De mångfaldigt prisbelönta Harvard-professorernas författarskap drivs fram av en djupt oroande utveckling som inte bara präglar förhållandena i deras egna hemland USA. ”Vår generation, som växte upp med att ta demokratin för given står nu inför en annan uppgift: Vi måste förhindra att demokratin dör inifrån”, skriver dem som en uppmaning till läsarna.

Förordet till bokens svenska utgåva formulerades av statsvetaren och professorn på Lunds universitet Johannes Lindvall.
Han framhåller bland annat att en del aspekter visserligen speglar speciella amerikanska utvecklingsmönster men att de likväl är intressanta på grund av USA framträdande roll i världspolitiken.

Dessutom anser Lindvall att författarnas slutsatser i hög grad bidrar till de utmaningarna som Sverige och Europa står inför.

Smygande (döds)fara

Idag dör inte demokratierna på samma sätt som till exempel i Chile 1973 då militärer avsatte socialisten Salvador Allende i en våldsam kupp. Numera tar radikala politiker allt som ofta över som folkvalda ledare.
Det historiskt mest drastiska exemplet hände som bekant i januari 1933 när Hitler utnämdes till tysk rikskansler med hjälp av borgerlig-nationalkonservativa ledamöter.
Därefter upprättades den nazistiska diktaturen snabbt och med all tänkbar och ödesdiger brutalitet.

Extremister och ”outsiders” får inte sällan hjälp av etablerade partier fastslår Levitsky och Ziblatt. Mönstret är detsamma, anser dem vare sig det rör sig om ökända figurer som Benito Mussolini och Adolf Hitler eller Getúlio Vargas i Brasilien och Alberto Fujimori i Peru.

Den aktuella utvecklingen präglas enligt författarna ideligen av en trend då demokatins grunder utsätts för en långsam urholkning.
Liksom under Weimar-republiken slutfas går vägen till sönderfall via val.
Enbart i perioden efter kalla krigets slut observeras en motsvarande smygande fara i olka stadier som exempelvis i Ryssland, Turkiet, Polen eller Ungern.
”Valda autokrater upprätthåller en fasad av demokrati samtidigt som de urvattnar dess innebörd”, skriver Levitsky och Ziblatt.

I de flesta fallen äventyras eller krossas demokratins strukturer av högernationalistiska aktörer. Att deras propaganda lyckas med att fånga in allt fler väljare är i sig trist och beklagansvärd. Men ännu värre är möjligen vissa mainstreampoltitikernas ansvar när de öppnar maktens korridorer för profiler som författarna utpekar som tänkbara ”blivande autokrater”.

Redan välkänd i sammanhanget är den svenske moderatledaren Ulf Kristersson. Hans löfte till Auschwitzöverlevanden Hédi Fried att aldrig bilda en regering med stöd av SD och Jimmie Åkesson gick upp i rök så fort chansen för ett maktskifte öppnades.
Lika oseriöst tycks även SFP:s och andra borgerliga partiernas agerande vara med bakgrund till Sannfinländarnas omdiskuterade nynazistiska klavertramp.

De amerikanska statsvetare talar om ett ”köpslående med djävulen” som sedan bidrar till att ge ”outsiders” anseende för en status som ”legitima maktaspiranter”.

Risken är att figurer som kan karaktiseras som ”Orbans vänner” kommer att verka för en högernationalistisk kursomläggning på flera håll i Europa.

Lackmusstest

Politiska partier bör agera som demokratiska grindvakter och inte släppa in auktoritära i maktens centrum anser statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt.
Kruxet är dock att de först måste identifieras. Något idiotsäkert varningssystem finns inte, erkänner författarparet.

Men utgångspunkt från tidigare forskning har de ändå ringat in fyra signaler som utmärker aktörer med anlag till demokratifientliga ambitioner.

I Harvardprofessorernas lackmusstest ingår frågan om en politiker i ord eller handling avfärdar demokratiska spelregler, vägrar att erkänna motståndarens legitimitet, tollererar eller uppmuntrar till våld samt avser att inskränka motståndarens eller medierna grundläggande rättigheter.
Larmsignalen går enligt Levitsky och Ziblatt redan igång när ett av dessa aspekter indikerar att faran föreligger.

Visserligen är det lätt att känna igen den förre US-presidenten Donald Trumps politiska ödeläggelser bakom detta lackmusstest, men även extremismens företrädare i Europa skulle tveklöst falla igenom i en noggrann granskning.

Tyska beskymmer

Den tyska historien borde för alltid ha skapat ett immunförsvar mot högernationalismens framfart och normbrott.
Realiten överskuggas däremot med en ny bitter erfarenhet. I synnerhet med blick på landets östra del lär allt fler blunda för lärdomen efter Weimar-republikens sammanbrott och allt elände som kom därefter.

Visst, historien upprepas inte. Men parallellerna är alarmerande nog.
Inte alla som röstade på Hitler var övertygade nazister. Och inte alla som idag sympatiserar med AfD vid valurnorna är hänförda nationalister.
Den gemensamma nämnaren är dock att alltför många är beredda att lägga makten i händerna på dem som medvetet främjar en utveckling för ett destabiliserat och polariserat samhälle. En trend som även Harward-forskarna Levitski och Ziblatt gång på gång varnar för i sin analys.

Det sägs att många väljare proteströstar medan andra är övertygade om nynationalismens värderingar. Men när historiskt okunskap eller naivitet paras med extremismens aktiva anhängare påskyndas en utförsäljning av demokratiska normer till rea-priser.

Att t.ex AfD enbart är ett uttalat skenpatriotiskt parti belägger inte minst diverse programförklaringar om att avveckla och splittra EU. Något som i högsta grad skulle tjäna intressena för de aktuella envåldshärskarna i Kreml.
”Varje röst för dem är en röst mot demokratin och för att krossa Europas sammanhållning”, varnar den f.d liberale inrikesministern Gerhard Baum senast i en artikel för Zeit-online.

En minst lika stor skada vållar dessutom konspirationsteoretiska myter om att en diffus elit håller på med att byta ut befolkningen i Europa till förmån för muslimska migranter. Att därigenom främja rasismen är AfD dessvärre inte ensam om i våra breddgrader.

I boken granskas Donald Trumps väg till valseger i presidentvalet 2016. Bild: Joachim Kasten.

Skyddsräcken demonterades

Hur var det möjligt att en bevisligen notoriskt lögnare och normbrytare som Donald Trump 2016 lyckades med att erövra regeringsmakten i världens äldsta demokrati?
Spörsmålet sysselsätter än idag även framstående statsvetare och journalister.

Svaret är komplicerad men Levitsky och Ziblatt lyckas ändå med att bena ur en del avgörande faktorer.
Centrala element i deras analys en sedan 80- och 90-talet pågående trend som hotar USA:s traditionella maktdelningssystem.

Dess stabilitet beror enligt författarna i hög grad på normer som ”den ömsesidiga toleransen” då konkurrerande partier erkänner varandra som legitima motståndare.
Även en attiyd som ”besinning” eller principen att utnyttja politiska privilegier med måttfullhet bildar en viktig hörnpelare.
Enligt de amerikanska statsvetarna håller dessa ”demokratiska skyddsräcken” på att rasa och ersättas av hatiska strategier att vinna ett val med alla medel.
Konsekvensen är en extrem polarisering som dessutom eldas på med etniska, kulturella och ekonomiska konflikter, anser dem.

Processen påskyndades medvetet av Donald Trump men han har inte den tvivelaktiga äran att kallas som upphovsman.

En reell portion av ansvar ser Steven Levitsky och Daniel Ziblatt dessutom i det Republikanska partiets oförmåga att hantera en ”extremistisk demagog”.
Till sammanhanget hör vidare författarnas kritik på det typiskt amerikanska förvalsystemet.
Praxis visar att inte minst förmögna kandidater som Trump lyckas med att starta kampanjer mot mera moderata företrädare inom partiets ledarskikt.

Eftersom boken publicerades redan 2018 ingår inte författarnas analys om händelserna den 6 januari 2021 och Donald Trumps ansvar för stormen mot Capitolium.
Men man behöver knappast mycken fantasi för att dra sig till slutsatsen om deras fördömande åsikt.
I en intervju med den tyska tidningen Frankfurter Rundschau fem dagar efter våldsincidenten konstaterar Daniel Ziblatt att Trump påskyndade hatet i den graden att ett riksrättsförfarande borde ha inletts.

I den amerikanska kritiken har ”How Democracies Die” ibland beskyllts för att vara ”alarmistisk”.
Händelseförloppet bevisar numera att författarnas varningar däremot inte var kraftigt nog, anser Ziblatt.

I oktober kommer författarparet att publicera en uppföljare av det pågående dramat under rubriken ”Tyranny of the Minority”.
Även då granskas enligt förhandsrapporter Donald Trumps ansvar och hans fortsatta försök att skriva ett nytt kapitel om försöket att underminera demokratin i USA.

Steven Levitsky, Daniel Ziblatt: Så dör demokratier; Studentliteratur Lund 2020; 328 sidor