Kultur

Snabbkurs om Olof Palme

Arkivbild
Marianne Laxén har läst Dick Harrisons biografi Olof Palme. Palme var Sveriges statsminister 1969-1976 och 1982-1986.

Olof Palme är internationellt den mest kända och betydelsefulla svenska politiker som många känner till, men eftersom han dog redan år 1986 är de yngre generationernas kunskap om hans liv och politiska bana bristande.

Marianne Laxén

Arbetarbladet

 

 

Nu har förlaget Historiska Media utgivit boken Olof Palme skriven av professorn i historia Dick Harrison som är en kort och innehållsrik berättelse om bakgrunden till Palmes politiska tänkande och gärningar för att förändra Sverige till ett mer jämlikt samhälle.

 

Men det är inte endast Palme som presenteras. I boken kommer också Palmehatet att belysas, ett hat både från vänster och höger, ett fenomen som är svårt att förstå, men som författaren försöker förklara på följande sätt: ”Folk inbillade sig gärna att det fanns en begränsad mängd lycka som måste fördelas rättvist. Den person som förhävde sig, i synnerhet om det skedde i kraft av osedvanlig skicklighet, hotade balansen och blev ett bekymmer. Ingen politiker förhävde sig lika mycket i 1970-talets Sverige som Olof Palme”. Du skall inte sticka ut…

 

Tage Erlanders pojke

 

Palmes karriär börjande i studentpolitiken, där även hans internationella engagemang vaknade. Men politikerbanan påbörjade han som medhjälpare (talskrivare, bollplank etc.) till Tage Erlander, som imponerades av hans skarpa politiska analys och förmåga att sätta ord på tankarna – dvs skriva tal. Erlander skrev i sin dagbok i april 1954: ”Palme är högst skarpsinnig och blir säkert bra”. Från och med sommaren 1954 blev Palme heltidsanställd i statsrådsberedningen. Han arbetade där som byråchef ända till år 1963 då han i november utsågs till konsultativt statsråd. År 1965 utsågs han till statsråd i Kommunikationsdepartementet. År 1967 blev han utbildningsminister (då hette det ecklesiastikminister). Palme valdes in i riksdagen 1958 och var riksdagsledamot till sin död 1986.

 

Den 1 oktober 1969 valdes Palme till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets Hus i Stockholm.

 

Politik är att vilja

 

Ett av de mera kända talen av Olof Palme är det han höll på SSU:s kongressfest i maj 1964.  Det börjar med orden ”Politik – kamrater – det är att vilja något”. Sen fortsätter han genom att förtydliga att socialdemokratisk politik kan beskrivas ”som en vilja att förändra därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasin och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner”. Vi måste säger han ”hålla fast vid tanken på människovärde och behovet av jämlikhet och vi måste bekämpa klassklyftorna”.

 

Men politik är också att få resultat

 

När Palme tog över efter Tage Erlander hade Sverige haft samma statsminister i 23 år i följd. Erlander satt längre än vad någon annan regeringschef gjort oavbrutet i ett demokratiskt land. Erlander var en varm nordist som värnade om Sveriges neutralitet och uppbyggandet av välfärdssamhället. Hur måtte det ha känts för Olof Palme att axla ansvaret efter denna gigant? Dick Harrison skriver: ”Om Olof Palmes 70-talsregeringar förtjänar att bli ihågkomna för något är det framför allt deras formidabla förmåga att leverera politiska förändringar till folkets fromma”.

 

Efter många skandaler och ”affärer” (beskattningen, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman) (förmedlandet av CIA(?) pengar till det finska socialdemokratiska partiet) samt socialdemokraternas ståndpunkt i kärnkraftsfrågan förlorade SAP valet 1976 och lyckades inte ännu komma tillbaka i valet 1979.

 

Åren i opposition

 

Under oppositionsåren fick Palme tid att agera på de internationella arenorna. Palme var bland annat viceordförande för Socialistinternationalen där Willy Brandt var ordförande. Med Socialistinternationalen som bas bildades en oberoende internationell expertkommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som kallades Palmekommissionen. Den fungerade åren 1980 – 82. Arbetet resulterade dock inte i något konkret med var ett utmärkt diskussionsforum mellan parter på olika sidor i det ”kalla kriget”.

 

Jag är en demokratisk socialist

 

Inför valet 1982 i den avslutande TV debatten höll Palme ett tal som kanske är det mest kända. Här några axplock: Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje…. Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig….Visst Fälldin och Ullsten, är jag demokratisk socialist som Branting när han genomförde rösträtten, som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet, som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan”.

 

Socialdemokraterna vann valet 1982 – men tiderna hade förändrats, vänstervågen från 1960-talet ebbade ut och en högervridning i samhällsklimatet tog fart, vilket också påverkade de socialdemokratiska partierna. Men trots högervridningen genomförde den svenska regeringen bland annat lagen om löntagarfonder, som blev häftigt kritiserade från näringslivets sida. Fonderna avvecklades senare av en borgerlig regering 1992.

 

Ett brutalt slut

 

Den 28 februari 1986 sköts Palme till döds på öppen gata i Stockholm. Mordet är fortfarande olöst. Harrison konstaterar att den skyldige eller de skyldiga undkom rättvisan och att mordet på Sveavägen med stor sannolikhet aldrig kommer att klaras upp.

 

Det tråkiga är att mordet på Palme tycks väcka mer intresse än hans politiska insatser som ordförande för SAP och hans gärningar som statsminister och internationell debattör. Med facit i hand säger Harrison kan man konstatera att ingen annan svensk politiker lyckats trumfa igenom lika många reformer på lika kort tid som Olof Palme.

 

Dick Harrisons bok är en kort och fin introduktion till Olof Palmes politiska drivkrafter och verksamhet. För den som får smak för mer finns en informativ litteraturlista att fortsätta med.

 

Recension: Dick Harrison, Olof Palme (2021); Historiska Media Biografi; 181 s

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE