Om detta skriver Claes Anderssons änka Katriina Kuusi i sitt vackra efterord. Hon beskriver hur Andersson ivrigt tog sig an uppgiften att välja sina egna favoriter i början av år 2019 och hur han funderade kring om han skulle välja de dikter han tycker är bra, eller sådana som han ansåg vara viktiga och betydelsefulla. Vilken urvalsprincip han valde vet vi inte, men slutresultatet kan man bekanta sig med i samlingsvolymen Jag har all tid i världen – egna favoriter.

Samlingsvolymen innehåller dikter ur 20 av de 23 lyriksamlingar som Claes Andersson gav ut. Det är endast debutboken Ventil (1962), hans sista diktbok Det underjordiska utsiktstornet (2018) och samlingen Tillkortakommanden (1981) som inte är representerade, då Andersson valt sina egna favoriter. Det väcker förstås tankar och frågor. Var det slumpen som spelade in, blev arbetet på hälft eller är just de här diktböckerna bortvalda med flit? Och i så fall varför? Som ivrig läsare och samlare av Claes Anderssons lyrik sedan mina sena tonår är jag speciellt besviken över att den första diktsamlingen inte är representerad. Jag har dammsugit antikvariat, loppisar och nätsidor i hela Norden i min jakt på Anderssons diktböcker. Efter många års samlande äger jag i dag alla diktböcker utom fem. Just debutboken Ventil verkar vara helt omöjlig att få tag i. Därför tror jag att också andra vänner av Anderssons lyrik kan känna en viss besvikelse över att inga dikter togs med från debutboken.

Men vilka togs då med? Många – sammanlagt 130 stycken. Flest dikter har Andersson valt ur samlingarna Bli tillsammans (1970) och Under (1984), som båda representeras av 13 dikter var. Eventuellt var de Anderssons egna favoritböcker, eventuellt blev det bara så? En hel del samhällskritiska dikter från 60- och 70-talen ryms givetvis med. Och det känns helt rätt. Claes Andersson har kommit att förkroppsliga den samhällskritiska finlandssvenska litteraturen, kanske mer än någon annan. Mycket av hans samhällskritiska lyrik känns, visserligen tidstypisk, men ändå skrämmande aktuell ännu år 2020.

Den svarta humorn, de drastiska bilderna och den för Andersson så karakteristiska (själv)ironin går som en röd tråd genom samlingsvolymen. Liksom genom hela hans författarskap. Musikaliteten hos den gamla jazzmusikern känns också i hans poesi. Dikterna lockar till högläsning. Kanske något att sysselsätta sig med i Corona-karantänen. Läs Andersson högt för varandra.

Anderssons andra starka tema – solidariteten och gemenskapen – bildar en annan röd tråd genom samlingsvolymen. Och kärleken, den omöjliga och livsnödvändiga. Med åren blev Claes Andersson en av de främsta inhemska kärlekslyrikerna, med sitt exakta sparsmakade språk, där väldigt lite behöver läsas mellan raderna, när det som finns PÅ raderna är så sällsynt förtätat.

Hans sena poesi bestod långt av bilder och tankar, sedda och antecknade med den åldrande psykiaterns kloka och försonliga blick. Tidens och livets förgänglighet – befriande osentimentalt och just därför så drabbande. Jag anser Claes Anderssons 90-tals och 2000-tals diktning vara hans bästa. Alla hans sena diktsamlingar, förutom den sista som kom år 2018, är representerade i den här urvalsboken. En av samlingsvolymens starkaste avsnitt är sviten om hans pappa, hämtad ur En morgon vid havet (2015). I åtta dikter beskriver Andersson den försoning han fick uppleva med sin krigsskadade pappa, innan fadern dog. Igenkänningsfaktorn torde vara hög, för generationer av finländska män och varför inte kvinnor.

Många av mina personliga favoriter ryms inte med i den här diktsamlingen. Men så var det ju inte heller det som var meningen. Den här gången får vi ta del av författarens egna favoriter. Det hade varit intressant att få en kort motivering till varför han valde just de här dikterna, hinner jag tänka. Bara för att inse hur tjatigt och icke-Anderssonskt det hade blivit. Det blev som det blev. Jag har allt tid i världen är ett utmärkt tvärsnitt av Claes Anderssons lyrik, för den som inte är bekant med den från tidigare. En utmärkt bok att läsa parallellt med originalen, för oss som redan kan dem snudd på utantill, medan vi funderar på varför han valde just så här. Tänker mig att han nog ville ha det just så.

Recension: Claes Andersson, Jag har all tid i världen – egna favoriter (2020); Schildts & Söderströms; 182 s.