Dels på grund av att jag, vid tillfället då Liikanen började som den första finländska kommissionär, arbetade på Nordiska Ministerrådets sekretariat i Köpenhamn och upplevde att nordiska frågor blev helt nedprioriterade under Paavo Lipponens tid som statsminister, det vill säga då Finland skulle in i Europas centrum och sitta vid de “fina borden”.

Dels på grund av att jag tillsammans med Erkki Liikanen och många andra socialdemokrater varit aktiv i den EU-kritiska folkrörelsen. Liikanen erkänner att han hade fel. Jag är fortfarande EU-kritisk och anser att det är storkapitalet och företagarna som vunnit mest på projektet, oberoende vad som än ordas om EU som fredsprojekt och förespråkare för mänskliga rättigheter samt social rättvisa. Mänskliga rättigheter garanteras inte i alla EU-länder och den sociala dimensionen limmas alltid på i efterhand, om ens då.

Denna bok är den andra memoarboken av Liikanen. Den första Olin joukossa nuorin handlade om barndoms- och ungdomsåren på vägen in i  politikerlivet och regeringsansvar. År 1990 började Liikanen som ambassadör på Finlands ständiga representation vid EU vilket innebar att han hade ett stort ansvar gällande diskussionerna och förberedelserna inför ett finländskt medlemskap i EU. Då sedan regeringen Aho skulle utse den första kommissionären höll Centern på Esko Ollila och Samlingspartiet på Pertti Salolainen. President Ahtisaari hade på förhand informerat att han utser Liikanen om regeringen inte är enig.

Så började en nio år lång karriär som EU-kommissionär.

I kommissionen Santer (1995-1999) ansvarade Liikanen för budgetfrågorna samt den interna administrations-, IT- och översättningsverksamheten. Uppgifterna omfattade också rekrytering av tjänstemän från de nya medlemsstaterna (Finland, Sverige och Österrike).

I kommissionen Prodi (1999-2004) var ansvarsområdet företagsverksamhet och informationsteknologi.

Boken är uppdelad i två delar. I den första delen beskrivs tiden i kommissionen Santer, det hela baserat på dagböcker. Det börjar med att han samlar ihop ett kabinett (stab) åt sig, de närmaste medarbetarna. Sedan är det arbete, möten från morgon till kväll och även helgerna. Liikanen reser omkring i Europa, träffar en  hel massa politiker och “höjdare”, är i Strasbourg och följer parlamentets sessioner, träffar de finländska parlamentarikerna en gång i månaden och äter middag med representanter för de olika politiska grupperna. De flesta möten och föredragstillfällen är ansvarsfullt nedtecknade och i boken återgivna.

Allt emellan är han ute och tränar för, eller springer maraton. En givande “hobby” för att hålla sig i form, tillsammans med ett aktivt intresse för jazzmusik.

Vissa reflektioner gällande sina medmänniskor gör han, men de flesta är mycket välvilliga och återhållsamma, vänligt förstående. Ett av undantagen gäller en italiensk minister som fick sig en uppläxning. Liikanen skriver:

“Tisdag 17.3.1998. Franco Bassanini, italiensk minister för regionala frågor och administration, besökte Bryssel. Han ansåg att italienarna borde få leda medlemsförhandlingarna med Ungern. Jag bad om en förklaring. Ministern svarade att det redan bland Garibaldis trupper fanns ungerska soldater. Jag tog fram ett foto på Herman Liikanen från fönsterbrädet och konstaterade att visst fanns där även finländare och tillade att Herman Liikanens staty finns uppförd utanför Villa Lante på Gianicolokullen. Ministern blev till sig och frågade inte mer.” (översättning Marianne Laxén)

I den andra delen skriver Liikanen om tiden i kommissionen Prodi. Han försöker nu i stället för att enbart använda sig av dagboksanteckningar analysera utvecklingen inom de politikområden som han är ansvarig för.

“Datateknikrevolutionen accelererade. Konkurrensen inom telekommunikationssektorn ökade och priserna sjönk. Bredband gjordes tillgängligt för hemmen och skolor anslöts till näten. Globaliseringen och genombrottet för informations- och kommunikationsteknik har drastiskt förändrat hur ekonomin fungerar. Underleverantörerna blev globala.” (översättning ML)

Boken är, antar jag, främst skriven för en publik som är väl bevandrad i EU-byråkrati och som också är intresserad av att få en uppfattning om hur politiken och besluten förklaras i efterhand. Det är en redovisning av att det mesta gjorts rätt, på bästa möjliga sätt, men med vissa förbehåll.

Boken avslutas med ett kort kapitel om början på chefdirektörskapet i Finlands Bank. Det betyder väl att en bok om denna del av Erkki Liikanens liv är att vänta.

Recension: Erkki Liikanen; Komissaari (2021); Siltala; 384 s.