Diskussionen under eftermiddagspasset inleddes av den tidigare finska partiordföranden och ministern Ulf Sundqvist, som ägnade inledningen av sitt anförande åt ett angeläget ämne: det finska EU-ordförandeskapet. 

Sundqvist citerade det finska ordförandeskapets prioriteringa, om att bland annat stärka rättsstatsprincipen och den sociala inkluderingen, samt arbeta för ett hållbart Europa på alla nivåer. 

– Programmet har med rätta kallats progressivt. Det syns att en vänster-center regering varit med och formulerat programmet, analyserade Sundqvist.

Det behövs, konstaterade han, i en så hotfull och osäker världssituation som nu. Han lyfte fram stormakternas ambitioner och politik, med auktoritära högerkrafter på frammarsch i hela världen, som ett stort orosmoment. 

– Att Europa behövs som en stabil, konstruktiv, fredsbyggande och demokratisk kraft kan inte nog betonas. 

Megatrenderna går i kors

Enligt Sundqvist ger det finländska ordförandeprogrammet ett svar på de globala hotbilderna, nu återstår bara att se hur det kan förverkligas. Europa är i gungning, något som Brexit riskerar att ytterligare förvärra. Det innebär ett nytt ansvar för de andra länderna och institutionerna inom EU. 

– Brexit har redan förändrat Europa. Ansvaret ligger nu än mer på Tyskland, Frankrike och de övriga konstruktiva medlemmarna. Hur konstellationerna kommer att se ut framöver är ännu en öppen fråga. 

Sundqvist tror dessutom att både Europarådet och Europaparlamentet kommer få spela än mer framträdande roll än tidigare. Hur populismens framfart kommer att påverka det parlamentariska arbetet är inte klart, men i takt med den politiska förändringen kommer det bli aktuellt med svåra beslut i många medlemsländer.  

– Därför måste all vår tyngd läggas på en utveckling och effektivisering av beslutsprocessen, men detta kan ju inte förverkligas utan ett djupgående politiskt arbete och en svår anpassning. 

Enligt Sundqvist befinner vi oss i en situation där megatrenderna går i kors. 

– Behovet av gemensamma, integrerade former strider mot den stigande politiska och ekonomiska nationalismen. Behovet av långsiktiga lösningar mot marknadsliberalismens och globaliseringens övertag. Behovet av humana, människorättsbaserade lösningar mot den tilltagande xenofobin. 

Nu krävs långsiktigt arbete och samarbete, även inom socialdemokratin. 

– Politiskt håller vi avstånd till varandra. Så här kan det inte fortsätta. Vi ger upp våra positioner, både i Norden och Europa.

– Vi bör göra allt vi kan för att ena den internationella socialdemokratiska rörelsen. 

Progressivitet efterlyses

Sundqvists inledning följdes, likt under förmiddagen, av två kommentatorer som närmade sig ämnet från aningen olika håll. Jacob Storbjörk, informatör på SDP:s riksdagsgrupp och nyvald vice ordförande för FSD, sade att det för en yngre generation kan vara svårt att få frågan om EU. Storbjörk, 25, konstaterade att han själv endast upplevde ett Finland utan EU i ett par månader – en tid han av uppenbara skäl inte minns mycket av. 

– Jag tillhör en generation som bara har upplevt Finland som ett EU-land. För oss är EU-medlemskapet naturligt, vi är europeer.

Han betonade att EU fortfarande har många utmaningar och problem, inte minst vad gäller detaljstyrningen, men framför allt innebär unionen mycket gott. Därför är också det låga valdeltagandet i EU-valet bekymmersamt, enligt Storbjörk. Det är enligt honom uppenbart att EU måste byta mål: hitta stora och viktiga frågor där unionen kan profilera sig, uppnå resultat och vinna legitimitet. 

Själv valde han att lyfta upp fyra möjliga områden för detta: klimatfrågan, utrikespolitiken, skattepolitiken samt arbetsmarknad- och socialpolitiken. Det viktigaste, oavsett område, är ändå att vara modiga, visionära – och klart vänster. Det är också det enda sättet att råda bot på högerpopulismen, enligt Storbjörk. 

– Vill vi ta kampen mot högerpopulister ska vi inte kalla dem nazister, vi måste våga vara progressiva. 

Hotet mot EU

EU-krönikören Susanna Kierkegaard, bland annat ledarskribent på Aftonbladet och tidigare politiskt sakkunnig hos Socialdemokraterna i EU-parlamentet, stod för det svenska perspektivet – och ett ganska internkritiskt sådant.

Kierkegaard konstaterade att Sverige har skapat sig ett rykte som “EU:s största nej-sägare”. Något som kanske inte är så konstigt, ofta handlar det enligt Kierkegaard om frågor där skepticismen är befogad, men det eviga nej-sägandet skadar den konstruktiva debatten och det svenska inflytandet. 

– Fortsätter sverige bete sig som idag kommer vi snart inte ha något att säga till om. 

Likt Sverige och socialdemokratin står även EU inför stora utmaningar, med unionens trovärdighet som den största och, enligt Kierkegaard, mest avgörande frågan. Överstatligheten är ett problem, synen på EU i medlemsländerna likaså.

Det senare gäller inte bara för Östeuropa, betonade Kierkegaard, något som den nya kommissionen visar. Den har kritiserats för det stora antalet kommissionärer som utreds eller utretts för korruption och mutbrott. 

– Jag är rent ut sagt förbannad över den nya kommissionen, sade Kierkegaard.

– Vissa länder tycks använda kommissionen, ett av EU:s viktigaste organ, som en soptunna för politiker man inte vill ha på hemmaplan. 

Hon tror inte att högerpopulismen är de stora hotet mot Europa, eftersom hon inte tror de kommer att påverka det gemensamma arbetet mycket mer än genom att märkbart försvåra det. Den stora konflikten handlar istället om hur djupt samarbetet ska vara i framtiden, något som är mycket osäkert. 

– Det stora hotet mot EU finns i de egna regeringarna och hos de egna politikerna, menade Kierkegaard och fick medhåll i salen.