Bertel Wahlström är kanske mest känd som mångårig rektor för Katedralskolan i Åbo. Men en gång för länge sedan, närmaste bestämt en vinterkväll år 1969, var han av Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb inbjuden för att i sägenomspunna rum 22 i Folkets hus i Helsingfors berätta om Frälsningsarmén. Förklaringen var den att några av hans klass- och blivande studentkamrater i Svenska Normallyceum, ”Norsen”, ett par månader tidigare återupplivat klubbens verksamhet och nu ville höra vad han hade att berätta om den organisation där så många av hans släktingar varit engagerade. Kvällen blev givande och tankeutbytet livligt.

Det är hans farfarsfar Karl Wahlström samt farfar Rafael Wahlström, alla aktiva inom Frälsningsarmén, som berättelsen kretsar kring. Beskrivningarna av de sociala miljöerna i Borgå i slutet av 1800-talet är mycket detaljrika, intensiva och levande. Läsaren slås av tanken att det måste ha legat mycket forskarmöda bakom så ingående skildringar. Till exempel beskrivs vardagen på byggarbetsplatserna i Borgå så här: ”De arbetande kvinnorna var ofta starka nog och hade vanan inne att göra det som förväntades. Det fanns både de lite manhaftiga med grov röst och fult språk och de mjukare, men inte mindre sega arbetarna”.

Det var i gamla Borgå som Rafael Wahlströms far Karl Wahlström växte upp. Och det var här i Borgå han fick se när Frälsningsarmén anlände. I början var det långt ifrån en dans på rosor. En stor publik strömmade visserligen nyfiket till de första mötena. Men utanför möteslokalen bredvid kyrkan fick man höra glåpord och kvickheter från en mindre positivt inställd allmänhet.

Det framgår att Frälsningsarméns första stapplande steg i 1890-talets Finland var långt ifrån oomstridda. Liberala finlandssvenska tidningar som Hufvudstadsbladet och Nya Pressen kunde i ironisk, förmodligen även i kulturelitistisk och -snobbistisk ton, driva med den nya rörelsen. Man undrar hur socialdemokratiska Arbetarbladet skulle ha förhållit sig, eftersom Frälsningsarmén uttryckligen vände sig till de små och svaga i samhället, de mest utsatta grupperna, som i den framväxande arbetarrörelsen snart skulle finna hopp och tro. Men på den tiden existerade varken Arbetarbladet eller ens dess föregångare, tidningarna Arbetaren och Arbetet. De två sistnämnda tillkom först några år senare.

Som ett monument över Frälsningsarméns insatser nämner bokens författare det stora centralhuset för social hjälpverksamhet i arbetarstadsdelen Berghäll i Helsingfors som armén byggde under 1930-talet. Än idag utgör de regelbundet återkommande brödköerna utanför den byggnaden en välbehövlig påminnelse om alla de insatser som krävs när tiderna är svåra.

Men den unge Rafael Wahlström fann sig dock stå främmande för den Frälsningsarmé hans far var så djupt engagerad i. Han fick möjlighet att börja studera vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors eller det som idag heter Helsingfors universitet. Via studentkorporationen Nylands avdelning, numera Nylands Nation, kastade han sig in i det vilda festande som hörde nationslivet till. Småningom skulle han dock återvända till fadershuset med orden:”Jag vilse gått, men funnit hem. Jag var blind, men synen fått”.

Det är bekanta huvudstadsmiljöer som skymtar fram; spårvagnslinjen från Ulrikasborg till Gardesstaden, hotell Kämp, Nylands Nation på Kaserngatan vid Kaserntorget. Och naturligtvis Frälsningsarméns tempel på Nylandsgatan i stadsdelen Rödbergen som i gamla dagar var typiska fattigmanskvarter. Till och med den kända finlandssvenska båttidskriften Frisk Bris har fått ett omnämnande. Liksom restaurangerna Kajsaniemi, Brunnhuset och Kapellet som Rafael flitigt frekventerat i sin ungdom. När han i ett senare skede av sitt liv gick förbi Nylands Nation suckade han. Inte av saknad, utan lättad över att ha lämnat ”det glada studentlivet” bakom sig.

Det starka sociala engagemanget och viljan att stå på de svagares sida kommer på ett övertygande sätt fram i samband med händelserna under och efter inbördeskriget 1918. Under den röda tiden hade Frälsningsarmén med de rödas ledning förhandlat sig fram till rätten att hjälpa vita fångar. När kriget var slut hjälpte Frälsningsarmén röda fångar i fånglägret i Dragsvik samt deras familjer och andra som blivit värnlösa.

En av soldaterna i Frälsningsarmén, överste Larsson, blev mycket upprörd över det sätt på vilket de vita hämnades inbördeskriget. Han skrev nämligen: ”Raglande studenter, döddruckna fosterlandsförsvarare uppträdde flerstädes under 1 maj. Är det så man firar friheten? Eller skall det bara bli frihet att svina ner sig? Må borgarklassen se till att den icke drager över sig skam och förakt. Vi behöver under dessa kritiska tider klara hjärnor och säkra händer”.

Även den som inte har några personliga förbindelser med Frälsningsarmén blir starkt berörd av det självuppoffrande arbete dessa rörelsens män och kvinnor utfört. I stormar och strid, som det heter i den ovannämnda norska sången, har man kämpat för för samhällets olycksbarn, för sjuka och betungade. Med sin bok har Bertel Wahlström dessutom fört fram sådana miljöer och en organisation som det i finlandssvensk litteratur skrivits alltför lite om.

På ett ställe hänvisas till William Booth, mannen som i England år 1865 grundade Frälsningsarmén. Booth hade lovat att kämpa så länge små barn måste gå hungriga, så länge kvinnor ännu gråter, och så länge det finns fattiga och trasiga flickor kvar på gatan. Mäktiga ord för en storartad insats som i allra högsta grad igen äger sin aktualitet med tanke på all den nöd och allt det elände som hotar följa i svallvågorna efter den globala coronaepidemi som nu plågar mänskligheten.

Recension: Bertel Wahlström, I skuggan av fanan (2020);  223 s.