Det blir slutsatsen när man läst Bjarne Nitovuoris färska bok om Karl Emil Primus Nyman (1887-1947) som länge var verksam inom de finlandssvenska socialdemokraternas organisationer jämte tidningspress. Till vardags kallades han för det mesta Primus Nyman eller bara Primus. När han fyllde femtio år betecknades han av K-A Fagerholm under signaturen Friman i Arbetarbladet som en “Friskus” med bestämda åsikter om det mesta. Antitysk och antibolsjevik – men engelsmännen, dom älskar han, skrev Fagerholm.

Primus var i många år redaktör för svenskspråkiga Konsumentbladet som utgavs av Konsumtionsandelslagens Centralförbund som representerade den framstegsvänliga kooperationen. Där blev han i samband med sin bemärkelsedag av signaturen Y.K. beskriven som en levande paradox, som en svenskfödd finländare som betraktar sig som britt och som en kosmopolit som samtidigt är ultrapatriotisk. Bakom signaturen torde stå Yrjö Kallinen som vid den tidpunkten var upplysningschef för Konsumtionsandelslagens Centralförbund.

Primus Nyman på Konsumtionsandelslagens Centralförbund 1923. Foto: Arbetararkivet

Nu har alltså Bjarne Nitovuori med bakgrund som journalist vid Hufvudstadsbladet och Finska Notisbyrån valt att ur glömskans damm lyfta fram detta märkliga livsöde. Med all rätt måste man säga för slutresultatet har blivit en lyckad skildring inte bara av en enskild person utan också av de dramatiska tidsskeden han hunnit uppleva under sin livstid.

En av nuvarande Arbetarbladets föregångare hette Arbetaren som utkom från 1900 till 1907. Redaktionen befann sig i ett utrymme som delades med andra vid Södra Magasinsgatan 3 i centrum av Helsingfors. Det var där i egenskap av redaktionssekreterare för Arbetaren som Primus fick visa klorna som elegant för att inte säga bombastisk stilist. Dessutom var han sekreterare för Finlands svenska arbetarförbund, idag Finlands svenska socialdemokrater, samt svenskspråkiga Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb.

Primus Nyman tycks ha haft en underbar förmåga att vara med där saker och ting hände. Under storstrejkens sista dag den 6 november 1905 befann han sig som Nitovuori skriver “av en händelse” i Johan Kocks högkvarter i poliskammaren vid Senatstorget i Helsingfors. Kock var chef för Nationalgardet som ombildades till Arbetarnas Röda garde. Nitovuori berättar om den farliga situation som uppstod då rödgardisterna stod mot det skyddsgarde, senare Vita gardet, som bildats av studenter och studerande under kapten Gösta Theslöfs befäl. Läget lugnade dock ner sig efter det Kock beordrat sina nationalgardister till reträtt.

Enligt boken skulle platsen för den hotfulla sammandrabbningen ha varit utanför Stockmanns dåvarande varuhus vid Senatstorget, nuvarande Kiseleffska huset. Andra källor säger att stället var Stockmanns järnhandel i hörnet av Norra Esplanaden och Unionsgatan bara ett stenkast längre söderut. Oberoende därav så betraktas händelsen allmänt som en ödesdiger föraning om vad som skulle ske i Finland under det tragiska inbördeskriget 1918 när röda kämpade mot vita.

Att Primus kunde använda sig av ett kraftfullt språk vittnar hans artiklar i Arbetaren. Till exempel då han i samband med Sveaborgsrevolten 1906 talar om hur “nya, unga krafter höja den röda fanan zarens vampyrer ryckte ur de dödsdömdas händer.” Resultatet blev att både Arbetaren och Primus dömdes för majestätsbrott. Därmed blev han den första journalisten i Finland som hamnade i fängelse för nämnda brott.

Det var intensiva diskussioner man då förde inom den finlandssvenska socialdemokratin och i Arbetarens spalter. Och inte minst inom Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb där Primus några dagar innan han skulle in i fängelse höll ett föredrag under rubriken “Socialismens föregångare före Kristus”. Det framgår att Primus en tid sympatiserade med anarkismen och att hans ideologiska lärofader på den punkten var anarkisten Hinke Bergegren i Sverige. Dock kom Primus aldrig att omfatta terrorn som metod och anarkismen övergav han efter ett par år. Men han tycks ändå ha haft ett visst inflytande för Nitovuori anser att de finlandssvenska socialdemokraterna var betydligt mer positiva till anarkismen jämfört med sina finska partivänner.

Primus deklarerade sig som dödsfiende till bolsjevismen. Dels på politiska grunder men också av personliga orsaker. Till det bidrog hans erfarenheter från Murmansk och den berömda Murmanlegionen där han beskyllde “bolsjevik-brottslingarna” för dubbelspel. Primus upplevde det dramatiska revolutionsåret 1917 på nära håll i Petrograd. Han kom bra ihåg den väldiga entusiasm februarirevolutionen (eller marsrevolutionen) utlöst då folk drog fram längs gatorna sjungande Marseljäsen. Men hans motvilja för att inte säga hat mot bolsjevikerna började med deras första kuppförsök sommaren 1917.

Händelserna i Georgien bara stärkte honom i hans övertygelse “då en blomstrande socialdemokratisk republik överändakastades av Trotskijs asiatiska legoknektar”, formulerat “på sitt ofta svulstiga sätt”, som Nitovuori träffande noterat.

Nitovuori ser Primus som en effektiv nätverkare. Därför blev det inte enbart socialdemokratiska utan även borgerliga tidningar han kom att medverka i. I unga år hade han studerat i London. För borgerliga Turun Sanomat i Åbo skrev han på finska en mycket levande skildring av sina medpassagerare, emigranter på väg till USA, på samma fartyg som skulle föra honom till England:

“Deras anleten är tärda, de har lidit nöd i hemlandet, men deras blick är inte slocknad, ty de väntar alla att de i det främmande landet skall tälja silver med träkniv.”

I England kom Primus att bekanta sig med den kooperativa rörelsen och dess Rochdale-principer. Detta gav honom en god grund när han sedan i 25 år skulle fungera som redaktör för Konsumentbladet.

Efter att ha läst boken om Primus Nyman kan man inte säga annat än att den är ett måste för alla som är intresserade av den finlandssvenska socialdemokratins historia. Eller engagerade inom rörelsen. Och den är även ett stycke finlandssvensk och finländsk historia. Bjarne Nitovuori har på ett levande sätt placerat denna bortglömda “doldis” på den betydligt synligare plats där han både hör hemma och förtjänar.

Recension: Bjarne Nitovuori; Primus Nyman – majestätsförbrytare och Londonkorrespondent (2021); Labyrinth Books AB; 256 s.