Andra länder i Europa som t.ex. Preussen följde snart efter. Inför första världskriget var sedan en stark armé ett högstatusprojekt för alla dåvarande imperialistiska stater. Resultatet är bekant. Främst värnpliktiga unga män dödade och dödades. Miljontals stupade soldater och dödade civilister följde i spåret av statsledarnas ambitioner att politiskt och militärt dominera över andra länder.

Stridbar igen

För tysk del satte Versaillesfreden 1919 ett preliminärt avbrott för värnplikten. Den av segermakterna påtvingade nedrustningen stoppades däremot bjärt med nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Den påföljande enastående upprustningen ledde till ett nytt förödande krig. Resultatet är bekant.

Efter nazismens förkrossande nederlag i maj 1945 tog det drygt tio år tills den nya västtyska staten återigen tilläts att bygga en försvarsmakt. Landet släpptes in i Natoalliansen och två år senare rekryterades återigen värnpliktiga unga män till militärtjänst.

Under kalla krigets villkor behövdes förbundsrepubliken som en slags frontstat mot det sovjetiska imperiet och Warszawapakten. Värnpliktsarmén hade på sin höjd en kapacitet på drygt 500 000 soldater.

Fredsdividend

Berlinmurens fall, den tyska återföreningen och sovjetrikets undergång ledde till ett starkt förändrat geopolitiskt läge. Det bildades nya suveräna stater och Tyskland var sedermera omringat av vänligt sinnade grannar. Det blev fredsduvornas tid med den vägledande tanken om gemensam säkerhet.

Även det resultatet är bekant. Många stater minskade sina försvarsutgifter. En välkommen nedrustning ägde rum även tack vare en förment partnerskaplig relation till Ryska federationen.

Förbundsrepubliken skickade hem soldater, byggde om kaserner till bostäder och militära övningsfält utvecklades till naturskyddsområden.

Under förbundskansler Angela Merkels (CDU) regeringstid lades slutligen även värnplikten på is. Den tyska försvarsmakten krymptes till en friviligarmé på ca. 180 000 soldater.

Dess främsta uppgift var inte längre att värna landets gränser mot en yttre fiende utan att delta i insatser i internationella konflikt- och krigszoner som bl.a. Afghanistan eller Mali.

De sänkta försvarsutgifterna kallades Friedensdividende. Olika ekonomiska forskningsinstitut visar att försvarsutgifterna från 1990 fram till 2023 minskades med 20 miljarder euro per år. Pengarna användes sedan delvis för att utveckla och trygga den statliga välfärdssektorn.

Illusionen krossades

Men förhoppningen om en slags evig fred i Europa krossades. Hökarna kom tillbaka med otvetydig brutalitet efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön och i ännu högre grad genom beslutet av makthavarna i Kreml att inleda ett oprovocerat anfall mot hela Ukraina.

Den ryske diktatorn Vladimir Putins försök att revidera gränser västerut ansvarar för en nyväckt försvarsanda som den förre förbundskanslern Olaf Scholz (SPD) benämnde som Zeitenwende.

Den gamla fredsvänliga främst socialdemokratiskt inspirerade strategin om att man måste organisera gemensam säkerhet i Europa höll inte längre. Den ersattes med viljan att forma en anpassad strategi mot de ryska maktambitionerna.

Anfallet mot Ukraina samt Rysslands pågående cyberkrig mot Natoländerna innebär även att man i väst tvingas konstatera att makthavarna i Kreml aldrig drog jämnt med tanken om att skapa fred genom att minska vapenlagren.

Den illusionen krossades. Ansvaret för konsekvenserna måste sökas i Moskvas revisionism. Insikten delas f.n. av alla demokratiska partier men har svårt att slå rot inom främst högernationalistiska partier som det tyska AfD.

Starkast i Europa

Redan under den förra trafikljuskoalitionen väckte försvarsminister Boris Pistorius (SPD) både uppmärksamhet och kritik genom att hävda att ”kriget är tillbaka i Europa” och att Tyskland måste vara kriegstüchtig igen.

Denna åsikt var dock inte sprungen ur en gammal militaristisk stöveltrampsanda utan en konsekvens av Vladimir Putins öppna och hotfulla militära aggressioner.

Även den nya svart-röda koalitionen följer i omtänkandets spår.

”Vi är inte i krig. Men vi är inte heller längre i ett fredsläge”, konstaterade förbundskansler Friedrich Merz (CDU) häromdagen. Anledningen för det drastiska ordvalet var talrika drönarincidenter över strategiskt känsliga områden i Tyskland.

Redan i maj hade han dessutom i ett förbundsdagstal överraskat med avsiktsförklaringen om att bygga ut det tyska Bundeswehr till Europas starkaste konventionella armé. ”Vi måste kunna försvara oss för att inte behöva försvara oss”, löd hans motto.

Idag omfattar stridsmaktens olika grenar omkring 183 000 frivilliga soldater, både män och kvinnor. Enligt Natoalliansens planering ska förbundsrepubliken ansvara för ca. 10 procent av den samlade styrkan.

Försvarsminister Boris Pistorius utgår från att den nödvändiga tillväxtens slutmål innebär en insatsstyrka på minst 260 000 aktiva militärer fram till 2035. I planeringen ingår vidare 200 000 reservister.

Lotteriarmé?

Koalitionsavtalet mellan CDU/CSU och SPD utgår från att dessa siffror kan nås utan beslut om att återigen sätta ikraft den sedan 2011 vilande allmänna värnplikten.

I Pistorius preliminära agenda för att verkställa uppgiften ingick att från och med nästa år skicka ut en enkät till alla adertonåriga med syfte att få data om bl.a. de tillfrågades hälsotillstånd. Bara för kvinnor är det frivilligt att ge feedback till försvaret i detta fall.

Förhoppningen är att inom den gruppen finna tillräckligt många som är beredda att ta värvning. Främst inom SPD:s parlamentsgrupp betonades vikten av att bevara den nu gällande frivilligheten.

Kruxet är dock att den modellen hamnade på kollisionskurs med CDU/CSU som markerade att det även behövs tvångselement för det fallet att försvarsmakten missar den nödvändiga rekryteringskvoten.

Under innevarande vecka var koalitionspartierna nära att enas om ett lagförslag. Som lösning föreslogs att öppna regelverket för ett lotteriförfarande bland de som hade svarat på enkäten.

Så sent som igår skulle den kompromissen presenteras under en presskonferens i Berlin. Men samförståndet sprack.

Ett skäl för det är Pistorius och SPD:s intention att inte luckra upp den nuvarande frivillighetsprincipen.

I media talade olika talespersoner om att ett lotteri också riskerar att fällas efter ett tänkbart överklagande i författningsdomstolen eftersom det strider mot varje årskulls rätt att behandlas jämlikt.

I skrivande stund är konsekvensen en jäsande konflikt inom en koalition som egentligen bör vara medveten om att man måste lyckas med ett friktionsfritt regeringssamarbete.

Lagar stiftas inte på en dag och den kommande processen måste visa att den svart-röda koalitionen har recept för att bota den tyska värnpliktsvåndan.

De enda som f.n. kan suga honung ur de aktuella motsättningarna är politikerna i det högerextremistiska AfD. Enligt partiets programförklaring vill de självutnämnda nationalistiska patrioterna visserligen återinföra värnplikten, men självfallet inte som en åtgärd för att markera försvarsviljan gentemot Ryssland. De saknar tydligen förståelse för att Kreml drivs av intresset att med militära maktinstanser förskjuta gränserna i Europa.