Det finns väl nästan ingenting som känns så ständigt återkommande i poesin som naturen? Det skulle kännas som ett evighetsprojekt att försöka räkna upp alla poeter som har skrivit poesi om naturen genom årens gång och en poet som även anammat detta tema är Kerro Holmberg i Tänka ugglans bo.

Bland det bästa som kan hända när jag läser en diktsamling är att jag blir uppslukad av dikterna inuti och vare sig jag vill eller inte så kan jag omöjligen kan lägga mig ifrån boken, innan den är färdigläst. Lite så känns det när dikterna i Tänka ugglans bo sjunker in i min blick, vilket omedelbart får mig att mysa av den kvalitativa lyrik som uppenbarar sig.

Holmberg är då ingen nybörjare av poesi minsann, är en av de första tankarna som ploppar upp och som läsare till Tänka ugglans bo får jag bland annat följa med diktjaget på en resa av ångest över en natur som en gång var som inte längre finns kvar förutom i minnets stilla glans. Holmberg skriver:

”Med en grävmaskinsmule

mosades mitt barndomsställe

Tegelpannorna krasande gamla tänder

Taknocken gav efter,

dess brunlaserade pärlspont som på ögonblicket

via minnet flyttar sig drastiskt

med bestämda händer

sätter mig där i den sista strimman sol”

Inte lätt när det är svårt och tack och lov kan poesin trösta både poeterna som skriver den och läsarna som kan känna sympati. Men Tänka ugglans bo innehåller så mycket mer än ett diktjag och dess liv som sörjer svunna tiders grönskande minnen. Här finns även en kärlekshistoria inbakad tillsammans med glittrande metaforer som smeker fram ljus bland skuggorna. Holmberg skriver vidare:

”Nu ser jag mina fingrar

som undervattensvingar”

eller:

”Helt snart är tiden förbi

och skall lämnas som något att ha,

ett ljusnat junivatten i någons territorium”

Ju mer jag läser dikterna i Tänka ugglans bo, desto mer vill jag konsumera av dem och det enda jag egentligen kan klaga på i denna till synes småmörka, men passionerade diktsamlingen är att den känns för kort på sina cirka femtio sidor. Jag skulle utan tvekan kunna sluka ytterligare trettio sidor av samma kvalité på poesin i ett nafs!

Holmberg skriver vidare:

”Och vår historia kunde fortsätta

Det var helt tyst då när båten drogs ut

som om sommaren var fortsättningen

som om livet vore evigt våra liv”

Än en gång inser jag hur viktigt det är att ha en balans i sin poesi för att inte diktsamlingen ska blåsa omkull som ett halvtrasigt fartyg på ett stormigt hav. Och den balansen finns i Tänka ugglans bo. Både i själva diktsamlingens struktur och metaforerna som lätt skulle kunna bli för mycket av det goda för sitt eget bästa i poetiska nybörjarhänder. Det var verkligen en fröjd att få ta del av Tänka ugglans bo som gjorde mig väldigt nyfiken på Holmbergs tidigare poesi samt på övrig lyrikutgivning från Malmöbaserade Pequod Press.

Recension: Kerro Holmberg; Tänka ugglans bo (2024); Pequod Press; 56 s.