ABL träffar Koivisto en kall januaridag i Borgå, där han har bott sedan mitten av 1990-talet. Men det var i Helsingfors hans socialdemokratiska engagemang fick sin början några årtionden tidigare.

Aktiv ung socialdemokrat

– Det var aktiva och givande år i Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb, minns Koivisto.

Finlands svenska socialdemokratiska ungdomsdistrikt hade mycket samröre med Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) när Koivisto var aktiv.

– Vi besökte Stockholms läns SSU. Då lärde jag känna deras ordförande Mona Svensson som senare blev Mona Sahlin. Hon var en av dem som besökte våra kongresser och vi besökte deras.

En anekdot från ungdomstiden handlar om hur trotskister och maoister besökte SSU:s kongresser.

– En gång bjöd Mona mig upp till dansgolvet och sade att ni inte ska snacka med dom där. De är maoister.

Som funktionär i ungdomsdistriktet lärde Koivisto känna bland andra Anders Björklöf som på den tiden var förbundssekreterare och senare återkom som långvarig ombudsman för FSD.

Utöver Helsingfors var Koivisto aktiv socialdemokrat också i Vanda. Föreningen Nordens Socialdemokratiska Ungdom (FNSU) var en viktig del av Koivistos ungdomsår och i det sammanhanget fick han se Olof Palme som gäst på ett av mötena.

Från diplomat till arbetare och författare

Koivisto studerade till politices magister vid statsvetenskapliga fakulteten och efter studietiden anställdes han av Finnboard.

– Jag sålde kartong som producerades i Äänekoski i ett och ett halvt års tid. Kontoret var på Södra Esplanaden.

Sedan var det dags för Utrikesministeriet där Koivisto arbetade från 1980-talet till millennieskiftet.

– I Nordiska byrån hade jag Hans Ottelin och Tapani Brotherus som kollegor. Sedan var jag i Ryssland från 1984 till 1987. Jag hade läst ryska under gymnasietiden i Norsen och hade tur med tajmingen. 1985 blev det maktskifte i Moskva när Michail Gorbatjov blev utsedd till partichef. Jag fick följa Sovjetunionens inrikespolitik där ledorden var perestrojka och glasnost.

Efter åren av ombyggnad och öppenhet i Moskva var det Stockholm som kallade, mellan 1987 och 1989, under Ingvar Carlssons tid som statsminister under åren som följde mordet på Palme. Sedan återvände Koivisto till Helsingfors. Byrån för de socialistiska länderna och Sovjetunionen på politiska avdelningen hade på den tiden ett starkt fokus på Estland som blev självständigt 1991. Efter självständigheten stationerades Koivisto i Tallinn fram till 1993.

Fram til millennieskiftet jobbade Koivisto kvar på UM. I Bonn trivdes han speciellt bra 1994–1995 när Finland fick medlemskap i EU. Om åren i Budapest 1997–1998 säger Koivisto att man inte alls kunde ana sig till vad det skulle bli av Viktor Orbán och hur landet skulle utveckla sig senare. Också demokratiutvecklingen i Ryssland under Boris Jeltsin gav upphov till optimism och Koivisto var med på många möten i Bryssel där man dryftade strategi i förhållande till Ryssland med EU-kumpanerna.

– Utgångspunkten för oss inom EU var att Ryssland skulle utvecklas till en demokrati och en rättsstat. Men så gick det ju inte, konstaterar Koivisto.

– Vad som hände i Tjetjenien under senare delen av 1999 när Finland hade EU-ordförandeskapet gav upphov till nervositet bland kollegerna. Efter ordförandeskapet tog jag tjänstledigt och senare avsked från ministeriet.

Koivisto sadlade om till arbetare och delade ut post i Borgåtrakten. Till BSS har han värvats av Jan Nyström som han känner från tiden när de var kollegor som tidningsutdelare.

– Jag har aldrig varit något annat än socialdemokrat. Det är kanske sällsynt att sadla om från diplomat till donare men det passade mig. Sedan sade de upp folk som skötte tidningsdistributionen på landsorten. Jag har sysslat också med mycket annat, skrivit kolumner för Uusimaa och skrivit böcker. Det gällde att paketera mina år som diplomat med boken Murroskauden diplomaattina (2004).

En annan bok, Suomalaisen Inkerin tarina (2016), om det finska Ingermanland, fick sin ursprungliga inspiration av Koivistos intresse för släktforskning. Han har ingermanländska rötter på pappas sida av släkten.

Som författare har han varit tvåspråkig. På svenska har utkommit Pyttis – det förlorade landet (2007) och När Pappa Lundolf sögs in till stan (2013). På finska har dessutom utkommit Itäreitti – Lappalainen-Koivisto suvun tarina (2008) och Puukylästä pääkaupungiksi – Helsingin tarina (2015).

Kandidat i Borgå

Koivisto är nybliven styrelsemedlem i BSS och kandidat i kommunalvalet i april. En inspirationskälla för återkomsten till den socialdemokratiska politiken har varit Kaj Bärlunds memoarbok Ge miljön en chans.

– Det blir intressant att se vad som händer med den kommunala världen när man återgår till det normala efter coronakrisen.

Bärlunds memoarbok var lärorik också när det gällde tiden som ordförande för stadsstyrelsen. Koivisto kunde läsa om hur man hade fattat tuffa beslut i svåra ekonomiska tider. Han säger sig ha inga illusioner gällande kommunalpolitiken men har fått förståelse för hur beslutsmekanismerna fungerar.

– Vem vågar göra stora vallöften i en sådan här situation? frågar sig Koivisto.

I stället för stora löften talar han om vikten av att politiken styrs av principer.

– Alla människor är lika värda och samhället ska vara rättvist. Det är vad en socialdemokrat ska ha som rättesnöre.

Det inkluderande samhället som Koivisto talar om tar klimatförändringen på allvar.

– Det är vår skyldighet att gå mot kolfrihet. Det är viktigt att ha tillräckligt med kolsänkor. Borgå har mycket skogar och mark. Vi måste ta hand om naturen lika som man tar hand om människorna. En hållbar framtid är vad det är frågan om. När man har bott här i 25 års tid så har det uppstått en kärlek för Borgå.

Koivisto flyttade på 1990-talet till dåvarande Borgå landskommun som kort därefter sammanslogs med Borgå stad.

– Centrum i Borgå för en förtvinad tillvaro. Det borde göras mer livfullt så att folk skulle trivas här. I olika orter i Europa har jag upplevt att det trivsammaste stället brukar vara fotgängarzonen. Man behöver inte komma med bilen direkt utanför butiken just i kärncentret.