MENY

Schulz-effekt med backlash – Angela Merkel för alltid i Tyskland?

Kuva: Joachim Kasten

”Ni känner mig” lydde ett omdebatterat budskap som CDU-kanslern Angela Merkel framförde under valrörelsen 2013. Hennes personlighet stod i centrum för att söka nytt förtroende. Hon lyckades.



”Vi klarar av det!” löd hennes beryktade korta svar hösten 2015 då nära en miljon flyktingar sökte asyl i landet.
Merkel berömdes i Time Magazine  som ”Person of the Year“, men satsningen på en välkomstkultur var ändå omstridd. Kanslern hamnade i kritisk fokus främst från det bayerska systerpartiet CSU och konservativa kristdemokrater.
Flyktingpolitiken blev sedan även som jäst för den högerpopulistiska degen i Tyskland. Det nybildade partiet Alternative für Deutschland (AfD) växte och tågade in i en rad delstatsparlament.

Idag har flyktingvågen ebbat ut och känns inte lika dramatisk. Angela Merkels popularitet har gått tillbaka till en nivå i likhet med den under hösten för fyra år sedan.

Återigen startar hon valrörelsen som favorit. Utmanaren är SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz. Han har både karisma och viljan. Men kan han sätta gränser för Merkels ambition att starta en fjärde mandatsperiod som regeringschef?


Felix Germania

I en jämförande analys med årets tidigare val i Frankrike eller Storbritannien kännetecknas läget i förbundsrepubliken av frånvaron av djupa konflikter med potential av splittra landet. Äventyrliga högerpopulister med en chans att erövra makten söker man förgäves.
Vidare saknas varje aspekt av EU-fientlighet. Vare sig Merkel eller Schulz är konkurrenter i engagemanget för den fortsatta europeiska integrationen.

Situationen kanske kan tillspetsas med “Felix Germania“ – lyckliga Tyskland. Den kompletteras med att CDU-finansministern Wolfgang Schäuble bevakar ett kassavalv med flera miljarder euro i budgetöverskott. Huvudorsaken för denna lyx är främst den framgångsrika tyska exportindustrin.
Andra gynnsamma villkor är en rekordlåg arbetslöshet på 3,8 procent. Motsvarande siffran för det stora grannlandet väster om Rhenfolden är 9,6 och för hela EU uppger den officiella statistiken 7,7 procent.

Schulz-effekt med backlash

Men självfallet är Tyskland ingen paradisö. Under ytan lurar en rad sociala konflikter och problemlägen. Dit räknas den sneda förmögenhetsfördelningen och gynnsamma skatter för de redan rika i samhället. Allt för många sysselsatta drabbas dessutom av prekära arbetsförhållanden vilket på sikt också ökar risken att i pensionsåldern hamna i fattigdomsfällan.
Dessa och andra aspekter är nästintill gefundenes fressen för socialdemokraten Martin Schulz. Det är därför ingen slump att han redan på ett tidigt stadium öppnade partiets valrörelse med en ”rättvisestrategi” och ett löfte att skapa bättre villkor för ”de hårt arbetande människorna”.
När SPD-chefen i januari tog över rollen som kanslerkandidat fick han en oväntad drömstart med stigande opinionsvärden. I medierna talades det euforiskt om en Schulz-effekt. Och med blick på Merkel undrade nyhetsmagasinet Der Spiegel ”Kippt sie?”, det vill säga faller hon? När läget var som bäst noterade SPD en uppgång från omkring 20 till över 30 procent och gick för en kort tid tid till och med om CDU.


Men hypen är över. Sedan dess förlorade partiet i tre delstatsval, bland annat i det traditionellt starka socialdemokratiska fästet Nordrhein-Westfalen.
Tyvärr fortsatte nedgången. Och aktuellt noterar SPD i olika mätningar mellan 22 och 24 procent medan de kristna systerpartierna CDU/CSU toppar med en klar ledning på max 40 procent.
En gnista hopp för SPD innebär dock att opinionsundersökningen även kom fram till att så mycket som 46 procent av väljarna ännu inte har bestämt sig om vilket parti de ska rösta på.

 


Corbyn-modellen?

Ex-kansler Gerhard Schröder erinrade i ett tal om ett liknande utgångsläge i valet 2005, då han i slutspurten ändå var nära att förhindra en CDU-seger. ”Det funkade då och kan funka igen”, ansåg han.

Även i en del av medierna varnas Angela Merkel att inte ropa hej förrän hon är över ån. Man pekar då främst på Labour-ledaren Jeremy Corbyn som mot alla odds hade lyckats med ett respektabelt resultat under det senaste parlamentsvalet.

Det som talar emot en tysk variant på Corby-effekten är främst Merkels stabila sympativärden. Vidare vann Schröder valet i ett läge då Tyskland kånkade på grava sysselsättningsproblem med en arbetslöshet på 12,9 procent.

Tunga inslag i den aktuella valrörelsen är att socialdemokraten Schulz motsätter sig det ökända kravet från Donald Trump att höja Natoländernas försvarsutgifter till hela två procent av bnp.
”Det skulle innebära upp till 30 miljarder euro mera om året”, varnar Martin Schulz under ett valmöte i Hamburg. Han fortsätter med löftet “vi ska inte upp- utan utrusta det tyska försvaret”. Pengarna ska användas för andra ändamål som till exempel att skapa framtidsinvesteringar i utbildning och arbete.
Ett annat fokusområde är den rådande dieselskandalen hos ledande tyska biltillverkare. SPD-chefen kräver att de tar sitt ansvar och inte äventyrar landets industristruktur. Schulz pläderar för att införa en kvot för elbilar.

Vid ett tidigare tillfälle under valrörelsen startade han även ett försök att rubba Merkels pondus. SPD:s kanslerkandidat anklagade henne att inte tala klarspråk om sina politiska mål. Förebråelsen är att hon enbart ger suddiga eller inga budskap alls och därmed passiverar konkurrentpartiernas anhängare.

”Detta är ett dåd mot demokratin”, löd Martin Schulz beskyllning. Det som han syftade på var banala budskap av typen ”ni känner mig”. Hans hårda ordval blev dock till ett medialt självmål. Kritiken är att dylika utfall snarare underlättar för Merkel och CDU/CSU att bevara ledningen.

 


(O)tänkbara alternativ

Det målet tjänade även hennes drag att inte längre stå i vägen för en partipolitiskt obunden parlamentsomröstning om samkönade äktenskap.
Merkel trollade helt enkelt bort ett profileringsämne för motståndarna och öppnade samtidigt sitt parti för olika koalitionsmönster.
Beroende på röstläget kan hon återgå till en borgerlig allians med det liberala partiet FDP. Men även ett svart-grönt samarbete betraktas inte längre som kulturkrock. Otänkbart för CDU är endast politiska samspel med AfD eller Die Linke.

Enligt de senaste opinionsmätningarna får det innevarande svart-röda koalitionsmönstret med 46 procent fortfarande de flesta sympatipoängen.


Motsvarande värdering delas däremot inte av den tyske utrikesministern och förre partichefen Sigmar Gabriel. Under innevarande vecka kom han med ett irriterande utspel:
”En fortsatt stor koalition med CDU är inte meningsfull”, säger han i en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel och motiverar åsikten med partiets ringa chans att få en majoritet för att utse förbundskanslern.


I medierna tolkas det som en insikt om att SPD i det rådande läget inte kan åstadkomma ett regeringsskifte.
Vidare kritiserade han partiet Die Linke för att inte vara regeringsdugligt. Som skäl uppger Gabriel bland annat att delar av vänsterpartiet främjar en politik som ligger nära det högerpopulistiska AfD.
I den konkreta politiken innebär den åsikten att även möjligheten att åstadkomma ett röd-röd-grönt regeringsalternativ försvinner bakom horisonten.

Att SPD och Martin Schulz når målet att erövra flest mandat måste i skrivande stund tas med en nypa salt. Kandidaten själv utstrålar under valmötet i Hamburg professionell optimism och utgår ifrån att han kan vända den aktuella trenden. Vinner han i slutspurten blir det trots allt både matematiskt och innehållsmässigt svårt att forma en mitten-vänsterallians.
Det troliga är att ”evighetskansler“ Merkel får fortsätta. Frågan är bara med vilken koalitionspartner.

 

Joachim Kasten

Hamburg, september 2017

Diskussion

Miljontals människor berövade sin rätt till nationalitet

Kuva: Foto: Parvez Ahmad Faysal/IPS
Kvinnor och barn som lyckats fly undan det brutala våldet i Burma väntar i ett flyktingläger på biståndshjälp.

Många miljoner människor i världen förnekas rätten till en nationalitet – och därmed till en rad andra grundläggande rättigheter. Nu uppmärksammas deras situation i en ny FN-rapport.

 

Exakt hur många som lever som statslösa är okänt, men den vanligaste orsaken till att människor nekas medborgarskap är känd – de tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet i ett land där de ofta har bott i flera generationer.

Det handlar om miljontals människor som utsätts för diskriminering, exkludering och förföljelse, enligt en ny rapport från FN-organet UNHCR.

– Statslösa människor vill ha samma grundläggande rättigheter som alla andra medborgare. Men statslösa minoriteter, som rohingya, drabbas ofta av systematisk diskriminering och förvägras sina rättigheter, sade UNHCR:s chef Filippo Grandi i samband med att den nya rapporten lanserades.

Rapportförfattarna har intervjuat 120 personer från olika statslösa minoritetsgrupper, och studien understryker hur avgörande det är att människors rätt till medborgarskap tillgodoses.

Arbetet med rapporten genomfördes innan den senaste krisen i Burma, vilken lett till att många hundratusentals rohingyer har tvingats på flykt till grannlandet Bangladesh. Men enligt FN-organet är den mycket svåra situation som rohingyerna – som tillhör världens största statslösa minoritetsgrupp – utsätts för ett exempel på vad många år av diskriminering och exkludering kan leda till.

En vanlig orsak till att minoritetsgrupper förnekas sin nationalitet hänger samman med att de skiljer ut sig – genom sin historia, sitt utseende, sitt språk eller sin religiösa hemvist.

Samtidigt innebär statslösheten ofta att exkluderingen förvärras ytterligare – genom att människor förnekas möjligheten att få en utbildning, tillgång till sjukvård, riktiga anställningar, möjligheten att resa fritt och rätten att rösta.

UNHCR understryker att diskrimineringen även lyser igenom i många länders lagstiftning, då minst 20 länder har diskriminerande lagar som innebär att människor kan förnekas medborgarskap.

Ett av de tydligaste exemplen på hur statslösa minoriteter förnekas sina rättigheter gäller de svårigheter de ofta har att få fram födelseattester eller identitetshandlingar. Att sakna sådana dokument leder i sin tur till en ond cirkel där myndigheterna även förnekar personerna andra grundläggande rättigheter.

Diskussion

Dammbyggen i Mekongfloden kan förorsaka katastrof

Kuva: Foto: Pixabay

Miljontals människors uppehälle och tillgång till mat hotas enligt kritiker av de vattenkraftsdammar som Laos planerar att bygga längs den mäktiga Mekongfloden.

En gigantisk betongmur är långsamt på väg att resa sig över den frodiga skogen vid Mekongfloden i Laos. Vattenkraftdammen Don Sahong ses som en viktig symbol för det stora energibehov som finns i denna del av Asien. Men kritiker menar att dammen också förebådar en kommande katastrof.

Laos satsar på att bli en sydostasiatisk energijätte. Det bergiga landets geografi anses vara idealisk för vattenkraft och Don Sahong är bara en av nio vattenkraftsdammar som Laos ledning vill uppföra längs Mekongfloden. Laos hävdar att detta är det enda sättet att få igång den ekonomiska utvecklingen i landet.

Men kritiken är hård mot uppbyggnaden av Don Sahong, som anses genomföras utan att någon hänsyn tas till dess inverkan på vare sig ekosystemen eller alla de människor som lever längs Mekongfloden.

Enligt FN-organet FAO är Mekong den näst mest värdefulla floden i världen i fråga om biologisk mångfald. I de nedre delarna av floden lever 1 300 fiskarter, men dessa fiskars vandringsrutter hotas nu enligt kritiker av dammarna.

I flodområden längs de nedre delarna av Mekong är mängder av människor beroende av floden för sitt uppehälle och sin tillgång till mat. Miljontals människor tillgång till fisk som föda hotas nu i Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam, enligt kritiker.

 

”Kan drabba 60 miljoner”

Chhith Sam Ath är chef för den kambodjanska avdelningen av Världsnaturfonden, WWF, och han säger till det internationella nyhetsmagasinet The Diplomat att Don Sahong Dam kan beskrivas som ”en tidsinställd ekologisk bomb”.

– Den utgör ett hot mot matsäkerheten för 60 miljoner människor som lever vid Mekongdeltat. Dammen kommer att få katastrofala effekter på ekosystemet hela vägen ner till floddeltat i Vietnam, enligt Chhith Sam Ath.

Särskilt hårt skulle en sådan utveckling slå mot Kambodja, ett land som ligger nedströms och där 70 procent av människor proteinbehov kommer från fisk.

Dammbygget utgör även ett allvarligt hot mot irrawaddydelfinen, som är beroende av floden, och som är viktig för ekoturismen i Kambodja. Enligt Världsnaturfonden finns det för närvarande bara ett 80-tal individer av dessa delfiner kvar, varav några lever nära den plats där Don Sahong uppförs. Världsnaturfonden uppger att kraftverksbygget kan leda till att arten utrotas.

Laos regering har dock inte tagit några intryck av kritiken, utan hävdar att de inte kan sätta stopp för landets möjligheter att utvecklas. I stället har man talat om att genomföra vissa åtgärder för att skydda fisk, men kritiker anser att dessa inte kommer att vara tillräckliga.

Längre ned längs floden, i Kambodja, pågår en liknande satsning på kraftverksbyggen. I september kunde landets premiärminister Hun Sen inviga ett vattenkraftverk vid floden Sesan, nära den plats där den flyter samman med Mekong. Kraftverket har byggts med kinesisk teknik och finansiering.

Vid invigningen hyllade Hun Sen de kinesiska investerarna och underströk att efterfrågan på elektricitet ökar snabbt.

Längre upp längs floden Sesan i Kbal Romeas har befolkningen flyttat för att undkomma de stigande vattenmassorna och den tilltagande fattigdomen. Det enda som påminner om den en gång livliga orten Kbal Romeas är det tak till en pagod som ser ut att flyta ovanpå vattnet.

Fiskarter hotas

Maureen Harris vid organisationen International Rivers understryker i en studie att floden Sesan nu har blockerats av dammbygget, vilket drabbar de många fiskarter som brukar ta sig från Mekong till Sesanfloden när de leker.

Samtidigt planeras ytterligare vattenkraftsbyggen längs Mekongfloden. Nyligen släppte det mellanstatliga organet Mekongkommissionen, MRC, en preliminär rapport vars resultat väcker oro. Enligt rapporten kommer de två kraftverksdammar som redan står klara tillsammans med ytterligare elva planerade kraftverksbyggen att leda till att fiskpopulationen i de nedre delarna av Mekongdeltat halveras.

Kraftverken bedöms även drabba närmare 20 miljoner människor i Vietnams Mekongdelta, vars åkermarker riskerar att bli mindre bördiga på grund av dammarna.

Kambodjas premiärminister Hun Sen har dock tillbakavisat kritiken.

– Hur skulle vi annars kunna utvecklas? Det finns ingen utveckling som inte påverkar miljön, har premiärministern sagt.

MRC menar samtidigt att flodens potential för att generera elektricitet överskattas av de bolag som driver på för fler vattenkraftanläggningar och har föreslagit att det införs ett tio år långt tillfälligt stopp för nya kraftverksbyggen. Hittills har dock få regeringar lyssnat på uppmaningen.

Diskussion

Flyktingar vittnar om fruktansvärda övergrepp i Libyen

Kuva: Foto: Pixabay

Mängder av flyktingar och migranter som anländer till Italien berättar om hur de utsatts för tortyr, utpressning och tvångsarbete i Libyen. En del säger att de inte hade planerat att resa vidare över Medelhavet, men att den hemska situationen i Libyen tvingade fram beslutet. 

 

– Vi arbetade på en byggplats när jag fördes åt sidan. En vakt drog sitt vapen och siktade på mig och sa att han skulle skjuta om jag försökte gå därifrån. Sedan kom en lastbil som jag beordrades ombord på. Den körde till en strand där en grupp människor stod bevakade av uniformerade vakter med dragna vapen. De tvingade upp oss på en gummibåt som de sedan knuffade ut på öppet hav. Efter en dag räddades vi av ett europeiskt fartyg.

Det berättar 23-åriga Amidou Kone, som nu befinner sig i ett flyktingläger i Toscana. Han är en av de över 113 000 människor som har tagit sig från Libyen till Italien över Medelhavet. En resa som är mycket farlig – under året beräknas den ha kostat drygt 2 700 människor livet.

Amidou Kone lämnade sitt hemland Elfenbenskusten efter att hela hans familj hade dödats i samband med de oroligheter som utspelade sig i landet 2011. Efter att ha rest genom Burkina Faso och ha arbetat som herde för en bonde i Niger, tror han sig ha blivit såld av sin arbetsgivare till libyska milisgrupper i samband med att de gjorde en gemensam arbetsresa till Libyen.

– Milisgruppen ville att jag skulle ringa min familj och begära en lösensumma. De trodde inte på att alla var döda, så de började tortera mig, berättar Amidou Kone.

Han visar de ärr han har i huvudet, som enligt honom uppkom efter att han blivit misshandlad med kolvarna till maskingevär. Runt höger fotled och ett av sina fingrar har han märken.

– De tänkte skära av mig mitt finger med en kniv och slog min fot med en ficklampa. Varför sådan grymhet? Jag har inte den blekaste aning.

 

”Blomstrande marknad för kidnappning”

De senaste två åren har det kommit många återkommande rapporter om de grymheter som drabbar flyktingar och migranter i libyska interneringsläger. Nyligen skrev Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu ett öppet brev där hon beskrev libyska häkten för migranter som en blomstrande marknad för ”kidnappning, tortyr och utpressning”.

Hon anklagade samtidigt Europa för att vara medskyldigt, eftersom EU, ”förblindade av det enskilda målet att hålla människor utanför Europa”, finansierar Libyen för att hjälpa till med att se till att båtar inte kan lämna landet.

19-årige Bai kommer från Mali och anlände till Siciliens kust i början av september. Han berättar om en av de masskidnappningar som genomförs i Libyen.

– Vi var ett fyrtiotal personer som bodde i ett hus i staden. En kväll kom två män med kalasjnikovs in och började skrika. De tvingade in oss i bilar som stod parkerade på gatan, sedan låstes vi in och blev slagna med påkar och kedjor. Vi tvingades ringa hem. Alla som kunde övertyga sina familjer om att skicka pengar släpptes. Min familj sade ja, men redan veckan därpå fångades jag in av en annan grupp. Då hade inte min familj några mer pengar att skicka, så gruppen satte mig i arbete för att betala min resa till Europa.

Enligt lokala lagar kan alla papperslösa migranter och flyktingar i Libyen gripas och rivaliserande lokala myndigheter och milisgrupper driver olika häkten för flyktingar och migranter.

Av dessa har FN:s flyktingorgan UNHCR endast tillträde till de interneringsläger som drivs av premiärministern Fayaz al-Sarrajs regering, den regering som erkänts av EU.

Det är dock okänt hur många liknande häkten det finns i landet.

Både Bai och Amidou Kone säger att de tvingades till tvångsarbete medan de hölls fångna i Libyen.

– Jag fick arbeta som murare i två års tid utan någon lön. Under dessa år fick jag leva på vatten och bröd, berättar Amidou Kone.

Han säger att han fördes till båten när han till sist var för utmattad för att kunna arbeta.

Anaspasia Papadopoulou, vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Ecre, i Bryssel, säger att flyktingar behandlas som rena handelsvaror i Libyen.

– Miliserna utnyttjar dem för att tjäna pengar. När de inte längre kan utnyttjas så gör de sig av med dem.

Amidou Kone är långt ifrån ensam om att berätta om hur de tvingats ut på havet från Libyen. Många berättar att de inte tog sig till Libyen för att resa vidare till Europa, utan hade arbetat länge i landet innan de tvingades resa vidare.

En av dem är Balde Tcherno, 37, som kommer från Guinea-Bissau och arbetade som skoförsäljare i Libyen i fem års tid. En gång om året reste han hem för att träffa sin familj. Men enligt honom greps han sedan och tvingades under vapenhot att borda en båt med destination Italien.

En annan är Rockson Adams, 27, som kommer från Ghana och reste till Libyen efter att Muammar Gaddafi hade störtats, och fick då ett bra arbete inom byggindustrin. Efter två år i landet blev han dock kidnappad och tvingades betala en lösensumma för att friges. Efter att några av hans bekanta hade blivit mördade beslutade han sig för att betala en människosmugglare för att kunna ta sig över Medelhavet.

ÄMNESORD

Diskussion

Ny teknik i kampen mot torka

Kuva: Foto: Pixabay
Torka.

Klimatförändringarnas negativa effekter i Afrika – som torka, brist på vatten och mat – skulle kunna minskas med hjälp av mobilbaserad teknik och drönare. Det uppger experter, som samtidigt menar att utvecklingen måste skyndas på.

 

FN:s organ mot ökenspridning, UNCCD, beräknar att närmare 1,8 miljarder människor kommer att ha brist på vatten 2025, medan två tredjedelar av världens regioner kommer att ha problem att få fram tillräckligt med vatten. Efterfrågan på vatten förväntas stiga med 50 procent fram till 2050.

Samtidigt orsakar torkor, som ofta hänger samman med klimatförändringar, redan nu fler dödsfall och att fler människor drivs på flykt än alla andra former av naturkatastrofer.

Extrema väderfenomen i form av torkor, översvämningar och orkaner ökar riskerna för brist på mat. Både torkor och översvämningar slår mot åkermarkers bördighet, och därmed mot produktiviteten.

För Afrikas del finns det ett behov av att hitta nya metoder för att kunna motverka och stå emot klimatförändringarnas effekter.

En del av lösningen kan bestå av tidiga varningssystem och andra nya tekniska lösningar som kan användas av regionens meteorologiska institut, en ökad användning av mobiltelefoner för att nå ut med information till lokalbefolkningar, och en ökad användning av drönare för att samla in data.

Företrädare för UNCCD uppger att utvecklandet av avancerade varningssystem skulle kunna bidra till att analysera riskerna för torkor och i god tid varna både myndigheter och småbönder för kommande torkor – men också bidra med råd om hur situationen ska hanteras.

Med hjälp av mobiltelefoner skulle dessutom boskapsuppfödare i torra områden kunna få information om var de närmaste vattentäkterna finns. Med hjälp av samma teknik skulle de även kunna få viktig information i samband med nödsituationer. 

 

Ett stort behov

Torkor förekommer på många platser i världen, men slår hårdare mot utvecklingsländer där möjligheterna att hantera dess effekter är sämre.

I södra Afrika har torkor lett till en omfattande brist på mat, och närmare 36 miljoner människor från Etiopien till Zimbabwe har blivit drabbade.

Torkornas effekter har även en tendens att leda till ökande sociala spänningar, fler lokala konflikter och till att människor tvingas bort från sina hemtrakter. De ökar även risken för att människor rekryteras av extremistiska grupper.

Nicholas Sitko vid FN-organet FAO är expert på landsbygdsutveckling med lång erfarenhet från Afrika. Han påpekar för IPS att en mycket stor andel av befolkningen på kontinenten är beroende av jordbruket och att det därför finns ett mycket stort behov av insatser i syfte att öka böndernas kunskaper om klimatförändringarnas effekter. Detta för att de ska ha en möjlighet att välja rätt typ av utsäde eller grödor.

– Det är helt nödvändigt för att stärka motståndskraften mot klimatförändringarna. Möjligheten att med hjälp av digital teknik nå ut med nya prognosmodeller till både beslutsfattare och bönder är något helt nytt jämfört med hur det såg ut för bara några år sedan. Men än så länge är användningen begränsad och måste utökas, säger Nicholas Sitko.

Nyligen påpekade FAO-chefen José Graziano da Silva att det fortfarande finns 75 länder i världen, främst i Afrika, där möjligheter att nå ut med mer långsiktiga väderprognoser till bönderna fortfarande saknas.

– Det finns ett akut behov att de uppgifter som finns tillgängliga når ut på marknivå, underströk José Graziano da Silva.

ÄMNESORD

Diskussion