Musiken som ekar ut ur mina högtalare är örongodis-deluxe för finsmakaren av melodiös hårdrock med ett rejält klös i. Redan från första låten Call of the Night visar bandet upp vart skåpet ska stå och jag önskar att jag hade ishockeyfrisyr igen för att få mer dynamik i headbangandet till en refräng som får konkurrenter inom genren att blekna.

De två följande låtarna – Game of Faces, Devilry of Ecstasy är och minst lika vassa och om skivan hade hållit lika hög kvalité genom hela produktionen hade det här förmodligen varit årets hårdrocksupplevelse. Men tyvärr tappar skivan lite av gnistan på resans väg, med några undantag som i den snygga Fire to Fight och i den orientaliskt klingande Fortune Favors the Brave.

Det är inte att de resterande låtarna är dåliga, men de saknar det där ”extra” som öppningstrion hade för att nå den absoluta toppen och även om Dynazty 2025 låter väldigt mycket åttiotal så känns bandet ändå fräscht och långt ifrån något dammigt nostalgiband. Sångaren Nils Molin sjunger som en hårdrocksgud med både inlevelse och krut i rösten, medan resten av musikerna i bandet vet hur de hanterar sina instrument på bästa möjliga sätt.

Det var länge sedan som jag blev på så här bra humör av en hårdrocksskiva på äldre dagar och fortsätter Dynazty i den här stilen kan de komma hur långt som helst.

Recension: Dynazty, Game of Faces (2025); Nuclear Blast