– De 31 år i regeringen och därav 21 år (1955—1976) som rikshushållande finansminister som Gunnar Sträng fick i Erlanders och Palmes regeringar lär förbli ett svenskt rekord som ingen lär komma att slå, sade den f.d. finansministern och Strängbiografiförfattaren Erik Åsbrink på ett seminarium på ABF nyligen.

Och visst, så är det säkerligen. Att Gunnar Sträng med en så mager utbildning som 6-årig folkskola som grund gör inte den bedriften mindre. Ändå hade professorer som Erik Dahmén och andra ingen chans när Sträng debatterade statsverkspropositionen på Nationalekonomiska föreningen, där hans retoriska briljans firade triumfer och drog ner många skratt.

Gunnar Strängs år som kringcyklande agitator (bra skildrat i Anders L Johanssons Landsvägsagitatorn) och facklig förhandlare för uselt betalda trädgårdsarbetare, i kombination med stor beläsenhet i skönlitteratur upplockade från Löfsta soptipp, gav honom både kunskaper och ett mustigt jordnära språk. Med den till synes torftiga bakgrunden blev Sträng väl skickad att tvåla till vilken vrång arbetsgivare eller akademiskt skolad professor i nationalekonomi (“kålrotsräknare”) så att han ganska lätt gick segrande ur dessa verbala armbrytningar. Lägg så till detta, konstaterar biografen Åsbrink, Strängs mycket goda självförtroende så inga tvivel fanns när han dessutom var extremt väl påläst i olika situationer.

– Det finns dom som urugerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska dom ge fan i, sa Sträng som socialminister till finansminister Per Edvin Sköld. Bara ett av många exempel på hans förmåga att krydda sina framställningar med märkliga ord och uttryck.

Knappast någon svensk politiker har lämnat efter sig så många anekdoter som Gunnar Sträng. Och en som partisekreterare och sedermera statsråd som Sten Andersson älskade att berätta Stränghistorier när han var ute bland väljare och partifolk. Särskilt kapitlet om “agitatorn,ordkonstnären och historieberättaren” i Åsbrinks bok är riktigt nöjsam läsning.

Men som Åsbrink själv konstaterar hade Sträng också sina fel och brister, och kunde ibland uppträda burdust. Och visst skulle han ha avgått några år tidigare än han gjorde och då sluppit att bli uppläxad av sagotanten Astrid Lindgren i Pomperipossaaffären (om marginalskatten) och sedan avsatt av väljarna i “fälldinvalet”1976.

Men som många med lite distans efteråt konstaterade: ”En finansminister som Sträng, nej en sån får vi aldrig mer …”. Så bra då att Erik Åsbrink nu tagit sig för att i en läsvärd, om också ibland stilistiskt något träig biografi, ta fram otaliga exempel på Gunnar Strängs rikligt flödande talekonst och rikt sammansatta personlighet.

Robert Björkenwall – frilansjournalist, utredare med erfarenhet bland annat från Sveriges riksdag och regeringskansli

Recension: Erik Åsbrink, Gunnar Sträng; Bonniers förlag, 2019; 451 s.