Den numera klassiska berättelsen om den fattiga mjölkmannen Tevje och invånarna i den judiska byn Anatevka är i många avseenden lika aktuell idag som då den berättades i romanform för första gången år 1894. Lika träffsäker som då den gjordes till musikal 70 år senare. 

Det är en berättelse om osäkerhet, utanförskap och jakten på ett sammanhang i en värld i förändring; allt till bakgrunden av yttre oroligheter och pogromer i ett förrevolutionärt Tsarryssland. För huvudkaraktären Tevje är botemedlet enkelt: tradition. Utan våra traditioner tappar vi nämligen balansen och blir plötsligt lika osäkra som en spelman på taket. 

Dessvärre innebär det också att klamra sig fast vid de ortodoxa och patriarkala system som traditionerna påbjuder. I Spelman på taket tar det sig uttryck i de tre döttrarnas (spelade av Ksenia Timoshenko, Sannah Nedergård och Astrid Stenberg) vilja att gifta sig med en man av eget val, medan Tevje (Mats Holmqvist) och mamma Golde (Maria Udd) håller hårt på traditionen med arrangerade tvångsäktenskap. 

Sannah Nedergård, Ksenia Timoschenko, Astrid Stenberg. (Foto: Frank A. Unger)

Detta utgör grunden till den andliga och personliga resa som Tevje tvingas ut på, där han i regelbundna monologer till Gud och publiken tvingas utmana och ifrågasätta sitt fotfäste – traditionerna. I Holmqvists imponerande och sympatiska tolkning blir Tevje mänsklig. Envis, felande och konservativ på ytan, men i grund och botten långt ifrån ond. Endast osäker och vilse. 

I honom ser jag med ens en modern motsvarighet: de som i allt högre utsträckning söker sig till populism och missnöjespartier, i takt med att samhället förändras. Som i sin oro och upplevda utanförskap gör allt för att inte tappa fotfästet. Som låser sig i sitt tänkande och uppslukade av dimridåer till slut inte kan se det verkliga hotet. 

I Anatevka är detta hela tiden närvarande i form av de annalkande pogromerna, här kusligt gestaltade av byns konstapel. Han är inte heller ond: bara rädd och låst i sitt eget tänkande, sina egna traditioner. Verkligheten är, varken i Anatevka eller någon annanstans, svart-vit. Den är mångfacetterad, komplicerad och just därför ofta skrämmande. 

Detsamma gäller för Spelman på taket som pjäs: trots det tunga temat och mörkret är det också en fartfylld och rolig föreställning. Framför allt i den första akten ligger galghumorn ofta nära till hands, då det tunga och slitsamma livet i Anatevka ska skildras. Även de ljusare sidorna av tillvaron får plats och i den första aktens bröllopsscen får orkestern spela klezmermusik så fingrarna blöder. 

(Foto: Frank A. Unger)

Trots det präglas föreställningen av en ständig olustkänsla och oro, med några riktigt mörka och starka scener. Med hjälp av fin ljud- och ljusdesign blir övergångarna naturliga och gripande. Här kommer dessutom denna uppsättnings trumfkort in i bilden: dockorna. Wasa Teater hoppar nämligen här på trenden med dockteater för vuxna, genom att låta en del av ensemblen agera dockförare istället för att själv tolka de många birollerna. 

Genom dockorna, till utseendet karikatyrliknande men på scenen överraskande verklighetstrogna, får bland annat byns Rabbi och slaktaren Lazar liv på ett helt nytt sätt. Samspelet med de mänskliga skådespelarna fungerar felfritt och dockförarna gör ett imponerande jobb med att låta dockorna flyta med i föreställningens tempo och sinnesstämningar. 

I den första akten står de ofta för komiken, med ett lustigt utseende och one-liners som för tankarna till “Mupparna”. I pjäsens mörkare stunder skapar de istället en surrealistisk och spöklik stämning – inte minst i den omskakande sista scenen, som i Wasa Teaters uppsättning kommer med en dyster påminnelse om det judiska folkets öde tre decennier senare. 

Det är en viktig påminnelse: det är nämligen svårt att blunda för likheterna mellan den tid som skildras i Spelman på taket och dagens värld. Samtidigt belyser det paradoxen i att den rädsla att tappa fotfästet som ligger bakom Tevjes konservatism också är vad som lagt och fortsätter lägga grunden för antisemitism och hat hos andra. I Ryssland i början av 1900-talet, i Tyskland på 30-talet och i Europa idag. 

Det är ett budskap jag tycker vi kan ta med oss in på 2020-talet: genom att krampaktigt hålla oss fast vid våra traditioner kan vi med lite tur hållas kvar på taket en stund. Men om vi någonsin vill komma därifrån måste vi våga dansa. 

Spelman på taket (Wasa Teater)

SPELTID: 2 h 45 min inkl paus

REGI: Markus Virta

SCENOGRAFI: Jani Uljas
KOSTYM: Linn Wara
KOREOGRAFI: Miguel-Angel Fernandez
KAPELLMÄSTARE: Ralf Nyqvist
LJUSDESIGN: Tobias Lönnquist
LJUDDESIGN: Dennis Lindén
MASK- OCH PERUKDESIGN: Anna Vesterback
DOCKOR- OCH DOCKINSTRUKTÖR: Pia Kalanius
DOCKINSTRUKTÖR: Merja Pöyhönen

I ROLLERNA: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Mats Holmqvist, Thomas Lundin, Sannah Nedergård, Filip Ohls, Tove Qvickström, Tom Salminen, Carola Sarén, Astrid Stenberg, Ksenia Timoshenko, Maria Udd

ORKESTER: Alexei Meidzof violin, John Ale’n/Petri Judin klarinett, Tobias Udd trumpet, Eero Paalanen bas, Patrik Lax slagverk, Ralf Nyqvist piano, Johan Aspelin gitarr/mandolin