Den högerkonservativa Takaichi som beundrar Margaret Thatcher utsågs till partiledare för det traditionella maktpartiet Liberaldemokratiska partiet (LDP) den 4 oktober 2025. Att efterträda företrädaren som LDP:s partiledare Shigeru Ishiba även som premiärminister var inte lika enkelt som det brukar vara.

LDP hade sedan 2012 och före det mellan 1999 och 2009 haft det religiösa partiet Komeito som koalitionspartner. Den 10 oktober 2025 meddelade dock Komeitos partiledare Tetsuo Saito att partiet inte kommer att ingå i en ny koalitionsregering ledd av Sanae Takaichi. Komeito står nära den religiösa rörelsen Soka Gakkai som är en gren av buddhismen som har grundats år 1930. Företrädare för Komeito har karakteriserats som buddhistiska demokrater på ett sätt där partiets relation till buddhismen har en viss motsvarighet i hur kristdemokratiska CDU i Tyskland förhåller sig till kristendomen. Komeito har förespråkat en kombination av marknadsliberalism och välfärdspolitik och i utrikespolitiken har partiet traditionellt stått för en pacifistisk linje där man betonar diplomatin och försöker undvika konflikter, till exempel i Japans relation till Kina. Fast Komeito är ett konservativt parti med djupa rötter i en religiös rörelse, har partiet haft en förhållandevis positiv inställning till HBT-rättigheter. Sedan valet 2024 har Komeito 24 mandat av 465 i representanthuset och ingick som koalitionspartner i en minoritetsregering ledd av LDP:s Shigeru Ishiba.

Takaichi och LDP lyckades hitta ett stödparti i högerpartiet Japanska innovationspartiet (JIP). I europeiska medier har JIP, eller Ishin som det också kallas efter partiets japanska namn, ofta karakteriserats som ett högerparti men i sydkoreanska medier brukar partiet betecknas som ytterhöger. JIP företräder en ideologisk kombination av konservatism, libertarianism och populism och när det gäller ekonomisk politik har partiet en mer positiv inställning till Takaichis uttalade thatcherism än Komeito som står för en marknadsliberalism med ett socialt samvete.

JIP leds av Hirofumi Yoshimura som internationellt är mest känd för att år 2018 officiellt ha upplöst vänortsrelationen mellan Osaka och San Francisco. Yoshimura var Osakas borgmästare mellan 2015 och 2019. År 2017 blev han upprörd över att det i San Francisco restes ett monument till de så kallade tröstekvinnorna, kvinnor som japanska militärer utnyttjade som sexslavar under andra världskriget. Osaka och San Francisco i Kalifornien hade varit vänorter sedan 1957 men Yoshimura uppskattade inte minnesmärket som hade rests i närheten av San Franciscos Chinatown på initiativ av en kinesiskamerikansk grupp ledd av de pensionerade domarna Lillian Sing och Julie Tang. Steven Whyte, en brittiskfödd i Kalifornien verksam skulptör, är konstnären bakom monumentet som föreställer tre tonårsflickor som representerar tre av de nationaliteter som sexslavarna kom ifrån, nämligen kinesisk, koreansk och filippinsk.

När det gäller synen på utrikespolitik och Japans historia, skiljer sig JIP från Komeito som har kopplingar till Soka Gakkai vars medlemmar var förföljda pacifister under andra världskriget. Med 35 mandat är JIP det tredje största partiet i representanthuset och oppositionspartiernas möjligheter att överta premiärministerposten från LDP ansågs vara helt beroende av JIP:s stöd. När LDP och JIP meddelade om att de har kommit överens om att JIP stöder en ny minoritetsregering bestående enbart av ministrar från LDP, nämndes utrikes- och säkerhetspolitiken som ett centralt område där partierna lyckades nå enighet.

JIP:s avtal med LDP påminner alltså något om Jimmie Åkessons och SD:s stöd till regeringen Kristersson i Sverige. JIP får stöda en ekonomisk högerpolitik utan att de behöver bära det direkta ansvaret för konsekvenserna som till exempel Finlands finansminister Riikka Purra måste göra. JIP:s viktigaste mål i förhandlingarna med LDP var att få minska storleken på representanthuset. Deras förhoppning är att representanthuset med sina 465 ledamöter kunde minskas med så många som 50 ledamöter. Löften de fick av LDP var vaga men i princip är partierna överens om att representanthuset ska bli mindre. JIP:s starkaste fäste är Osaka och ett av partiets målsättningar är att Osaka skulle få dela Tokyos status som Japans huvudstad i framtiden. En ytterst svår fråga för LDP är JIP:s krav på striktare lagstiftning gällande kampanjfinansiering.

Toshimitsu Motegi är utrikesminister i Takaichis nya kabinett. Han har tidigare varit utrikesminister mellan 2019 och 2021. Den Harvard-utbildade Motegi fick då beröm för sin förmåga att förhandla med Donald Trump och som äldre statsman förväntas han spela en liknande roll i den nya regeringen. En av Takaichis främsta rivaler inom LDP är den vid Columbia University utbildade Shinjiro Koizumi som var jordbruksminister i den föregående regeringen och som nu har utsetts till försvarsminister. En annan tung partiintern rival är Yoshimasa Hayashi som var utrikesminister mellan 2021 och 2023. Hayashi, som i likhet med den nuvarande utrikesministern har studerat vid Harvard, har nu fått posten som inrikesminister. Takaichis tydliga strategi är att hålla sina rivaler nära.

Kimi Onoda är en av tre kvinnliga ministrar i Japans nya regering. I hennes portfölj ingår ekonomisk säkerhet och utlänningspolitik. (Foto: Wikimedia Commons)

Den föregående regeringen hade två kvinnliga ministrar och Takaichi hade lovat att utöka antalet kvinnor. I hennes kabinett finns det nu tre kvinnor, hon själv som Japans första kvinnliga premiärminister, Satsuki Katayama som Japans första kvinnliga finansminister och Kimi Onoda som ansvarar för ekonomisk säkerhet och utlänningsfrågor. För feminister är tre kvinnliga ministrar en besvikelse med tanke på att Takaichi har talat för kvinnlig representation på en nordisk nivå, men Takaichis egen och Katayamas portfölj är såpass tunga att det kan talas om historiska framsteg för Japans kvinnor. Ett särskilt utmanande uppdrag har Kimi Onoda i och med att LDP lär behöva förhandla en hel del med högerpopulister om utlänningspolitiken. Redan JIP är mer främlingsfientligt än LDP, men JIP anser ändå att en viss arbetskraftsinvandring behövs med tanke på den japanska ekonomin. Eftersom regeringen är en minoritetsregering, är det lilla högerpopulistiska partiet Sanseito en möjlighet när regeringen behöver att nå en majoritet i olika frågor. Något avtal med Sanseito finns inte i nuläget, men att få deras stöd kan kräva betydliga åtstramningar i invandringspolitiken.

Japans nya premiärminister Sanae Takaichi föddes 1961 i Nara prefektur. Fadern arbetade på kontor och modern var polis. Hon ville studera i Tokyo och skulle ha blivit antagen till två olika privata universitet i huvudstaden, nämligen Waseda och Keio, men föräldrarna gick inte med på att betala hennes terminsavgifter, varför hon valde att studera i Kobe och finansierade studierna med hjälp av deltidsjobb. Under studieåren spelade hon trummor i ett heavy metal-band. Även idag är hon ett fan av två klassiska brittiska heavy metal-band, Iron Maiden och Deep Purple.

Det blev inga universitetsstudier i USA för Takaichis del men hon arbetade i Washington mellan 1987 och 1989 för den demokratiska kongressledamoten Pat Schroeder som var känd bland annat för att ha myntat uttrycket teflonpresident om Ronald Reagan. Detta hände långt innan Takaichi gick med i det japanska maktpartiet LDP. Schroeder var ordförande för Gary Harts presidentkampanj år 1987 tills Hart hoppade av och sedan övervägde Schroeder själv att ställa upp i presidentvalet 1988 men meddelade i en tårfylld presskonferens den 29 september 1987 att hon låter bli att kandidera. Schroeder fick mycket medieuppmärksamhet för presskonferensen och det debatterades huruvida det var lämpligt för en kvinnlig politiker att visa känslor på det sättet som Schroeder gjorde. Politiskt var Schroeder väldigt långt ifrån den kvinnliga politiker som Takaichi har nämnt som sin främsta förebild, dvs. Margaret Thatcher. Hur som helst fungerade Schroeder rent konkret som mentor för en ung Takaichi som fick se på nära håll hur en kvinnlig politiker med hög profil behandlas i medierna.

Efter åren i USA arbetade Takaichi själv inom mediebranschen, nämligen som nyhetsankare. Tack vare erfarenheterna i USA blev hon en uppskattad utrikespolitisk analytiker och hon framträdde även som fackboksförfattare. Till Japans representanthus valdes hon redan 1993 som obunden kandidat. År 1994 gick hon med i ett mindre liberalt parti som redan i december samma år ingick i Shinshinto som bildades när flera småpartier slogs ihop. År 1996 bytte hon sedan parti till LDP, vilket uppfattades som ett svek av partikamraterna i Shinshinto.

I LDP har Takaichi innehaft flera olika ministerposter och till partiledare blev hon vald i tredje försöket. Hon gifte sig 2004 med representanthusledamoten Taku Yamamoto, en kollega från LDP. Hon har inga biologiska barn men hon adopterade Yamamotos tre barn. Äktenskapet slutade i skilsmässa år 2017 och som en orsak angavs parets olika åsikter i politiska frågor. Takaichi och Yamamoto gifte dock om sig med varandra år 2021 och den andra gången tog maken hennes efternamn. Maken har lämnat sin politiska karriär bakom sig och han har de två senaste åren lidit av vacklande hälsa.

KORRIGERING 25.10 kl 11.11 Komeito fanns inte under andra världskrigets tid utan det var företrädare för den religiösa rörelsen Soka Gakkai som utsattes för förföljelser.