Det är Hultsfred 2008. Stora scenen efter midnatt. En stor röd stjärna mot svart bakgrund pryder scenväggen bakom huvudartisten Rage Against the Machine. Marken skakar då de sparkar i gång, det går höga vågor i publikhavet då de river av låt efter låt med kapitalismkritisk pistolpoesi över en ljudmatta med hiphopinfluerad heavy metal. Det är politiskt raseri och något av det mest energiska jag kan tänka mig. Då konserten är slut har den flyttat mig till en helt ny plats på ängen. Jag råkar nu stå bredvid en som precis som jag vid denna tid studerar vid Åbo Akademi, en viss Li Andersson, ett år yngre än mig. Hon var bara flyktigt bekant. En som jag inte kände alls, men som bodde i Tammerfors och också hade Rage Against the Machine som sitt favoritband var en viss Sanna Marin, ett år äldre än mig.

Jag älskade protestmusiken som stod upp för global rättvisa, för urinvånares rättigheter, mot polisvåld – och så vidare. Rage Against the Machine hade och har förstås inget eget tydligt alternativ och behöver inte ha det heller, men de kanaliserade ett raseri mot världens orättvisor med ett sällan skådat eftertryck. Radikalt och provocerande. Förutom röda stjärnan prydde de ofta scenen med en USA:s flagga upp och nedvänd.

Finland hade borgerlig regering där hemma och bara dagar innan nämnda Rage Against the Machine-konsert valdes Jutta Urpilainen till SDP:s ordförande. Jag hade dålig koll på daglig rikspolitik då, medan jag var desto djupare engagerad i politisk filosofi och teori. Det kändes som ett enormt avstånd mellan oss i publikhavet och de politiska ledarna där hemma. Jag kunde inte drömma om att någon som jag skulle ta plats i riksdagen i framtiden, än mindre att Li skulle bli minister, eller att ett annat Rage Against the Machine-fan skulle bli statsminister. Och att gitarristen, Tom Morello, skulle uppmärksamma den saken offentligt och uttrycka tacksamhet för att regeringen Marin har ambitiös klimatpolitik. Coolt så det förslår, konstaterade jag med Sanna i plenisalen kort därefter.

Det där var ändå ingenting som alla kan relatera till. Och hur var det nu med den där upp och nedvända flaggan? Jag har funderat på den tidigare, inte bara vad gäller respektlösheten. Jag tänkte på den då jag en sommardag såg mig runt i publiken på Olympiastadion. Bruce Springsteens fans hade flaggan rätt vänd. Många fans såg ut som allt annat än progressiva, som om de idealiserade USA trots att The Boss skildrat inte bara den amerikanska drömmen utan också mardrömmen. Var jag den enda som försökte vara hemmastadd både på Rage Against the Machine och Bruce Springsteen? Respektive fangrupper verkade som natt och dag. Och du ser säkert kopplingen: progressiv bubbla kontra de massor som lockas av högerpopulism.

Brobyggaren i mig gick verkligen igång den dag jag såg att Tom Morello gästade Bruce Springsteen, först på turné och sedan på skiva. Han dominerar Springsteens High Hopes från 2014. Oavsett hur flaggan är vänd tycker de lika om mycket, om de stora värderingarna. Det finns skillnader förstås. Morello har lovat radera all sin musik som inte är politisk medan Springsteen har ett mer konstnärligt och skildrande skrivande och musicerande.

Morello ser någonting i Springsteen som jag också ser. “Born in the USA” handlar som bekant om Vietnamkrigets veteraners dåliga behandling och är inte en blind patriotisk hyllning. Bruce kan skildra flera sidor av ett fenomen eller en händelse, som i “American Skin (41 shots)”, där både offret och förövaren vid ett fall av polisbrutalitet får en bild som väcker någon slags förståelse. Och Bruce är förstås The Boss av en anledning. Han förenar ett försvar av mänskliga rättigheter och respekt för de liv och världar som utvecklingen springer förbi och lämnar med en känsla av utanförskap om makten inte axlar ansvar. Han skriver i sin självbiografi om invandring på ett kompromisslöst och liberalt vis. I musikvideon till nya “Western stars” kör han med en äldre bränsletörstig bil, men placerar vindmöllor i landskapet. Symboliken är tydlig: lika stor respekt för det gamla som ett välkomnande av det nödvändiga nya. Jag är säker på att det är musik som jag och sannfinländare kan tilltalas lika mycket av. Till socialdemokratisk fördel finner vi dock att innehållet går vår väg då man djupdyker i det och vågar analysera. Det gäller musiken, och det gäller politiken.

Alla vill känna sig delaktiga, betydelsefulla. Ingen vill känna sig utesluten ur framtiden. Ingen vill få sina seder och bruk bespottade. Om man inte känner sig behövd och uppskattad, som då ens fabrik läggs ned och man inte får nytt jobb, kan rädslan växa. Och ur rädslan föds bitterhet och slutligen hat. Då globala fenomen som flyktingkriser och industriflyttar sammanfaller i tid kan mänsklig psykologi göra en koppling som skapar invandringsfientlighet och rasism. Jag säger inte att socialdemokratin gjort dessa saker fel. Likväl har rörelsen misslyckats med att stoppa väljarflykten till högerpopulister. Det finns många faktorer till detta, från yttre makts stöd till populister, till sociala mediers trollfabriker och vidare till arbetsmarknadsfrågor och frihandelsavtal och giriga storbolag med växande global makt. Men det handlar också om det rent kulturella. Respekten eller avsaknaden. Kommunikationen, dialogen eller monologen.

Och det är här jag tänker att SDP är som bäst då SDP är som Bruce Springsteen. Det är roligt att vara med i hans verk, även om det också är allvarligt. Alla är involverade och spänningen mellan det gamla och det nya upplöses, utsatta förenas istället för att strida mot varandra. På sikt måste hela rörelsen återskapa förtroendet som alternativ till en värld som låter storföretag hålla taktpinnen och till och med stämma stater, som lämnar globaliseringens offer med en känsla av utanförskap och som är oförmögen att på allvar skapa sann inkludering i framtidsbygget. Socialdemokratins kris i Europa löses inte med att vi från och med kongressen i Tammerfors litar på att Sanna Marins briljanta ledning här hemma löser allt. Det är förstås en öppning, ett skäl till jubel och inspiration. Vi har vind i seglen. Men kampen fortsätter kamrater. Det är en krävande och viktig uppgift att i politiken förverkliga konkreta program utifrån den nya principdeklarationen. Jag läser utkast med tillförsikt, och tänker osökt och med tacksamhet på Marianne Laxén och Folke Sundman från arbetsgruppen för deklarationen då freden betonas starkt. En kvalificerad gissning är att helheten godkänns, medan termer som “demokratisk socialism” med största sannolikhet väcker debatt på stundande partikongressen. Som sig bör.

Ett par axplock som skulle falla till och med rebellerna i Rage against the machine i smaken:

Framåt! Till takterna av… Tja, själv sätter jag på “The Ghost of Tom Joad”, versionen där Morello gästar Springsteen.