Bokrecension: Jan Guillou – De som dödar drömmar sover aldrig, Piratförlaget 2018, 472 sidor.

Ända sedan Brobyggarna har det funnits skäl att påpeka att romanserien om 1900-talet utifrån en släkts historia antagligen är Jan Guillous viktigaste litterära insats – nu två verk från fullbordan. Medeltidsromanerna och Hamilton-deckarna får ursäkta.

Första delen är oöverträffbar med sin episka äventyrlighet och lika trovärdiga som förbluffande osannolikhet till intrig. Sedan starten har romanserien belönat läsare som följt med från starten samtidigt som verken fungerat något sånär som fristående läsning.

Åttonde delen tar vid där 1968 slutade – med notarie Eric Letang i huvudrollen, med ena foten i juridikens strålkastarljus och den andra i Palestinarörelsen.

Livet för honom åter till Tyskland där det – som samhällets reaktion på Baader-Meinhof-ligans attacker – blivit farligt att vara vänstersinnad eller ens vara misstänkt för det. 

De som dödar drömmar sover aldrig sätter delvis ett oproportionerligt stort fokus på en liten vänsterminoritet. Samtidigt gör en roman förstås inte anspråk på att vara en heltäckande skildring av tiden i fråga. De psykologiska förändringarna i släktens dynamik är likväl hälften av det centrala i berättandet. Denna gång kan andra hälften berättigas med det allvarliga i sammanhanget där konspirationsteorier visade sig vara sanna.

“De här gossarna har läst för mycket indianböcker och dåliga agentromaner” sade statsminister Olof Palme. Men IB-affären avslöjades ju faktiskt – av en viss Guillou, eller Erik Ponti för att använda romanens persongalleri. Ponti är inte den enda profilen som förut förekommit i Guillous romaner. Det väcker nyfikenhet kring hur författaren kommer att skildra den tid han redan tidigare skrivit om – och varit en del av.

Denna åttonde bok i serien har en speciell uppbyggnad i berättandet, en lång första våg, en vändning och en andra tät våg med aningen mycket inpressat på litet utrymme. Mycket handlar om en ny generation i släkten. Att skriva om barn har varit en av Guillous få svagheter – hittills. Nu är greppet och perspektivet mänskligare, känsligare.

Spänning på liv och död är det för hela slanten, och tankeväckande sådan. Västvärldens säkerhet var vid denna tid hotad av bland annat organisationer som Röda armé-fraktionen, men också av egna impulser att trampa på demokratiska fundament i jakten på de hotfulla elementen. Vänner av politik och historia kan tillåta sig också prosa och hålla De som dödar drömmar sover aldrig som rekommenderad julläsning.