfinansiering slog Taxell till. SFP föreslog att staten skulle lägga om bostadsfinansieringen genom att sälja aktier i statliga bolag på börsen. Taxell knystade inte ett ord om det här ganska dramatiska utspelet till mej i förväg. Förverkligat skulle förslaget ha skapat osäkerhet på börsen och gjort hela den statliga bostadsfinansieringen konjunkturfluktuerad och oöverskådlig. Varken jag eller Samlingspartiet var med på noterna så Taxells tankar föll platt till marken. Var de hade fötts har jag bara en aning om, men som ett förslag till samarbete till mej var det här nog en manöver långt utöver det vanliga.

Under den här perioden hade SFP en rad ordförande av olika politiska kulörer, en del mer konservativa och andra relativt liberala. FSD å sin sida hade riksdagsledamöter i olika valkretsar och erfarna politiker i rikspolitiken och lokalt. Så den finlandssvenska politiska debatten var ofta både livlig och relativt högklassig. För läsare av politisk historia ger Torbjörn Kevins verk en mängd av material, men kräver tålamod också av de partitrogna på grund av sin mastiga omfattning. För socialdemokratiskt sinnade intressenter är det nyttigt att parallellt studera Alf-Erik Helsings utmärkta FSD-historik Med djärva tankar för en balanserande komplettering.

Kaj Bärlund

minister

Recension: Torbjörn Kevin, Stabilt, flexibelt, pragmatiskt, från Kekkonen till EU: Svenska folkpartiet 1970-1995 (2020); Svenska folkpartiet; 799 s.