Lilla jazz- och poesifestivalen är ett nytt evenemang i Ekenäs, vars syfte är att vara en scen för såväl levande jazzmusik som poesi. Tanken är att festivalen skall ordnas årligen, den sista fredagen och lördagen i juli, i naturnära miljöer i Ekenäs med omnejd. På grund av Coronakrisen är festivalen däremot ett uteslutande virtuellt fenomen i år. Man kan ta del av utbudet alldeles gratis via festivalens Youtube-kanal.

Temat är detta år Claes Andersson. Andersson avled för jämnt ett år sedan den 24 juli, och samma datum blev också startskottet för festivalen. Initiativtagaren Annika Cleo såg det därför som en självklarhet att det var just Claes Andersson, som så väl representerar både jazzen och poesin i Svenskfinland, som skulle komma att utgöra årets tema.

Lilla jazz- och poesifestivalen består i år av två konserter och ett författarsamtal. Festivalen inleds med hyllningskonserten “Av kärlek till Claes”. Annika Cleo (sång), tillsammans med
musikerna Janne Mansikka (piano), Jorma Ojanperä (bas) och Ari Stockås (gitarr), målar upp ett levande porträtt av Claes Andersson: poeten, musikern, samhällskritikern – men kanske framför allt människan, humanisten, den goda vännen. Vi får även ta del av några underhållande anekdoter och ett gästnummer av Bengt Ahlfors. Låtar varvas med diktläsning, i urval av Cleo. Mellan stroferna får vi höra stiliga jazzfraser från Stockås, Mansikka och Ojanperä.

Musiken är traditionellt jazzig, kanske med en viss nordisk folkprägel – och är allmänt sagt behaglig. Ibland upplever jag den som aningen tillbakadragen och “på den säkra sidan”. Man hade kunnat våga ta ut svängarna lite oftare. Under konsertens höjdpunkter, däremot, är musiken just precis så stor eller liten som poesin appellerar för; orden lyfts till nya dimensioner av musiken. Diktens innebörd synliggörs, understryks. Jag blir påmind om hur väl medveten Andersson var om rytmik, hur han lät orden porla. Och porlande är också Cleos sång. Lekfullheten och värmen i Anderssons diktning blir påtaglig i Cleos tonsättning. Under några stunder märker jag att jag saknar ilskan och kompromisslösheten – ja, till och med det fräcka och det dråpliga, som också är en del av Anderssons poesi. Men precis som Tua Forsström i sin antologi, som citeras i början av konserten, förstår jag att också Annika Cleo har valt att måla upp den Claes Andersson som just hon kände och höll kär. Och det är också detta personliga som gör att konserten blir speciell.

Nästa punkt på festivalschemat är ett samtal mellan estradpoeten och skribenten Rosanna
Fellman och journalisten Thomas Lundin, om Claes Andersson som poet och som inspiratör. Fellman, som debuterade förra sommaren med diktsamlingen Strömsöborna, bjuder på ett personligt urval av Anderssons dikter, samt även några egna alster. Bland annat länken politiskt engagemang och poesi diskuteras. Vi kan se många paralleller mellan det 60- och 70-tal som väckt Anderssons politiska medvetande, och den nutid som väckt Fellmans. “Det finns bara ett slag av jämlikhet”, hör vi Fellman läsa, “den ekonomiska”. Och det är sådana ord, som ekat i Claes Andersson – och som ekar vidare i Rosanna Fellman, som behövs idag, kanske till och med mer än då. För att vi inte ska falla offer för det nyliberala anspråket på sanning, kallad “ekonomisk pragmatism”, är detta budskap alltjämt aktuellt.

Särskilt fängslad blir jag av dikten “Andersson för ett jävla oljud”, och Rosanna Fellmans svar “Om Fellman till Andersson”. Här får vi höra två människor, skiljda i tid och person, förenas i poesin. Vi möter också två skribenter som är hejare på rytm. Fellman, med bakgrund i sin estradpoesi, utmärker sig gång på gång för sin tajming.

En musikalisk höjdpunkt är ändå konserten med duon Sepia, som består av Victoria Lindqvist (sång, percussion, piano) och Lauri Schreck (gitarr). Schreck, som utmärkt sig tidigare som multiinstrumentalist, har lyckats skapa gitarrarrangemang som liksom transcenderar både själva instrumentet och genré. Stundvis associerar jag till den amerikanska gitarristen Ralph Towner. Arrangemangen är både intressanta och harmoniskt komplexa, samtidigt som de präglas av en förförisk enkelhet som gör att man lätt sjunker in i musiken. Därtill utgör arrangemangen den perfekta ramen för Lindqvists färgrika sång, tidvis lätt och lekfull, tidvis dånande djup. Känslan är alltjämt folklig och okonstlad.

Lilla jazz- och poesifestivalen går att se via sin Youtube-kanal ännu två veckor från första sändningen, och är helt klart värd en titt. Jag ser fram emot att se hur kommande års festivaler kommer att se ut – förhoppningsvis inför live-publik nästa gång.

Mathias Bäcksbacka