Internationellt

Schulz-effekt med backlash – Angela Merkel för alltid i Tyskland?

Joachim Kasten
Joachim Kasten
Joachim Kasten

”Ni känner mig” lydde ett omdebatterat budskap som CDU-kanslern Angela Merkel framförde under valrörelsen 2013. Hennes personlighet stod i centrum för att söka nytt förtroende. Hon lyckades.



”Vi klarar av det!” löd hennes beryktade korta svar hösten 2015 då nära en miljon flyktingar sökte asyl i landet.
Merkel berömdes i Time Magazine  som ”Person of the Year“, men satsningen på en välkomstkultur var ändå omstridd. Kanslern hamnade i kritisk fokus främst från det bayerska systerpartiet CSU och konservativa kristdemokrater.
Flyktingpolitiken blev sedan även som jäst för den högerpopulistiska degen i Tyskland. Det nybildade partiet Alternative für Deutschland (AfD) växte och tågade in i en rad delstatsparlament.

Idag har flyktingvågen ebbat ut och känns inte lika dramatisk. Angela Merkels popularitet har gått tillbaka till en nivå i likhet med den under hösten för fyra år sedan.

Återigen startar hon valrörelsen som favorit. Utmanaren är SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz. Han har både karisma och viljan. Men kan han sätta gränser för Merkels ambition att starta en fjärde mandatsperiod som regeringschef?


Felix Germania

I en jämförande analys med årets tidigare val i Frankrike eller Storbritannien kännetecknas läget i förbundsrepubliken av frånvaron av djupa konflikter med potential av splittra landet. Äventyrliga högerpopulister med en chans att erövra makten söker man förgäves.
Vidare saknas varje aspekt av EU-fientlighet. Vare sig Merkel eller Schulz är konkurrenter i engagemanget för den fortsatta europeiska integrationen.

Situationen kanske kan tillspetsas med “Felix Germania“ – lyckliga Tyskland. Den kompletteras med att CDU-finansministern Wolfgang Schäuble bevakar ett kassavalv med flera miljarder euro i budgetöverskott. Huvudorsaken för denna lyx är främst den framgångsrika tyska exportindustrin.
Andra gynnsamma villkor är en rekordlåg arbetslöshet på 3,8 procent. Motsvarande siffran för det stora grannlandet väster om Rhenfolden är 9,6 och för hela EU uppger den officiella statistiken 7,7 procent.

Schulz-effekt med backlash

Men självfallet är Tyskland ingen paradisö. Under ytan lurar en rad sociala konflikter och problemlägen. Dit räknas den sneda förmögenhetsfördelningen och gynnsamma skatter för de redan rika i samhället. Allt för många sysselsatta drabbas dessutom av prekära arbetsförhållanden vilket på sikt också ökar risken att i pensionsåldern hamna i fattigdomsfällan.
Dessa och andra aspekter är nästintill gefundenes fressen för socialdemokraten Martin Schulz. Det är därför ingen slump att han redan på ett tidigt stadium öppnade partiets valrörelse med en ”rättvisestrategi” och ett löfte att skapa bättre villkor för ”de hårt arbetande människorna”.
När SPD-chefen i januari tog över rollen som kanslerkandidat fick han en oväntad drömstart med stigande opinionsvärden. I medierna talades det euforiskt om en Schulz-effekt. Och med blick på Merkel undrade nyhetsmagasinet Der Spiegel ”Kippt sie?”, det vill säga faller hon? När läget var som bäst noterade SPD en uppgång från omkring 20 till över 30 procent och gick för en kort tid tid till och med om CDU.


Men hypen är över. Sedan dess förlorade partiet i tre delstatsval, bland annat i det traditionellt starka socialdemokratiska fästet Nordrhein-Westfalen.
Tyvärr fortsatte nedgången. Och aktuellt noterar SPD i olika mätningar mellan 22 och 24 procent medan de kristna systerpartierna CDU/CSU toppar med en klar ledning på max 40 procent.
En gnista hopp för SPD innebär dock att opinionsundersökningen även kom fram till att så mycket som 46 procent av väljarna ännu inte har bestämt sig om vilket parti de ska rösta på.

 


Corbyn-modellen?

Ex-kansler Gerhard Schröder erinrade i ett tal om ett liknande utgångsläge i valet 2005, då han i slutspurten ändå var nära att förhindra en CDU-seger. ”Det funkade då och kan funka igen”, ansåg han.

Även i en del av medierna varnas Angela Merkel att inte ropa hej förrän hon är över ån. Man pekar då främst på Labour-ledaren Jeremy Corbyn som mot alla odds hade lyckats med ett respektabelt resultat under det senaste parlamentsvalet.

Det som talar emot en tysk variant på Corby-effekten är främst Merkels stabila sympativärden. Vidare vann Schröder valet i ett läge då Tyskland kånkade på grava sysselsättningsproblem med en arbetslöshet på 12,9 procent.

Tunga inslag i den aktuella valrörelsen är att socialdemokraten Schulz motsätter sig det ökända kravet från Donald Trump att höja Natoländernas försvarsutgifter till hela två procent av bnp.
”Det skulle innebära upp till 30 miljarder euro mera om året”, varnar Martin Schulz under ett valmöte i Hamburg. Han fortsätter med löftet “vi ska inte upp- utan utrusta det tyska försvaret”. Pengarna ska användas för andra ändamål som till exempel att skapa framtidsinvesteringar i utbildning och arbete.
Ett annat fokusområde är den rådande dieselskandalen hos ledande tyska biltillverkare. SPD-chefen kräver att de tar sitt ansvar och inte äventyrar landets industristruktur. Schulz pläderar för att införa en kvot för elbilar.

Vid ett tidigare tillfälle under valrörelsen startade han även ett försök att rubba Merkels pondus. SPD:s kanslerkandidat anklagade henne att inte tala klarspråk om sina politiska mål. Förebråelsen är att hon enbart ger suddiga eller inga budskap alls och därmed passiverar konkurrentpartiernas anhängare.

”Detta är ett dåd mot demokratin”, löd Martin Schulz beskyllning. Det som han syftade på var banala budskap av typen ”ni känner mig”. Hans hårda ordval blev dock till ett medialt självmål. Kritiken är att dylika utfall snarare underlättar för Merkel och CDU/CSU att bevara ledningen.

 


(O)tänkbara alternativ

Det målet tjänade även hennes drag att inte längre stå i vägen för en partipolitiskt obunden parlamentsomröstning om samkönade äktenskap.
Merkel trollade helt enkelt bort ett profileringsämne för motståndarna och öppnade samtidigt sitt parti för olika koalitionsmönster.
Beroende på röstläget kan hon återgå till en borgerlig allians med det liberala partiet FDP. Men även ett svart-grönt samarbete betraktas inte längre som kulturkrock. Otänkbart för CDU är endast politiska samspel med AfD eller Die Linke.

Enligt de senaste opinionsmätningarna får det innevarande svart-röda koalitionsmönstret med 46 procent fortfarande de flesta sympatipoängen.


Motsvarande värdering delas däremot inte av den tyske utrikesministern och förre partichefen Sigmar Gabriel. Under innevarande vecka kom han med ett irriterande utspel:
”En fortsatt stor koalition med CDU är inte meningsfull”, säger han i en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel och motiverar åsikten med partiets ringa chans att få en majoritet för att utse förbundskanslern.


I medierna tolkas det som en insikt om att SPD i det rådande läget inte kan åstadkomma ett regeringsskifte.
Vidare kritiserade han partiet Die Linke för att inte vara regeringsdugligt. Som skäl uppger Gabriel bland annat att delar av vänsterpartiet främjar en politik som ligger nära det högerpopulistiska AfD.
I den konkreta politiken innebär den åsikten att även möjligheten att åstadkomma ett röd-röd-grönt regeringsalternativ försvinner bakom horisonten.

Att SPD och Martin Schulz når målet att erövra flest mandat måste i skrivande stund tas med en nypa salt. Kandidaten själv utstrålar under valmötet i Hamburg professionell optimism och utgår ifrån att han kan vända den aktuella trenden. Vinner han i slutspurten blir det trots allt både matematiskt och innehållsmässigt svårt att forma en mitten-vänsterallians.
Det troliga är att ”evighetskansler“ Merkel får fortsätta. Frågan är bara med vilken koalitionspartner.

 

Joachim Kasten

Hamburg, september 2017

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa