När jag i en helt annan historisk fas åberopar Heinrich Heine så vill jag ändå redigera om och tillspetsa citatet genom att infoga ett vädersträck i form av ”östra” Tyskland. Utvecklingen där gör att min egen nattvila gång på gång utsätts för smärre störningar. Anledningen är onda aningar om att det politiska mönstret som traditionellt kunde härledas från den gamla (väst)tyska förbundsrepubliken kommer att rinna ut i sanden.

Oron försvinner dessvärre inte med morgonljuset.Tvärtom, nyhetsläget är späckat med rapporteringar om strävandena att ersätta ett modernt europeiskt och integrationsfrämjande perspektiv med en bakåtsträvande nynationalistisk anda, som trots allt leder tankarna tillbaka till Heinrich Heine.

Växande högerpopulism

Den aktuella anledningen för denna något pessimistiska analys är de kommande tre delstatsvalen i Tyskland. Den 1:a september kommer turen för att välja nya lantdagar till Sachsen och Brandenburg. I Thüringen fortsätter voteringen sedan i slutet av oktober.

Den gemensamma dramatiken och faran är att det högerpopulistiska AfD enligt olika opinionsmätningar står på tröskeln att bli den starkaste eller näst största grupperingen i de respektive parlamenten. Med omkring 8,6 miljoner invånare representerar de drygt hälften av medborgarna i förbundsrepublikens så kallade nya delstater.

Högerns befarade framgånger går ihop med tänkbara jordskredsförluster för de etablerade demokratiska partierna. Med blick på Brandenburg riskerar inte minst SPD att förlora sitt starkaste fäste i östra Tyskland med en trettioårig nyckelpositionen som ledande regeringsparti.

I förra valet 2014 röstade fortfarande hela 31,9 procent socialdemokratiskt. Ett drömresultat med tanke på den aktuella prognosen på blott 17,6 procent. CDU:s mätning på 18 ska jämföras med 23 procent för fem år sedan. För AfD noteras däremot en uppgång på över åtta till 20,5 procent. Vänsterpartiet Die Linke hotar att backa från 18,6 till omkring 14 procent.

Som ett plåster på såret mot högertrenden noteras ändå numera även i östra
Tyskland en växande grön våg där Bündnis 90/Die Grünen kan räkna med mera än
en fördubbling av väljarkåren till nästan 16 procent.

Den tvivelaktiga äran att bygga högerpopulismens högborg kommer förmodligen att tillfalla väljarna i Sachsen. För delstatsparlamentet i Dresden tävlar AfD med CDU om valsegern. Enligt mätningarna ligger båda partier nära 26 procent. Ytterligare ett nytt bakslag förväntas däremot för SPD som för närvarande ingår i en svart-röd koalition. Besannas prognosen dalar partiet till värden under tio procent. Även för Sachsen kan trendanalysen avrundas med vänsterpartiets förluster och gröna vinster.

Läget i Thüringen avviker eftersom delstatens regering sedan 2014 leds av förbundspublikens enda ministerpresident för Die Linke i en röd-röd-grön koalition. Men också det mönstret äventyras på grund av att AfD möjligen skjuter i höjden från 10,6 till omkring 24 procent. Vänsterns övertag krymper till en procent.Både CDU och SPD måste räkna med svidande nederlag. Bündnis 90/Die Grünen kommer däremot enligt prognossiffrorna att glädja sig över ett skutt från 5,7 till drygt 11 procent. Det liberala partiet FDP vacklar i alla tre delstater vid fem-procents-tröskeln som gäller även i lantdagsval.

Dansk modell?

Att redogöra ett presumtivt sifferverk kan kanske uppfattas som en något torr analys. Men bakom förändringarna döljer sig grava maktpolitiska och värderingsmässiga paradigmskiften. Eftersom alla partier för närvarande utesluter en koalition med högerpopulistiska AfD kan det framöver bli svårt att bilda majoritetsregeringar.

Tyska politiker älskar trygghet i fasta allianser. Så har det alltid varit, men denna traditionella politiska kultur hamnar i farozonen i allt fler delstater. Den knappast stabilitetsfrämjande visionen är att t ex en CDU minoritetsregering släpper in AfD bakvägen till makten genom avtal i parlamentet. Det skulle i så fall leda till ett mönster som tillämpades i Danmark med Danske folkepartis delaktighet i regeringspolitiken.

Och när SPD i östra Tyskland fortsätta att försvagas som politisk maktfaktor skulle det behövas särskilt mod och närmast ett tabubrott så att CDU förhandlar med vänsterpartiet för att parlamentarisk isolera AfD. Gåtan idag är vilka politiska färger överhuvudtaget är villiga att acceptera varandra som förhandlingspartner. När mandatläget för beprövade allianser redan av aritmetiska (eller innehållsmässiga) skäl inte räcker till återstår att se hur länge dagens uteslutningsmetod håller.

”Deutschland zuerst”

Att den amerikanske presidenten Donald Trump är en slags gudfader för det tyska AfD förvånar knappast. Hans högernationalistiska framtoning i parollen ”America First” lockar. Den tyska varianten ”Deutschland zuerst!” används inte bara av ordföranden i delstaten Sachsen Jörg Urban. Den är liksom allmängods för högerpopulister i hela landet.

Snarare till regeln än undantaget hör att högerns talespersoner enligt Trump-modellen sprider en rasistisk människobild som sedan multipliceras av anhängarna i till exempel sociala medier. Kritiska till hatiska värderingar i invandrings- och flyktingfrågan är deras gemensamma nämnare och ett kraftigt draglok som tydligen går hem bland väljarna.

Under de pågående valrörelser i östra Tyskland paras detta dessutom med ett medvetet förtal av förbundsrepublikens demokratiska statsskick. Paroller som ”der Osten steht auf” – öst reser sig – eller ”Wende2.0“ –omvändningen2.0 – nästintill jämställer förhållandena i det återförenade Tyskland med DDR. Visserligen är tanken absurd, eftersom dåtidens fredliga revolution gällde en diktatorisk SED-regim. Men AfD:s profiler låtsas gärna att de måste agera under villkor som förtrycker deras åsikter. Men någon ny stasi söker man tack och lov förgäves.

Däremot finns det en rad serösa belägg för att den radikala högern försöker plantera ett narrativ om att regeringseliten och mainstream-medierna förtiger att ”folket” utsätts för ”kriminella migranter” samt att man diskriminerar grupper som opponerar sig mot den ”sanningen”.Motsvarande ”fakenews” sprider AfD i alla delar av landet, men de tycks ändå falla på bättre grogrund öster om Elbefloden.

Den goda nyheten är att fortfarande omkring 75 procent av östtyskarna inte låter sig fångas av nationella locktoner, men det är illa nog att över 20 procent tydligen är villiga att följa dem. Till de främsta skälen hör att det även nästan trettio år efter murens fall dröjer att etablera lika livsvillkoren i Tysklands östra och västra delar. Fast skillnaden minskar så kvarlever även en seg berättelse om östtyskar som ”offer” eller ”andra klass”-tyskar. Och den myten underblåses kraftigt genom AfD:s agenda att kämpa för östintressen mot det ”västtyska” etablissemanget.

Väljarnas ansvar

Det rör sig om ”proteströster”, lyder en sedvanlig förklaring för motivläget bakom de högerpopulistiska landvinningarna främst i Tysklands östra delstater. För mig låter det alltför ursäktande och nedtonade. Vad väljarna protesterar emot är bl a en human flyktingpolitik, att främja EU:s sammanhållning, att bevara minneskulturen efter nazismens brott samt att utveckla en hållbar klimatpolitik. Mot allt detta står partier som AfD i grav opposition.

Är den den vägen Tyskland ska gå? Självfallet inte. Men det är trots allt inte förbjudet att verka för artificiell dumhet. Politiska ledare som till exempel den ökände rasisten och AfD:s högerflygels frontfigur Björn Höcke i Thüringen driver en nationalistisk agenda som splittrar både Tyskland och Europa.

Den kände tyske statsvetaren Claus Leggewie utgår ifrån att väljarna är medvetna om partiets ambitioner och känner till konsekvenserna för den demokratiska och politiska strukturen i Tyskland. För en modern och upplyst samhällsutveckling skulle förmodligen även Heinrich Heine föredra andra värderingar.