Martti Oiva Kalevi Ahtisaari föddes den 23 juni 1937 i Viborg i Karelen. Bara två år tidigare hade hans föräldrar förfinskat det norska släktnamnet Adolfsen till Ahtisaari. Den blivande presidentens farfars farfar Adolf Olaus Jacobsen hade kommit till Finland från Tistedalen i sydöstra Norge år 1872. För hans son var Adolfsen ett patronymikon och för sonsonen blev det till ett släktnamn som sonsonens son sedan ändrade till Ahtisaari.

I Oslo i Norge kom Martti Ahtisaari att uppleva karriärens höjdpunkt när han den 10 december 2008 tog emot Nobels fredspris. Två månader tidigare hade Ahtisaaris namn offentliggjorts och för första gången fick en finländare ta emot det priset. Något tidigare hade han tagit emot Félix Houphouët-Boignys fredspris 2007 som utdelas av Unesco och Geuzenpenning-medaljen 2008 för främjandet av mänskliga rättigheter som utdelas i den nederländska staden Vlaardingen. Också i dessa fall var Ahtisaari den första finländska pristagaren av framstående internationella utmärkelser.

Ahtisaari var två år gammal när vinterkriget bröt ut. Under andra världskriget förlorade Finland hans födelsestad Viborg två gånger, först 1940 och sedan 1944. Fadern var yrkesmilitär redan före krigets utbrott och han deltog i Finlands krig. Någonstans i bakgrunden fanns upplevelsen av krigstiden när sonen Martti sedan gjorde karriär som diplomat med syfte att mäkla fred i olika delar av världen. Garnisonsmiljön i Kuopio var den blivande presidentens uppväxtmiljö och år 1952 flyttade familjen till Uleåborg på grund av faderns arbete. I Uleåborg tog Ahtisaari sin studentexamen och där blev han folkskollärare år 1959. Han spelade basket och gick i Reservofficersskolan under sin militärtjänstgöring. Efter ett år som lärare i Uleåborg arbetade han från 1960 till 1963 i Pakistan för det svenska u-landsbiståndsorganet SIDA.

Ahtisaari studerade också vid handelshögskolan i Helsingfors men avslutade aldrig de studierna utan inledde 1965 sin långa diplomatkarriär. År 1972 blev han biträdande avdelningschef på Utrikesministeriets u-hjälpsbyrå. Mellan 1973 och 1977 var Ahtisaari Finlands ambassadör i Tanzania. Utöver värdlandet Tanzania hade han även Zambia, Somalia och Moçambique på sitt bord. Därefter trädde Ahtisaari i FN:s tjänst. Det stora internationella genombrottet kom för honom som specialsändebud för Namibia och undergeneralsekreterare i FN. I Namibia fick Ahtisaari slutligen ansvara för de förhandlingar som ledde till landets självständighet 1990. FN-operationen UNTAG ansvarade inte bara för traditionellt fredsbevarande utan hjälpte Namibia med civilsamhället när det gällde att få till stånd fungerande institutioner. Hela processen i Namibia hade hållit på att urarta i månadsskiftet mars-april 1989 när SWAPO-styrkor trängde in i landet från Angola för att säkerställa ställningarna inför det kommande valet. Ahtisaari löste situationen genom att ge sydafrikanska styrkor i Namibia fullmakt att agera i FN:s namn för att lugna situationen. Det beslutet gjorde honom inte populär i SWAPO:s högkvarter men slutresultatet var att Namibia blev självständigt och SWAPO fick makten genom fria val.

Martti och Eeva Ahtisaari utsågs till hedersmedborgare i Namibia 1992. Paret Ahtisaari hade gift sig 1968 och sonen Marko föddes 1969. Före presidentvalet 1994 hade Ahtisaari inte kandiderat i politiska val men han hade blivit medlem i SDP redan som 19-åring och förblev medlem i partiet tills han valdes till Finlands president. Journalisten och före detta riksdagsledamoten Lasse Lehtinen från Kuopio kom med tanken att den framstående diplomaten Ahtisaari kunde bli SDP:s presidentkandidat i valet 1994 då Mauno Koivisto inte längre ställde upp till omval. Uppväxten i Kuopio var en förenande faktor för Lehtinen och paret Ahtisaari. I partiledningen var det SDP:s dåvarande vice ordförande Tarja Tenkula som tog kontakt med Ahtisaari i syfte att se om han var villig att ställa upp i primärvalet.

När SDP år 1993 ordnade ett primärval, var valet öppet också för icke-medlemmar. Ahtisaari vann valet och tidigare talmannen, statsministern och partiordföranden Kalevi Sorsa kom på andra plats. Även Vappu Taipale, Pirkko Työläjärvi och Sakari Knuuttila kandiderade i primärvalet, men de kandidater som fick mest publicitet och som fick överlägset flest röster var Ahtisaari och Sorsa. Att bli utsedd till presidentkandidat var allt annat än lätt för Ahtisaari som kom utifrån, men det underlättades av att också sympatisörer och inte bara partimedlemmar fick delta i primärvalet.

I presidentvalet 1994 besegrade Ahtisaari SFP:s Elisabeth Rehn i valets andra omgång med 54 procent av rösterna för Ahtisaari och 46 procent för Rehn. I valets första omgång deltog även Paavo Väyrynen, Raimo Ilaskivi, Keijo Korhonen, Claes Andersson, Veltto Virtanen, Eeva Kuuskoski, Sulo Aittoniemi och Pekka Tiainen. I första omgången hade Ahtisaari fått 26 procent av rösterna, så det gällde att appellera till en brokig skara finländare. Till exempel Timo Soini har långt senare som Finlands utrikesminister berättat att han röstade på Ahtisaari. En av de största politiska tungviktarna i valet var Centerpartiets Paavo Väyrynen, men centerväljarnas röster splittrades effektivt i och med att både Korhonen och Kuuskoski valde att hellre ställa upp som obundna kandidater än stöda det egna partiets kandidat. Presidentvalet 1988 hade haft en omgång där folket fick rösta direkt men valet avgjordes i elektorskollegiet när ingen kandidat fick en majoritet direkt i första omgången. Om 1988 var en hybridform mellan två olika typer av presidentval, hölls 1994 det första direkta folkvalet där valet avgjordes med en andra omgång mellan de två kandidater som fick flest röster.

Martti Ahtisaari hade levt en stor del av sitt liv utomlands – i tredje världen i Pakistan, Tanzania och Namibia samt som FN-diplomat i New York. Det förhindrade inte Ahtisaari från att vinna finländarnas hjärtan i presidentvalet 1994. En viktig detalj i hans släkthistoria är att farfadern Frank Adolfsen valde att ta medborgarskapet för sig och sin familj år 1929, 57 år efter att hans farfar hade kommit till Finland som då ännu hörde till Ryssland. Martti Ahtisaari föddes åtta år senare och var således medborgare vid födseln, något som förutsätts för att få kandidera i ett presidentval i Finland. Varken Ahtisaaris far eller farfar skulle ha kvalificerat sig för en presidentkandidatur i Finland.

Under Ahtisaaris första år som president anslöt sig Finland till EU. President Ahtisaari stödde ett ja till EU i folkomröstningen som hölls den 16 oktober 1994.

När Ahtisaari besökte Sydafrika och Namibia år 1997, var det det första officiella statsbesöket av en finländsk president i Afrika söder om Sahara. Finlands utrikespolitik hade en mer global omfattning under Ahtisaaris presidentperiod än vad fallet hade varit tidigare och det var mer än lämpligt med tanke på Ahtisaaris bakgrund i världsorganisationen FN och hans övriga diplomatiska bakgrund inom utvecklingspolitiken. USA:s och Rysslands presidenter Bill Clinton och Boris Jeltsin höll ett toppmöte i Helsingfors 1997 där de kom överens om Natos östutvidgning till Polen, Tjeckien och Ungern.

En stor höjdpunkt för Ahtisaaris presidentperiod var rollen som förmedlare när Kosovokriget tog slut 1999. Efter presidentskapet fick Ahtisaari sedan leda förhandlingarna om Kosovos blivande status mellan 2005 och 2007. FN:s säkerhetsråd kunde inte godkänna lösningen år 2007, eftersom Vladimir Putins Ryssland var emot. Ryssland och Serbien gratulerade inte Ahtisaari till Nobels fredspris 2008, men i Kosovo är hans insatser som fredsmäklare varmt uppskattade.

Ahtisaari deltog inte i SDP:s primärval inför presidentvalet 2000. En dag efter att utrikesminister Tarja Halonen hade utsetts till partiets kandidat, meddelade Ahtisaari slutgiltigt att han inte kandiderar till omval. Hade partiet stått enhälligt bakom en andra presidentperiod, är det inte uteslutet att Ahtisaari hade kunnat söka en period till.

Efter att ha avslutat sitt värv som president grundade Ahtisaari Crisis Management Initative (CMI) som specialiserar sig på konfliktlösning. År 2005 fungerade han som medlare när Acehs separatiströrelse GAM undertecknade ett fredsavtal med Indonesiens regering. Avtalet undertecknades på statens representationsherrgård Königstedt i Vanda den 15 augusti 2005.

Martti Ahtisaari innehade ett stort antal internationella uppdrag i många olika delar av världen. Uppdraget i Kosovo var speciellt kvistigt och Kosovos självständighet är fortfarande inte erkänt av alla stater, men Ahtisaari var allt som allt synnerligen resultatrik som fredsmäklare och helt unik bland finländarna inom det området.

Efter sin presidenttid var Ahtisaari känd som en av de främsta finländska förespråkarna av ett Natomedlemskap. Finland gick med i Nato den 4 april 2023, ett halvår innan Ahtisaaris död. Den västliga integrationen var såpass viktig för honom att han sade att han skulle ha avgått som president ifall folket hade röstat nej till EU år 1994.

År 2009 kallade Sydafrikas tidigare president Nelson Mandela Ahtisaari med till gruppen The Elders som hade grundats två år tidigare. Några av världens främsta före detta politiker har ingått i gruppen som ger råd till världens beslutsfattare.

Martti Ahtisaari hade en synnerligen lysande internationell karriär. De sex åren han verkade som Finlands president höjde hans internationella profil som redan var mycket hög tack vare hans insatser inom FN. Hans livsverk lyfte Finland åtminstone tillfälligt till jämnhöjd med våra nordiska grannar när det gäller insatser som fredsmäklare. Arvet efter Ahtisaari lever vidare, i olika delar av världen.