Det nyskrivna materialet baserar sig på två enkäter som Lilla Teatern låtit göra de senaste två åren. Ett hundratal människor av olika ålder, kön och bakgrund har svarat, alla med endast två gemensamma nämnare: de har någon gång besökt Lilla Teatern och har en berättelse de valt att dela med sig av. 

Dessa berättelser har sedan sammanställts, dramatiserats av Elisa Makarevitch och uppförts på scen i Joakim Groths regi. Slutresultatet är en relaterbar, komisk och djupt gripande helhet som lyckas måla en bild av människan och samtiden. 

Stämningen i den lilla salen är intim och någon fjärde vägg byggs aldrig upp mellan publiken och skådespelarsextetten. Tidigt i föreställningen blottar de också sig själva som människor, ett bra drag som gör att även de mindre smickrande karaktärer de senare tolkar aldrig känns förlöjligande och förminskande – endast ärliga och mänskliga. 

Samspelet mellan skådespelarna, som alla får sina egna stunder i rampljuset, är naturligt och okonstlat. Starkast lyser ändå Birthe Wingren och Linda Zilliacus, som också har förtrotts med de starkaste scenerna i form av två starka monologer om livets allra mörkaste sidor. 

I den första akten får dessutom Niklas Häggblom lysa i diverse dråpliga biroller. Inledningsvis tar nämligen det relaterbara ofta skepnaden av igenkänningshumor. Den fyller en viktig funktion genom att placera händelserna i ett rum och ett sammanhang som är relaterbara för publiken. Karaktärerna får liv och händelserna blir äkta och medryckande. 

Samtidigt finns det ständiga påminnelser om att det inte är fråga om ett klassiskt drama, utan om verkliga människors verkliga berättelser – berättade på ett verkligt sätt. Det finns långt ifrån alltid ett budskap eller kulmen, tvärtom slutar många av historierna i något av ett antiklimax, i den mån de överhuvudtaget kommer i närheten av ett; flera av historierna får också ett abrupt slut då berättaren efter en kort synopsis bestämmer sig för att inte berätta historien ändå.

Det är ett återkommande tema i föreställningen: vår allmänna ovilja att både lyssna på och öppet dela med oss av de tyngre berättelserna i våra liv. Detta blir särskilt tydligt mot slutet, i takt med att den första aktens lättsinnighet stegvis övergår i en skildring av tyngre, men tyvärr minst lika vardagliga, händelser.   

Det är berättelser om sexuella trakasserier, missbruk och otrohet – om undertryckta trauman, skam och saknad. Det är en effektiv kontrast mot den första akten, men den utmärkta regin och samspelet på scenen gör att övergången knappt märks.

Vetskapen om att det väldigt sällan fungerar så i verkligheten och att liknande berättelser ofta förblir oberättade, vilket ju bland annat Me Too-rörelsen tydligt visade, gör Faktiska händelser till mycket mer än en föreställning om människors berättelser. Tvärtom är det i många avseenden en föreställning om det som vi inte berättar – och om att våga lyssna.

Faktiska händelser – Lilla Teatern

SPELTID: 2 h 20 min, inkl. paus

DRAMATURG: Elisa Makarevitch

REGI: Joakim Groth

SCENOGRAFI: Katariina Kirjavainen.

DRÄKT: Maria Rosenqvist

LJUS: Ville Aaltonen

LJUD: Antero Mansikka

SMINK & PERUK: Jutta Kainulainen

PÅ SCENEN: Birthe Wingren, Linda Zilliacus, Joachim Wigelius, Niklas Häggblom, Kira-Emmi Pohtokari, Alexander Wendelin.